Från statstjänsteman till kompis

För femtio år sedan var skolläraren en auktoritet. Han hade en tjock läroplan att följa och var statstjänsteman med tämligen bra lön och gott anseende. Dessutom hade han en längre utbildning än de flesta. För uppgiften efterfrågade staten ”naturligt begåvade personer”.

Efter alla förändringar inom skolan under efterkrigstiden (se artikeln på sidan 22) ser läraryrket helt annorlunda ut. Numera är läraren en kvinna med sämre lön och relativt sett kort utbildning, och hon har mer frihet – och ansvar – att själv utforma sin undervisning. Hon har också fått många nya arbetsuppgifter.

– Läroplanerna blev efter 1960-talet avsevärt kortare, och man kan till och med säga att staten efter hand abdikerade från skolväsendet, säger Ulla Johansson, professor i pedagogik vid Umeå universitet och forskare inom projektet Läraren i samhällsomvandlingen 1940-2003.

Under perioden närmast efter andra världskriget skulle lärarna förmedla den likriktade och standardiserade undervisning som föreskrevs i läroplanerna. Statens tilltro till vetenskapliga lösningar på skolans uppgifter var stor. Pedagogisk och psykologisk forskning skulle förbättra skolan genom att tillhandahålla de bästa undervisningsmetoderna.

Mindre distans i klassrummet

– Att hitta några verkligt generella regler för kunskapsöverföring har visat sig allt svårare. Svaren blir ofta mycket tidstypiska, häromåret var ju IT och datorer lösningen på allt, säger fil.dr Eva Olofsson, skolforskare vid Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

På 1970-talet började statliga offentliga utredningar betona att läraren skulle vara pragmatisk. Jämlikhetssträvandena i samhället nådde klassrummet, och många lärare har vittnat om att detta innebar deras dittills största pedagogiska utmaning. Rolf Lander, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, menar i en artikel i antologin Pedagogik i hälsofrämjande arbete (Studentlitteratur, 2001) att detta har förändrat lärarrollen i grunden.

Den enkelriktade katederundervisningen har minskat (se artikeln på sidan 30), och lärarna försöker tillägna sig så mycket så möjligt av elevernas perspektiv. Rolf Lander citerar i sin undersökning en lärare som menar att ”jämfört med för trettio år sedan har distansen mellan lärare och elever minskat ofantligt”. Det innebär att läraren får räkna med såväl kritik som beröm av eleverna, men också att den gamla ”isande kylan” i klassrummen har försvunnit. En effekt av den minskade distansen är att eleverna kommit att bli svårare att hantera via en generell pedagogik.

Samtidigt har distansen mellan kollegerna också minskat. Tidigare var läraryrket ett ensamarbete, och läraren kunde själv sätta kriterierna för ett bra jobb. Nu efterfrågas mer samarbete, och många lärare har stöd av varandra.

Magistern blir fröken

Den minskade distansen gick hand i hand med en ”feminisering” av lärarrollen på 1970-talet.

– Läraryrket blev ett kvinnoyrke, delvis som följd av att män inte längre kvoterades in på lärarutbildningarna, säger Britt-Marie Berge som är docent i pedagogik vid Umeå universitet och forskar om synen på lärare under efterkrigstiden.

Tendensen har fortsatt. På 1990-talet var 73 procent av alla lärare på grundskolan kvinnor. Den typiska lärarstudenten i dag är en ung kvinna från medelklassen. Trots det finns en manlig norm i det statliga källmaterialet om skolan, menar Britt-Marie Berge. Man utgår oftast från ett manligt perspektiv. På 1990-talet talades till och med i en statlig utredning om att skolan hade blivit för ”morsig”, det vill säga sysslade för mycket med relationer.

– Det är anmärkningsvärt att man från utredarnas sida såg detta som ett problem, säger hon. Duger inte kvinnor som lärare?

Att lärare har blivit ett kvinnoyrke har påverkat lön och anseende.

– Statusen har sjunkit samtidigt som lärarna fått större ansvar för att utforma undervisningen och skolarbetet, säger Sverker Lindblad som är professor i pedagogik vid Uppsala universitet och forskar om rekryteringen till läraryrket. Läraren har under de senaste decennierna gått från att vara statstjänsteman till att bli kompis med eleverna.

– Allt färre söker sig till lärarutbildningarna. De som söker har sämre betyg, och så gott som alla kommer in. Lärarutbildningen är helt enkelt mindre attraktiv. Det är stor skillnad om man jämför med hur det var för bara tjugo år sedan.

Andra har längre utbildning

Dessutom har numera en hel rad andra yrkesgrupper lika lång eller längre utbildning än lärarna. Sverker Lindblad anser därför att man kan tala om en avprofessionalisering av lärarna, framför allt ämneslärarna på gymnasiet.

– Vi har sett en utveckling där lärarna alltmer har kommit att bli ett slags representanter för vuxenvärlden. Marginaliseringen av ungdomar sker numera inom skolan, eftersom alla går ut grundskolan och så gott som alla går på gymnasiet. Därför har lärarna fått allt större ansvar för problematiska barn.

– Lärarnas fackkunskaper har tonats ner till förmån för ett slags allmän lärarkunskap, säger Sverker Lindblad. Deras undervisande roll har minskat på bekostnad av andra uppgifter. Integreringen av olika ämnen gör också att kraven på ämneskunskaperna minskar. På senare tid har lärararbetet också blivit mer av ett lagarbete, som enligt dagens lärare tar mycket tid. Dessutom talas det alltmer om att elevernas egna erfarenheter ska tas till vara.

Rolf Lander menar att en låg grad av professionalisering alltid visat sig vid lärarbrist eller sjukdom, då vem som helst duger för att ställa sig vid katedern. Och det är många obehöriga lärare som undervisar. Nytt är också att andra yrkesgrupper har kommit att konkurrera med lärarna om tolkningsföreträdet av skolans verksamhet. Ekonomer och organisationskonsulter inom skolbyråkratin har via kundbegreppet och skolpengen utmanat pedagogernas definitioner av kvalitet i skol- och lärararbetet.

Samtidigt finns bland många lärare i dag en god professionell självkänsla, säger Rolf Lander. Lärarkåren är generellt bättre på att hantera skolans problem än för några år sedan. Han menar att man under 1980- och 90-talen kan se en förändring från vad han kallar självförsvar till självhävdelse bland lärarna. Det yttrar sig i en större optimism om att kunna styra sig själva, och att lärarna har fått ökade kunskaper om elevkulturen och dess uttryck.

Ej längre ett kall

Ett av de stora problemen i skolan är enligt Rolf Lander uppdelningen av människor efter social klass och etnicitet, som upprätthålls genom bostadssegregeringen och späds på av friskolorna. Hur ska människor med skild social eller etnisk bakgrund kunna samarbeta som vuxna i ett samhälle där de aldrig träffas ens som barn?

Men han är försiktigt optimistisk vad gäller skolan i stort: barnen lär sig fortfarande viktiga saker i skolan. Dessutom är lärare ett yrke med framtiden för sig.

– Trots bitterheten bland lärare över att yrket har deklasserats, kommer många i framtiden att utbilda sig till lärare. De kommer ju att behövas när allt fler fortsätter att utbilda sig allt högre upp i åldrarna, säger Rolf Lander.

En ökande andel av dem som nu blir lärare ser dock yrket som ett jobb som vilket som helst, till skillnad från de 40-talister som nu dominerar skolorna. De såg yrket som ett kall när de började som lärare. De nya lärarna slutar om det inte passar.