Vi får äta upp våra misstag

Ingen kan ha undgått den massiva mediebevakning som fågelinfluensans ankomst till Europa framkallade under senhösten. Men det finns olika uppfattningar om varför fågelinfluensa och andra smittsamma sjukdomar drabbar lantbruksdjuren. Exempelvis betraktar forskaren Danielle Nierenberg vid World Watch Institute inte fågelinfluensan i Asien, galna ko-sjukan i Europa och liknade sjukdomar som sprids från djur till människa som naturliga företeelser. Farsoterna, menar hon, är symtom på de förändringar som har skett inom lantbruket, främst tillkomsten av ”fabriksgårdar” med storskalig produktion. Hon efterlyser därför en ny strategi för djurhållning i världen.

Storskalig djuruppfödning står för mer än 40 procent av världens köttproduktion. Den största ökningen sker i Asien, Afrika och Latinamerika. Anläggningarna ligger ofta i närheten av tätbefolkade samhällen med invånare som inte sällan lever under svåra sociala förhållanden i undermålig miljö, vilket ökar risken för smittspridning från gårdarna. Danielle Nierenberg menar att den allt vanligare industriella produktionen av kött bryter upp de traditionella banden mellan lantbrukare, djur och miljö.

Ett annat problem är att konsumenterna inte behöver betala de verkliga kostnaderna för köttprodukterna som produceras vid dessa fabriksgårdar. Effekter på människors miljö och hälsa, exempelvis ökningen av antalet personer som drabbas av antibiotikaresistens och hjärt- och kärlsjukdomar, finns inte med i kalkylerna, skriver Nierenberg.

Hon förnekar inte att genetisk ingenjörskonst och bestrålning av livsmedel är innovativa metoder, men menar att de inte löser de verkliga problemen med den storskaliga produktionen: ”Fabriksmässig djurhållning är ineffektiv, farlig och ekologiskt förkastlig. Dessutom är den ett oetiskt sätt att producera kött.”

Även i Sverige ser vi en utveckling mot allt färre och allt större djurbesättningar. Enligt Jordbruksverket har den genomsnittliga storleken på besättningarna både för mjölkkor och svin kraftigt ökat under tiden från vårt EU-inträde 1995 fram till i dag. Samtidigt har antalet företag med mjölkkor halverats, medan de med svin har minskat till drygt en fjärdedel.

I Sverige ser forskarna dock inte samma uttalade samband mellan storskalig produktion och negativa effekter på hälsa, miljö och djurskydd. I en rapport från Sveriges lantbruksuniversitets forskningsprogram Mat21 diskuteras för- och nackdelar med storskalig djuruppfödning. Expertgruppen konstaterar att det på större gårdar finns möjlighet att avsätta tillräckligt med resurser och tid för att säkra kvaliteten och för att investera i den senaste tekniken. I den storskaliga produktionen ger även små negativa avvikelser betydande ekonomiska konsekvenser. Detta bör vara ett viktigt incitament för att erbjuda optimala förhållanden för djuren, menar forskarna.

Varför kommer då specialister från olika länder fram till så olika slutsatser i fråga om den moderna djuruppfödningen? Svaret ligger säkert mycket i vilka erfarenheter och konsekvenser som man ser i sin egen forskargärning.

Det är sant att en industrialiserad djuruppfödning fjärmar djuren från sina skötare. Det medför risk för minskat personligt ansvar i det dagliga arbetet och minskad insikt i biologiska samband som varit självklara sedan urminnes tider. För hundra år sedan skulle ingen bonde ha kommit på tanken att utfodra sina kor med köttmjöl från nödslaktade eller självdöda kor. I den rationaliserade animalieproduktionen infördes detta som en rutin, vilket medförde att smittämnet för galna ko-sjukan kunde spridas i stor skala. Följderna av detta känner alla till.

Ett annat exempel är den dioxinskandal som skakade Belgien år 1999. Ett stort antal värphöns och slaktkycklingar blev sjuka och dog, och många ägg visade sänkt kläckbarhet. En utredning kom fram till att fåglarna hade fått foder från en central fabrik, där man använt gammal transformatorolja som fettillsats. Resultatet blev att höga halter dioxin hamnade i både fåglarna och de produkter som användes till människoföda.

