Skolan ställer fel frågor

I gott och väl ett år har nu skolan stått i rampljuset. Bristande trivsel och häpnadsväckande bråk, mögliga lokaler och dålig mat har trängts på förstasidorna. Vi har fått möta sjuåringar som har brutit tummen på fröken, andraklassare som jagar lärare med kniv och högstadiepojkar som okvädar lärare med ”jävla hora” och ”lilla skit”. Av lärarna uppgav nyligen 80 procent i en enkät att de inte trodde sig om att hålla till pensionen. Sannolikt skulle eleverna, om de hade tillfrågats, undrat om de skulle orka fram till studentexamen.

Mot bakgrund av vad som har lyfts fram har skolan blivit ett slagträ i den politiska debatten. Som ofta när ett missförhållande i samhället exponeras i medierna skapas någonting som kan påminna om moralisk panik. Den ena förfärliga händelsen ropar in den andra och till slut står vi som läsare där med uppfattningen att hela skolan är hotad och att den enda räddningen är mer pengar och moralisk upprustning.

Vad som lätt kommer i skymundan är att mycket i skolan faktiskt fungerar utomordentligt bra, att här sker ett dagligt nyskapande i klass- och kollegierum. Risken finns också att debatten blott förmår snudda vid de verkligt djupgående frågorna, de som sannolikt inte kan åtgärdas vare sig med pengar eller rättning i leden.

Dagens skola befinner sig i många kriser – och diskussionen om vilka de är har egentligen bara börjat. Tack och lov kanske man får säga, för det har verkligen varit tyst om skolan under lång tid. Tongivande forskare har t ex varit långt mer intresserade av vad ungdomar har för sig på fritiden. Och medierna behöver som bekant starka retningar för att släppa sin fixering vid ungdomar som konsumenter.

Stoppad klassresa

I ett stort etnologiskt projekt om skolan som en kultur har vi intervjuat hundratals elever och lärare från skilda generationer. Hur har skolans vardag sett ut under loppet av 1900-talet och hur har den förändrats? Hur har den påverkat elevernas kulturella identitet? Det är då särskilt ett förhållande som har slagit oss som forskare. Den gripbara framtiden har blivit alltmer diffus i dagens skola. Eleverna ser inte sin tid där som en förberedelse till något annat. Skolans förmåga att fungera som redskap för kulturbyte, som nästan alltid har varit dess särmärke, tonar i bakgrunden. Eller uttryckt på ett annat, mer mätbart, sätt: Den sociala rörligheten med hjälp av utbildning visar tecken på att ha stannat av. Skolan känns självklart mer meningsfull om den kan motivera elever att kvalificera sig genom fortsatta studier. Särskilt gäller detta dem från hem utan studievana. Vad fanns i den äldre skolan som uppmuntrade pojkar och flickor att företa den mödosamma klassresan, och finns det något som bromsar den i dag? De elever som i dag använder skolan som språngbräda till nästa utbildningsfas har oftast uppbackning hemifrån. De kommer från hem vana vid studier och bär förmodligen mycket av kunskaperna i skolväskan. För de många andra ger undervisningen uppenbarligen inte motivation. Och om eleverna inte väcks till insikt om nyttan av studier, varför ska de då lägga ner själ och hjärta på att bedriva sådana i skolan? Då får den i stället fungera som den ledans väntrum som vi har sett så många exempel på det gångna året.

Störst social blandning

Tillsammans med de andra skandinaviska länderna uppvisar Sverige under 1900-talet en mycket hög grad av social rörlighet. Liksom det inte finns någon frälsning utanför kyrkan finns få exempel på klassbyten som inte har gått skolvägen. Den har förstås inte varit lika framkomlig för alla. Social snedfördelning är inget nytt fenomen. Under senare hälften av vårt århundrade har en tumregel sagt att av fem barn i en akademikerfamilj går fyra vidare till högre studier (i själva verket är siffran högre) medan av fem barn från arbetarklass och lägre medelklass går bara ett vidare (här är på motsvarande sätt siffran lägre).

Men även om detta kan synas orättvist har det lett till att ett mycket stort antal barn utan studievana hemifrån har fortsatt efter gymnasiet. Gruppen av akademiskt utbildade ligger i dag någonstans i närheten av 400 000 och utgör omkring 7 procent av medborgarna. Det stora inflödet har lett till att detta är samhällets socialt mest sammansatta skikt- om man ser till det sociala ursprunget. Mer än tre fjärdedelar är faktiskt klassresenärer. I mycket beror detta på det sena 1950-talets samt 1960- och 70-talens uppbrottsiver. Aldrig har så många från hem utan bildad bakgrund sökt sig till universiteten som under dessa decennier.

