Genombrottstid för plattektoniken
Afrika och Sydamerika har en gång i tiden hängt ihop. Och Florida är egentligen en bit av Afrika som råkade följa med. Numera vet vi att jordskorpan består av ett antal styva plattor som rör sig i förhållande till varandra. Men länge var kontinentaldrift nästan lika skumt i vetenskapliga kretsar som astrologi eller tankeöverföring. Anledningen var att forskarna inte hade någon teori som kunde förklara hur kontinenterna kunde röra sig. Utan en förklarande mekanism räckte inte de indicier som hade varit kända i nära 400 år.
Den flamländske kartografen Abraham Ortelius, verksam på 1500-talet, var den förste som i skrift påpekade att Afrikas och Sydamerikas atlantkuster passar ihop som två pusselbitar. Kontinentalförskjutningens mest kände förespråkare är dock den tyske meteorologen Alfred Wegener, som lade fram sin teori 1912.
År 1961 föreslog de amerikanska geofysikerna Robert Dietz och Harry Hess att oceanerna växer på ömse sidor om bergskedjor på havens bottnar, en process de kallade oceanbottenspridning. Flytande lava väller upp från underjorden, stelnar och skjuter bottnarna åt bägge sidor. Kontinenterna själva är passiva och följer med som passagerare, var tanken. Eftersom jordklotet inte ökar i storlek måste också havsbottnen försvinna någonstans, och amerikanernas förslag var att den oceaniska jordskorpan förs ner vid djuphavsgravarna i så kallade subduktionszoner.
Denna hypotes bekräftades 1963 av de brittiska geologerna Frederick Vines och Drummond Matthews, sedan teknikutvecklingen gjort det möjligt att mäta ett fenomen som kallas paleomagnetism. En del av de stoftkorn som bildar bottensediment är magnetiska, och de tenderar då att orientera sig efter jordens magnetfält. Men när nordpolen och sydpolen byter plats, vilket inträffar några gånger under en miljon år, orienterar sig de magnetiska stoftkornen i motsatt riktning. När paleomagnetismen i Nordatlanten kartlades fann forskarna att havsbottnen är indelad i nord-sydliga band, som dessutom är symmetriska på ömse sidor om Mittatlantiska ryggen. Detta historiska, paleomagnetiska arkiv visade tydligt att ständigt ny havsbotten bildas i mitten och trycks ut åt sidorna. Ett av de elegantare naturvetenskapliga bevisen någonsin!