Ytterligare ett exempel som stöder Danielle Nierenbergs ståndpunkt är utbrottet av mul- och klövsjuka i Storbritannien med grannländer år 2001. Här var det den industrialiserade animalieproduktionens många och ofta långväga transporter som låg bakom en veterinärmedicinsk och mänsklig katastrof. Genom att produktionsdjuren i flertalet europeiska länder flyttas runt, ibland fem sex gånger under sin livstid, ges bakterier och virus strålande möjligheter att spridas effektivt.

Djuren flyttas på grund av att näringen är så specialiserad: en gård föder djuren, nästa har hand om tillväxten till en viss ålder, nästa igen sköter tillväxten fram till slakt, ytterligare en annan gård hanterar djur som ska gå till avel och så vidare. En enda gris som smittades med mul- och klövsjuka kunde med hjälp av de moderna produktionsformerna framkalla ett utbrott av sjukdomen som ledde till att sex miljoner djur fick avlivas. Kostnaderna, enbart i Storbritannien, hamnade på ofattbara tio miljarder pund (cirka 140 miljarder kronor).

Sedan har vi problemet med antibiotikaresistens hos djur och människor. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, används cirka hälften av all antibiotika som tillverkas i världen till livsmedelsproducerande djur. Detta har medfört enorma resistensproblem i många länder, där sjukdomsframkallande bakterier inte längre är känsliga för något antibiotikum.

De svenska forskarnas förtroende för modern djurhållning bygger å andra sidan på positiva erfarenheter från hemmaplan. Riskerna med storskalighet i Sverige är densamma som i andra länder, men hanteringen av djuren har varit annorlunda. Redan 1986 beslutade Sverige att av etiska skäl förbjuda köttmjöl från sjuka och skadade djur. Vid den tiden var det ingen som visste något om galna ko-sjukan och de prioner som sprider sjukdomen. I dag är Sverige det enda EU-land som aldrig haft något fall av galna ko-sjukan.

Svensk djuruppfödning har vidare en policy att minimera transporterna både till antal och längd, och att hålla djuren på samma gård från födsel till slakt. Sådana djurmarknader som spred mul- och klövsjuka runt om i Storbritannien, till Frankrike och till Nederländerna, finns över huvud taget inte i Sverige.

Beträffande antibiotikaresistensen avviker Sverige också positivt från större delen av övriga världen. Under 1980-talet förbjöd vi tillväxtstimulerande antibiotika till djur, och veterinärkåren utarbetade policydokument för restriktiv antibiotikaanvändning. Omvärlden skakade på huvudet, men Sverige klarade omställningen. Den övervakning som Statens veterinärmedicinska anstalt genomför varje år visade även i sin senaste utgåva att läget är stabilt när det gäller antibiotikaresistens hos bakterier från djur. Resistens förekommer, men i ett internationellt perspektiv är nivåerna låga.

Den svenska expertgruppen vid Lantbruksuniversitetet konstaterar att för att behålla och förbättra djurhälsa och djuromsorg, ställs stora krav på kunskap hos dem som bygger upp och driver djurbesättningarna, men även hos rådgivare och veterinärer. Behovet av förebyggande hälsovård, kvalitetsprogram och uppföljning ökar, men större besättningar ger också möjlighet till att resurser avsätts för professionellt arbete med djuromsorg, kvalitetssäkring, smittskydd och livsmedelssäkerhet.

Och det ligger mycket i detta. Kanske skulle världen inte ha klarat sig undan fågelinfluensan vilken form av djuruppfödning som än hade dominerat. Följderna skulle däremot säkert ha blivit mycket mindre om fjäderfäuppfödningen i Asien inte hade varit så koncentrerad, så storskalig och så inställd på billig uppfödning som den är i dag.

Om vi bara vill har vi förmågan att ordna en säker men ändå rationell djuruppfödning som kan försörja en ständigt växande befolkning. Men vi kan också välja att föda upp djur på ett sätt som utsätter mänskligheten och djuren för stora risker, men som kräver mindre engagemang, mindre investeringar och mindre insikt av producenterna. En sak är dock alltid säker – vi får själva äta upp våra misstag.