Den sociala rörligheten har fått intressanta följder. I kollegierum, vid statliga verk och byråkratier, vid universitet och i företag har det kommit att knytas band till olika delar av landet och till olika skikt. Det är t ex en viss skillnad om man måste göra långa utredningar för att pejla attityder i ”berörda grupper” eller om man kan lyfta på luren hem till mamma. Sverige är i förvisso ett litet land – de många klassresenärerna har vävt det tätare samman.

En slutsats man kan dra är att social rörlighet är en form av allmänt kulturellt kapital i ett samhälle. Den medverkar till känslan av solidaritet mellan styrande och styrda, mellan medborgare och myndigheter. Kommunikationen går på direktlinje i båda riktningarna. Det var i det gamla Överhetssverige med fasta klassgränser som myndigheterna talade ned till medborgaren på stel kanslisvenska. Den snabba informaliseringen av vår kultur – ständigt lika obegriplig för andra och mer hopknäppta medlemmar av den europeiska gemenskapen – vore otänkbar utan alla dessa klassresenärer. De har kommit med nya perspektiv och breddat horisonten. De har fungerat som invandrare i slutna kulturer, berikat dem som annars riskerar att fastna i vanetänkande och etnocentrism. Det svenska bildningsborgerskapet har under 1900-talet vant sig vid att hålla en låg kulturell profil.

När den sociala rörligheten bromsas sprider sig verkningarna som ringar på vattnet. Nu kommer också signaler om att vi är på väg mot ett privilegiesamhälle där föräldrarnas kulturella kapital och olika typer av personliga förbindelser spelar en allt större roll för barnens framtid. Resursstarka föräldrar får framgångsrika barn, och ”det allmänna” i form av skola och högre utbildning kan inte kompensera för det sociala arvet. Så har det förstås alltid varit, men tendenserna förstärks.

Det vore att begära för mycket av skolan att den skulle ändra på så generella utvecklingstendenser. Men den har under vårt sekel sänt ut generationer av klassresenärer som har förmått påverka kulturen. Visst vore det egendomligt om den, efter alla reformer, huvudsakligen skulle uppmuntra dem som ingen uppmuntran behöver!

När vi därför i dag ser hur prestigeutbildningarna vid universiteten lockar allt färre ur icke-akademiska miljöer är det ett tecken på en sådan kursändring. Till utbildningar över 120 poäng söker sig i dag ytterst få med arbetarbakgrund. Kurser vid mer yrkesinriktade utbildningar lockar förstås fler. Men rekryteringen av studenter ur icke-akademiska hem står och stampar så till den milda grad att Sverige ligger i botten av OECD-länderna när det gäller hur många av 19-åringarna som alls studerar vidare. I Nederländerna är det 70 procent, här hemma bara 35 procent.

Det egendomliga med snedfördelningen, säger t ex sociologerna Robert Erikson och Jan Jonsson vid Stockholms universitet, är att den i relativa tal ser likadan ut i dag som för hundra år sedan. Trots satsningen på skolan i allmänhet, trots att det har inrättats nya högskolor allt närmare elevernas hemorter, nya kunskaper med nya krav och trots förbättrat studiestöd lämnar majoriteten av eleverna i dag gymnasiet i förvissningen om att utbildning passar bättre för andra. Rapporten om ursprung och utbildning, SOU 1993: 85, belyser utförligt denna offentliga skandal. Medan man i andra länder har förberett sig framgångsrikt för att möta kraven från kunskapssamhället kvarstår den sociala snedrekryteringen. Sveriges marsch in i kunskapssamhället sker med hälta och i otakt.

Det personliga som skolmaterial

Forskarna är oense om vilken roll som skolan har i det här dramat. Det är ju så många faktorer som spelar in när en 19-åring ska välja livsbana, sägs det. Pengar, kamrater, bostad, närhet till utbildningen, skolbetyg osv. De flesta förklaringar som har förts fram bygger på antagandet att individen är en ganska fri aktör som fattar självständiga, välövertänkta val.

I skolans kultur är det också en självklarhet att eleverna ska fostras till reflekterande individer med god förankring i den egna personliga och kulturella identiteten. Det paradoxala är att när unga människor uppmanas att göra dessa fria val, så ligger de i allmänhet i linje med vad deras existerande livsform inbjuder dem till. Kanske är paradoxen bara skenbar, för samtidigt som skolan odlar föreställningen om eleven som fri individ ritar den porträttet av honom eller henne i det redan befintliga sociala och kulturella sammanhanget. Man är mer upptagen av vem eleven är, än vad han eller hon kan tänkas bli.

