Gentekniken vinner terräng

Sedan snart trettio år har genteknik betraktats med skepsis av svenska folket. Nu har dock något av en omsvängning skett. Inom ramen för ett stort internationellt projekt har vi intervjuat tusen svenskar om deras syn på genteknik 1996, 1999 och 2002. I den senaste studien, som hittills omfattar de 15 länderna i EU samt Norge, förstärks den utveckling mot mer positiva attityder som kunde anas redan 1999.

Man kan inte tala om någon generell teknikfientlighet i Sverige, och även vad gäller genteknik är det en klar minoritet som är motståndare. På frågan om i vad mån olika teknikområden kommer att förbättra vårt sätt att leva de närmaste tjugo åren, är 62 procent positiva till genteknik och 71 procent till bioteknik. Svenskarna är mer positiva än EU-medborgarna i genomsnitt, och deras attityder har blivit stadigt mer positiva sedan 1996. Motsvarande siffror är för kärnkraft bara 33 procent och för datorer/informationsteknik numera inte högre än 79 procent.

De svenskar som är emot genteknik på ett övergripande plan, inte fler än en knapp femtedel, sönderfaller i två jämnstora grupper. Vi kallar den ena ”grön”, och den består främst av yngre och välutbildade, kunniga om genteknik, fler kvinnor än män, politiskt till vänster om mitten, ofta boende i städer. De ser gentekniken som ett miljöproblem.

Den andra gruppen, den ”blå”, är värdekonservativ och ser gentekniken som ett brott mot naturens ordning. Den består av fler män än kvinnor, medelålders eller äldre, oftast lågutbildade, politiskt till höger om mitten, inte sällan religiösa och de tenderar att bo i mindre orter eller på landsbygden.

Olika syn på tillämpningar

Av de sex tillämpningar av genteknik som vi frågade om, får två kraftigt stöd: gentester för att upptäcka ärftliga sjukdomar och kloning av stamceller för att ersätta sjuka celler hos patienter med t ex parkinson eller diabetes.

Två användningar får medelhögt stöd. Den ena är att sätta in mänskliga gener i djur för att få fram organ som kan användas vid transplantationer till människor, det som kallas xenotransplantation. Samtidigt ser intervjupersonerna risker med denna tillämpning, och dess moraliska halt bedöms vara klart lägre än i de tillämpningar som får högt stöd.

Den andra tillämpningen med måttlig uppslutning är att använda genförändrade organismer för att producera enzymer, t ex som tillsatser i tvål och rengöringsmedel som då blir mindre skadliga för miljön.

En användning balanserar på nollstrecket: att ta gener från olika växter och överföra dem till spannmålsväxter för att göra dessa mer motståndskraftiga mot insektsangrepp. Tillämpningen ses både som rätt riskfylld och av begränsat moraliskt värde.

Den sjätte tillämpningen, s k genmat, har inte alls stöd bland svenska folket: att använda modern bioteknik inom livsmedelsindustrin för att exempelvis öka proteinhalten, få längre hållbarhet eller förbättra smaken.

Nytta, inte bara moral

Attityderna till röd (medicinsk) genteknik är alltså klart positivare än till grön genteknik (lantbruk och livsmedel). Så har det varit de senaste femton åren, men en markant skillnad jämfört med 1999 är de bakomliggande sambanden.

Både 1996 och 1999 var det hur moralisk en tillämpning uppfattades vara som spelade störst roll för att bestämma en individs övergripande attityd till tillämpningen. Den upplevda moraliska halten betydde mer än dubbelt så mycket som tillämpningens upplevda nytta. År 2002 har denna skillnad jämnats ut, och nyttan hos en tillämpning betyder nu lika mycket som moralisk acceptans. Ett antagande kan vara att denna utveckling kommer att fortsätta i takt med att gentekniken avmystifieras och blir som vilket annat teknik- område som helst i allmänhetens ögon.

Den risk för hälsa och miljö som intervjupersonerna tillmäter de olika tillämpningarna har så gott som ingen betydelse för i vad mån de vill ge sitt stöd till tillämpningarna. Visst anses tillämpningarna mer eller mindre riskfyllda, men många personer är helt enkelt risktoleranta.

Detta förhållande har vi noterat vid samtliga intervjutillfällen i samtliga länder som medverkat i undersökningarna (de 15 EU-länderna, Norge, Polen, Schweiz, USA och Kanada). Att risk inte spelar någon roll är tydligen ett oväntat resultat – många av genteknikens förespråkare både i Sverige och utomlands verkar ha svårt att ta till sig detta och fortsätter i stället att argumentera för genteknik i termer av att den inte är farlig.

Äta genmat?

Kan svenskarna trots den skeptiska inställningen ändå tänka sig att köpa genmodifierade livsmedel? Vi målade upp ett antal olika situationer och bad intervjupersonerna ange i vilka fall de kunde tänka sig att köpa genmat.

Det fall som lockar mest är om genmaten innehåller mindre rester av bekämpningsmedel än andra livsmedel – då skulle 45 procent köpa sådana livsmedel. Att genmaten vore billigare är det minst säljande argumentet, endast 21 procent nappar på det.

