Då forntiden upptäcktes

Runorna tillhör världens äldsta skriftspråk. Sverige är kulturens vagga. Magog, den bibliske Noas sonson och Jafets son, var Sveriges första regent.

Det var några centrala teser i 1600-talets viktigaste politiska ideologi, göticismen. Denna tankeströmning skapade en länk mellan svensk historia och Bibeln, och den passade den unga stormakten i Europas norra hörn perfekt.

Utgrävningar och specialisering

Ett utslag av göticismen var att ett stort intresse för forntiden vaknade. De fornlämningar som rönte mest uppmärksamhet var runstenarna. Redan i Historia om de nordiska folken, ett storverk från mitten av 1500-talet, resonerar krönikören Olaus Magnus kring en lång rad fornlämningar, exempelvis runor och runstenar. Liksom många andra menade han att vissa runstenar var ristade av landets allra äldsta inbyggare – jättarna. Även andra monumentala fornlämningar av sten sattes i samband med dessa giganter.

Fram till mitten av 1600-talet innebar fornlämningsstudier att identifiera, dokumentera och i viss mån jämföra olika fornlämningar. Dessutom började fornplatser grävas ut. Birka undersöktes första gången på 1600-talet (se rutan på sidan 40), och 1600-talets stora natur- och fornforskare, Olof Rudbeck, grävde ut Gamla Uppsala. Tillvägagångssätten varierade. Några sökte sig likt skattletare via ett hål ner till mitten av högen i jakt på fynd. Andra koncentrerade sig på själva högen, hur den var konstruerad, var fynden fanns och vilka forntida seder de representerade. Olof Rudbeck grävde schakt för att försöka ta reda på när högarna hade blivit anlagda.

Samtidigt skapades en ny yrkeskår, antikvarierna. Under 1620- och 30-talen tog undervisning i ämnet fart. Dessutom resulterade det växande intresset för forntiden i många böcker och avhandlingar. År 1662 tillträdde Olof Verelius en tjänst som professor i ämnet antikvarisk forskning. År 1666 instiftades Sveriges första fornminneslag, och samtidigt bildades Antikvitetskollegiet med uppgift att ansvara för landets fornminnesvård. Runt om i landet fick också präster och andra ämbetsmän i uppdrag att söka och dokumentera kulturhistoriska lämningar.

Det skrivna ordet

Tolkningarna av de arkeologiska fynden byggde främst på det skrivna ordet, som antika auktoriteter och medeltida isländska handskrifter. Just de isländska källorna fick under 1600-talet stor uppmärksamhet i såväl Danmark som Sverige.

Exempelvis lades stor vikt vid den isländske skalden Snorre Sturlassons indelning av forntiden i bränn- respektive högåldern, baserat på olika gravseder. Till denna kronologi fogades den så kallade kummelåldern, som man menade hade föregått de båda. Olof Rudbeck hänvisade till antika källor i sin datering av bronsföremål (som han antog var gjorda av koppar). Enligt den antike grekiske historikern Hesiodos hade det i forntiden existerat en kopparålder som föregick en järnålder. Rudbecks slutsats blev att föremålen härstammar från kopparåldern och att de var äldre än bruket av järnföremål.

I samband med den växande kunskapen om olika fornminnen och den med tiden mer källkritiska hållningen gjordes ibland radikala omtolkningar. Ett exempel är yxor och knivar från stenåldern. Enligt den äldre allmänna uppfattningen var de ett resultat av åskan: när blixten slog ner följde ett spetsigt stenföremål med, s k åsk- eller torsviggar. Detta förklarade varför träd kunde klyvas och att människor och boskap riskerade att dö om de träffades. Men det ökade antalet utgrävningar av fornlämningar och nya kontakter med främmande stenbrukande kulturer innebar att antikvarierna drog slutsatsen att yxorna och knivarna faktiskt är kulturföremål.