Alltifrån de första klasserna tränas eleverna i att tala om sig själva, vilka personlighetsdrag de kan identifiera, vilken bakgrund de kommer från och vilka vanor eller seder de har. Hemmet, det personliga och det kulturella, dras oavlåtligen in som material i skolans arbete. Eleverna ska bemötas som ”hela människor”. Det saknar verkligen inte betydelse om Branka kommer från Bosnien, Mehmet från Turkiet och Eva från ett svenskt läkarhem. Om Oves pappa är brandman kan klassen avlägga studiebesök på brandstationen och om Sirhans föräldrar har flytt från Iran kan det bli underlag för samtal om förtryck och om islam. Skolan tar, utan att direkt vilja det, på sig en roll som på samma gång binder eleverna till deras bakgrund och gör dem till föremål för omvårdnad och omtanke.

Fria val en illusion

När omsider eleverna når upp till gymnasiet har de fått systematisk träning i att hantera mångfalden av bakgrunder, familjebiografier och etniska tillhörigheter – sådant som de redan är. Det är på många sätt förträffligt. Men om den träningen handlar mer om presens än futurum, alltså mer om vad de ska vara än vad de ska bli, ja då blir skolan ytterligare en instans som gör dem socialt och kulturellt kompetenta men utan förtröstan på att någon ljusnande framtid någonsin ska bli deras. I bästa välmening sysslar skolan därför i sin vardagliga praktik med frågor som direkt motverkar social rörlighet. Samtidigt som den talar om fria val ser den till att dessa sker i ljuset av det redan existerande.

Den här typen av frågor är tacksamma att hantera för dem som kommer från akademikerhem där värdena redan är välbekanta och ingår i livsformen. För dem som kommer från andra kulturer eller samhällsklasser framstår detta mönster som mer svårförståeligt och kanske till och med ointressant. I många kulturer anser man t ex inte alls att skolan ska blanda sig i frågor som värderingar och personlighet. Skolan ska ta hand om lärandet och hemmet om identiteten. På 1980-talet talade man om den dolda läroplanen, den som tyst gynnade elever som kom från medelklassen och hjälpte dem vidare till bättre betyg och högre studier. Det kulturmönster jag här talar om är i högsta grad öppet om än osynligt.

Kulturbytesapparaten

Den äldre skolan, den som satte de många klassresenärerna på spåret vid mitten av vårt århundrade och tidigare, var långt mindre anspråksfull när det gällde hur barnen skulle bemötas. De var där i egenskap av elever, punkt och slut. Det personliga lämnade man där hemma. På gott och ont.

Vetskapen om att man kunde bruka skolan som en kulturbytesapparat för att bli någon annan har varit ett ledtema i den svenska kulturen och en självklarhet för klassresenärerna. I raden av memoarer, minnen och biografier skriver författare och akademiker med växlande bakgrund om sina intryck av skolan. Skolan erbjöd en sluss från en värld till en annan. Nivåförändringen krävde bara arbete och begåvning. Däri låg dess lyskraft. Harry Martinson kunde hävda sig som rättstavningskungen över tj-ljudet utan att han avkrävdes berättelser om hur det var att leva som fattighjon; skolministrarna Tage Erlander, Sven Moberg och Ingvar Carlsson kunde utnyttja skolan för att bli bildade – att bli något annat än vad deras bakgrund bjöd dem. Intrycken från uppväxten var något som de fördjupade sig i senare, i skapande och politiken.

De världar som eleverna kom från var helt enkelt irrelevanta. En lärare från Skåne berättade om hur hans pappa sattes av farfar på tåget i Höör för att börja på realskolan i Lund. Resan till stationen gick med häst och vagn. Som reslektyr från hemmet fick sonen den enda bok man hade: ”Den handlade om husdjursskötsel. Och fadern sa att den kunde han alltid ha nytta av när han började läsa.” Uppbrottet från Höör och bytet från häst till tåg kan stå som sinnebilden för dem som gjorde klassresan. Det skedde förvisso i en annan tid och i ett annat samhälle, men kan bildligt uttryckt tillämpas på dagens villkor. Vad var det i den skolan som kunde inge en sådan förtröstan om att detta verkligen var porten till en förändring för individer och för bredare kollektiv? Och varför fungerar det inte i dag?