Hur mycket ska storebror veta?

Opinionen avseende medicinsk genetisk information – individuella testresultat som exempelvis kan utvisa om en person har anlag för någon allvarlig sjukdom – är kluven mitt itu. Trots att det finns ett brett opinionsstöd i Sverige för röd genteknik, är nära hälften av intervjupersonerna emot att det görs generella gentester på ofödda barn för att hitta ärftliga sjukdomar. På motsvarande sätt skulle hälften av de svarande inte själva vilja ta ett DNA-test för att upptäcka allvarliga sjukdomar. Nära hälften kan dock tänka sig att läkare får tillgång till patienters gentester om sådana redan gjorts.

En kompakt majoritet av svenska folket motsätter sig att privata försäkringsbolag eller Försäkringskassan skulle ha tillgång till medborgarnas genetiska information. Inte i något land i EU är en majoritet av invånarna positiv till att myndigheter motsvarande Försäkringskassan får tillgång till sådan information, och allra mest avvisande av de 16 länderna i studien är – Sverige. När det gäller privata försäkringsbolags rätt att få ta del av kundernas gentester är Sverige och Danmark mest kallsinniga (93 procent nej), medan en fjärdedel av invånarna i Spanien, Portugal och Grekland stöder de privata försäkringsbolagens rätt till insyn. Eftersom idén bakom försäkringar är att båda parter har samma kunskap om framtida risker kan genetiska tester komma att bli ett allvarligt problem för dessa företag.

Inte ens när det gäller att avslöja kriminella gärningsmän finns en majoritet i Sverige för att polisen ska få tillgång till genetiska fingeravtryck.

Gemensamt för de mer skeptiska länderna i nordvästra Europa är inte bara att de sedan länge har offentligt organiserade socialförsäkringssystem, utan även att de har erfarenheter av statligt sanktionerad rashygien, främst förintelsen under nazismen men också rasbiologin och tvångssteriliseringarna i Sverige och andra länder. Kanske är det därför så att vi i de nordligare länderna är mer uppmärksamma på individers genetiska integritet. I Sverige var det för övrigt en intensiv samhällsdebatt om personlig integritet i relation till genetisk information redan på 1980-talet, då i samband med fosterdiagnostik och selektiva aborter.

En förutsägelse kan vara att genetisk information är på väg att bli det nya gentekniska debattämnet. Hur mycket ska storebror få veta om våra arvsanlag? Till skillnad från tidigare inom gentekniken var dock Sveriges regering och riksdag snabbt ute, och sedan årsskiftet finns en lag som reglerar hur registren över våra arvsanlag, de s k biobankerna, får användas. Vid de tidigare tillfällen då riksdagen stiftat lagar om genteknik har samhällsdebatten minskat drastiskt till året därpå.

I medierna

En av flera möjliga orsaker till att genteknik är på väg att bli mer accepterat är hur ämnet har framställts i medierna. Vi har analyserat innehållet i den svenska dagstidning som får anses ha störst inflytande på samhällsdebatten, Dagens Nyheter. Under den senaste treårsperioden har artiklarna mest handlat om vetenskapliga framsteg och ekonomiska möjligheter, att jämföra med krav på lagreglering och medborgarinflytande under föregående treårsperiod. På senare år får också genteknikens nytta betydligt större utrymme på bekostnad av artiklar om dess risker.

Dessutom var 35 procent av alla DN-artiklar om genteknik under 1997–99 negativa i sin värdering av tekniken, medan 26 procent var positiva. Under perioden 2000–02 hade detta svängt kraftigt så att bara 10 procent var negativa och hela 38 procent positiva.

Kunniga och talföra

En gammal debattfråga är i vad mån goda kunskaper om en kontroversiell teknik hänger samman med positiva attityder till tekniken ifråga. Genteknikens förespråkare har i allmänhet trott på detta samband och har därför ägnat stor kraft åt att informera allmänheten. Visserligen är svenskarna både de mest kunniga av invånarna i samtliga 16 länder och mer positiva till genteknik än EU-medborgarna i genomsnitt. Men sambandet mellan kunskaper och attityder inom de olika länderna är mycket svagt. Mer kunniga svenskar är alltså bara i marginell grad positivare till genteknik än mindre kunniga svenskar.

Intervjupersonerna i Sverige, tillsammans med dem i några andra nordeuropeiska länder, visar sig vara de som både hört eller läst mest om genteknik och som pratat mest med andra om ämnet. Att diskutera ett kontroversiellt ämne kan avdramatisera frågan och minska sannolikheten för att reagera negativt med maggropen.

En andra chans?

Kan det vara så att den gröna gentekniken är på väg att få en andra chans (den röda har redan sitt på det torra)? Första gången försattes chansen genom att de forskare och företag som utvecklade tekniken satsade tämligen ensidigt på tillämpningar som bara kunde nyttiggöras på producentsidan, inte av konsumenterna. Huruvida svenska folket kommer att acceptera genförändrade livsmedel eller inte beror bl a på om ämnet fortsätter att avmystifieras och om producenterna väljer att marknadsföra genmat som dels är tydligt märkt, dels innebär uppenbara fördelar för miljön.