För att motbevisa Snorre Sturlassons strikta uppdelning i bränn- och högåldern företog runforskaren Olof Verelius år 1663 en utgrävning av en hög i Ulleråkers härad i Uppland. Eftersom han hittade både kremerade och icke-kremerade ben antog han att sederna visserligen var åtskilda i tid men att de under en övergångsperiod hade brukats parallellt. Ett annat exempel är återigen Olof Rudbeck som genom experiment prövade en antik utsaga om att man i forntiden hade fraktat båtar på land. Han lät bygga tre båtar som han sedan på olika vis lät transportera på land.

Forntiden förändras

Intresset för svensk forntid under 1600-talet hade inte enbart en politisk bakgrund, utan var även religiöst motiverad. Enligt Bibeln går världen ända sedan syndafallet mot det sämre. Detta skulle kulminera med den nära förestående domedagen. Degenereringen, kallad mundus senescens (den åldrande världen), var obarmhärtig och påverkade Guds alla skapelser: människor, djur, jorden och till och med universum. Ett bevis som ofta åberopades var den bibliska uppgiften att människans livslängd med tiden blev kortare och att det förr hade funnits större människor, exempelvis jättar.

Om samtiden var eländig borde forntiden ha varit salig. Den äldsta svenska forntiden kallades därför guldåldern: inga krig förekom, inga lagar behövdes och man livnärde sig på vad naturen gav.

Gud trängs undan

Under andra halvan av 1600-talet avtog successivt den mörka synen på samtiden, och domedagen sköts på framtiden. Allt fler hävdade att sakernas tillstånd snarare hade varit oförändrade genom historien. Tvärtemot vad många tidigare hade trott var människan i forntiden varken större, starkare eller mer långlivad.

Av dessa skäl minskade under 1700-talet engagemanget för fornforskningen, även om vissa envist fortsatte. Upplysningsfilosofin innebar att Guds roll i historien trängdes undan. I stället kom man att hänvisa till allmänna lagar och faktorer som klimat, tidsanda och moral. En framstegsoptimism etablerades, och historien sågs som en utveckling från barbari till upplysning och förnuft. De vetenskapliga idealen under 1700-talet kännetecknades av en strävan att ordna och sortera världen i alltmer förfinade system. Inom fornforskningen delade man in redskap och fornlämningar i olika grupper utifrån kriterier som material, form och typ.

Skillnaderna mellan lärda och folkliga idéer om fornlämningar var inte särskilt stora under 1600-talet. Under århundradet därpå blev det dock viktigt att göra bodelning mellan vad som ansågs vara vetenskap och vad som sades vara vidskepelse. Till den senare kategorin förpassades allt från tron på jättar och åskviggar till alltför osannolika forntida kungar och hjältedåd.

Under 1700-talet lanserades även en ny tolkning om vilka som var landets första invånare. I Snorres Ynglingasagan kan man läsa om hur Oden med sina asar tog sig till Sverige i forntiden. Under 1600-talet fick den föreställningen allt fler anhängare i takt med att tron på den bibliske Magog tynade bort. Under 1700-talet blev den en sanning. I Ynglingasagan berättas det emellertid att när Oden kom till Sverige fanns det redan människor här. Under 1700-talet tolkade man dessa folk som samer och finnar.

Intresset ökar

Runt sekelskiftet 1800 var det många historiker och fornforskare som beskrev den svenska forntiden som ”höljd i dimma”, ”förlorad” eller rent av ”försvunnen”. En orsak till forntidens dunkelhet var paradoxalt nog att intresset för det förflutna hade ökat, men att man såg på forntiden med mer kritiska ögon. Mer engagerat än någonsin tidigare sökte sig forskarna allt längre tillbaka i tiden. Allt oftare talade man om tiden före historien – förhistorien.

Men intresset för forntiden närdes även av den gryende nationalismen och romantiken. År 1811 bildades Götiska förbundet. Nu var det åter viktigt med en stolt forntid.