En kulturell lekhage

Triviala företeelser som staketet runt skolgården talade om en särskild territoriell verklighet. Skolmössan avskilde eleverna från dem som inte gick där. Skolstadgans instruktioner om att lärjungen skulle infinna sig till dagens undervisning hel och ren och med nödiga läromedel försedd angav när elevtiden började och slutade. Det detaljerade och synkroniserade schemat mätte ut dagens timmar och minuter. Det formella tilltalet i klassrummet separerade skolan från hemmets och intimitetens värden. Läxförhöret vittnade om att kunskaper var något som kunde redovisas och som inte behövde handla om personligt ställningstagande eller åsikter. Allt detta gjorde att barnen kom till skolan med lätt personligt bagage och trädde in i en värld genomkorsad av regler och föreskrifter. Kort sagt var skolan en kulturell lekhage, en tydlig överblickbar struktur där man gavs friheten att kunna uppträda i rollen som elev. Dess regelverk kunde hanteras också av den som kom från hem där det saknades både bildning och piano.

I sådana kulturella lekhagar vilar en överskridande potential. De ger alternativ, bäddar för en viss form av fria val, just för att hela det personliga inte behövde vara med. Kanske man bäst ser hur sådana fungerar om man jämför dem med ett spel, t ex fotboll. Den har sin plan och klara regler, deltagarna är där bara som fotbollsspelare. Utfallet av en match beror på skickligheten med bollen, inget annat. Ingen frågar om spelarnas bakgrund, motiven för att passa bollen, avsikterna med en ful stämpling eller ber om ett uttalande om hur det kändes att släppa in ett mål. De framtida konsekvenserna av en frispark inskränker sig till matchtiden. Ett spel ger i sin tur träning i att hantera även andra spel. Man lär sig grunder som kan brukas i handboll, bandy eller basket. Genom att bemästra det första och det lilla, blir man skicklig också i det andra och större. Konsten att bli en bra elev kunde få konsekvenser för ens tilltro till den egna förmågan. Skolan blev på det sättet en daglig träning i en kulturell kompetens som man kunde använda i andra sammanhang där lärande, och inte fotboll, stod på programmet.

Skolan i dag är som synes långt mer på allvar. Lekhagarna söker sig barnen till efter skoltid. Till idrott, till rollspel, till nätets virtuella verklighet och till musikens och filmens drömriken.

Ljusnande framtid fanns

Avskildheten som skolan hade verkar ha varit en av förutsättningarna för dess framgång. Regelverket gav den ett skimmer av overklighet som underlättade för eleverna att upprätthålla spelet. Det var lätt att identifiera vad som var skolans kultur. Tydligheten gjorde att skolan kunde frigöra elever från deras bakgrund och rikta dem framåt. (Och den kunde till och med hantera den typen av frågor som i dag slutar inför polis eller åklagare!) Det var alltså genom att inte vara en del av samhället som skolan blev träningsläger för framtiden- för dagdrömmar och verklighetsflykt. Framtiden blev mer konkret eftersom samtiden egentligen inte var intressant.

I dag kan vi då se hur dess formaliserade och spelmässiga karaktär har ersatts med ett terapeutiskt förhållningssätt. Det viktiga spelet handlar om att hitta fram till sig själv. Också i skolan ska man bära bördan av att vara en hel människa. Det underlättar förstås för dem som hemifrån känner igen mönstret, men försvårar för dem som inte tillhör den bildade medelklassens barn.

Som kontrast föds protester som är extremt ritualistiska och opersonliga. Ur den skola som skulle frambringa reflekterade och kunniga individer träder också extremgrupper som tycker om uniformer, taktfast marsch och avskyr alla som har problematisk kulturell bakgrund.

Debatten det senaste året visar på en skola som hemsöks av kriser. Oförmågan att skapa drömmar om vägen mot ett annat liv via studier har här en särskild dignitet. Den sprider uppgivenhet omkring sig i det dagliga arbetet, är ett direkt slag i ansiktet på dem som kommer från hem utan studievana, och den får med vissa förseningar allvarliga återverkningar på samhället och kulturen.

Att lösa problemet genom att återvända till en äldre skolform är ogörligt. Historien går inte i repris, och var tid kräver sina specifika svar. Men vad man kan ta med sig från tidigare kulturmönster är insikten om vikten av att skapa kulturella lekhagar kring pluggandet. Att slå vakt om skolan som en särskild verklighet, ta vara på den överskridande potential som finns i leken och i spelet och åter diskutera vad som egentligen utmärker en fungerande skolkultur.

Artikeln baseras på forskningsprojektet ”Skola i kulturell identitet”, finansierat av skolverket. Artikeln anknyter till boken Ljusnande framtid! Skola, social mobilitet och kulturell identitet, Historiska media, Lund.