Träsklandet blev stormakt

För tusen år sedan bestod en stor del av det som i dag utgörNederländerna av svårtillgängliga torvmossar och våtmarker. Merpartenav befolkningen var bönder och fiskare som bodde i små byar runt omdessa mossar, på sandmarker i öster, men framför allt längs kusternai norr och väster. En växande befolkning bidrog till att man söktenya försörjningsmöjligheter, och i några delar av landet utveckladesredan på 900-talet en framgångsrik teknik för att utdika torvmossarnaoch omvandla dem till åkermark.

Från torvmossar till åkrar

Först sänktes vattennivån genom mängder av små diken och en delstörre avvattningskanaler som ledde till närmaste naturligavattendrag. Jorden i de utdikade mossarna förbättrades med gödsel ochsand. På detta sätt lyckades bönderna förvandla obrukbara mossar tillbördiga jordbruksmarker. Från år 1000 och tre hundra år framåtomvandlades större delen av landets torvmossar.

En oförutsedd följd av utdikningarna var att markytan sjönk. Deursprungliga mossarna bestod av vattendränkt organiskt material. Närvattennivån sänktes fick luften tillträde, och syretillförseln innebaratt materialet förmultnade. Dessutom blev marken kompaktare.Tillsammans medförde allt detta att markytan sjönk, på sina håll meden hel meter per århundrade. Att det blev problem förstår man av atttorvmossarna ursprungligen låg bara några meter över havsnivån.Upprepade översvämningar

Landet drabbades allt oftare av förödande översvämningar. Människornai Nederländarna kom efterhand till insikt om att man kunde byggavallar mot havet som erbjöd ett visst skydd. De första vallarnabyggdes av enskilda byar. Senare, under 1200-talet, sammanfogades demånga vallarna till långa sammanhängande barriärer längs kusterna ochde stora floderna. De var någon eller några meters höga.

Byggandet av sammanhängande skyddsvallar krävde ännu störrekollektiva insatser. Byarna längs en flod eller en kuststräcka komöverens om att samarbeta, och varje by åtog sig ansvaret för detavsnitt av vallen som låg närmast. Inom byn fördelades ansvaret förunderhållet av byns vallar mellan bönderna i proportion tillstorleken på deras gårdar. Byrådet organiserade årlig kontroll av attvarje bonde hade fullgjort sitt underhåll, och denna inspektiongjordes mycket noggrant eftersom en vall är som en kedja – styrkanavgörs av den svagaste länken.

Trots dessa omfattande vallbyggen drabbades landet ett antal gångervarje århundrade av svåra översvämningar som dödade många människoroch djur. Den största kända översvämningen inträffade i november1421, på den heliga Elisabets dag. Då översvämmades ett 500kvadratkilometer stort markområde sydost om Rotterdam. Omkring 10 000människor i sjuttio byar miste livet, och ett stort bördigt områdeförvandlades till en havsvik. Under många decennier, innan deförstördes av vågorna, stack kyrkspirorna i de dränkta byarna upp urvattnet.

Regionala vattenstyrelser

Genom öppningar i de långa vallarna längs kusten rann floder och åarut i havet. Men när det var högt vattenstånd ändrade vattendragenriktning, och saltvatten strömmade upp i floderna. Detta skadadeåkermarken, och som ett motdrag började man under 1100-talet byggadammar med slussar i. Tvärs över en flodmynning anlades en damm ochgenom den byggdes ett stort trärör med en rörlig lucka, som fungeradesom backventil. Vid lågvatten öppnades luckan och flodvatten kunderinna ut i havet, och vid högvatten stängdes luckan och hindradehavsvatten från att flyta in i floden.

De första dammarna av detta slag byggdes i utloppet av småvattendrag, men efter hand också i större floder. Eftersom dammarnahindrade havsgående fartyg från att segla upp i floderna, måste manlasta om godset till flodbåtar. Det ledde i sin tur till uppkomstenav städer. Stadsnamn som Amsterdam (dammen i floden Amstel) ochRotterdam (dammen i floden Rotte) vittnar om detta.

Att bygga och underhålla fördämningarna med slussar handlade omarbete på en plats till nytta för många byar, så nu gick det intelängre att fördela arbetet efter principen om geografisk närhet. Istället fick byarna turas om att skicka arbetskraft, och för attorganisera arbetet skapades regionala vattenstyrelser. De två förstastyrelserna bildades på 1100-talet i de västra delarna av landet påinitiativ av greven av Holland och biskopen av Utrecht.

Tog upp skatt, utdömde straff

Fler regionala vattenstyrelser bildades på 1200-talet, och de fickefter hand växande befogenheter. De kunde ta ut skatter, utfärdaförordningar och till och med utdöma straff för förseelser.Ursprungligen utsågs ledamöterna i vattenstyrelserna av de deltagandebyarna, men feodalherrarna lade sig allt mer i tillsättningarna.Gradvis inordnades styrelserna i den feodala strukturen, och än i dagkallas chefen för en vattenstyrelse dijkgraaf, vilket betyder vallgreve.Att bygga och underhålla vallar, kanaler och slussar krävde stora ochbetungande arbetsinsatser. Ofta uppstod det konflikter omarbetsfördelningen och arbetsinsatsernas kvalitet, både mellan ochinom byarna. Det yttre hotet från det oberäkneliga havet bidrog dockoftast till att man kom fram till gemensamma lösningar.

Kortsiktig framgång

Det paradoxala är att ju mer framgångsrika nederländarna blev i attleda bort vatten och skapa gynnsamma odlingsbetingelser på kort sikt,desto snabbare sjönk marknivån i de forna torvmossarna, vilket pålång sikt hotade förutsättningarna för jordbruket.

Under 1300-talet blev avvattningsproblemen akuta i en del regioner igrevskapet Holland. Jordbruksmarken täcktes av havsvatten i fleramånader under vinterhalvåret. Eftersom betesmarkerna var mindrekänsliga än åkermarken för tidvisa översvämningar, anpassade böndernasig genom att gradvis gå över från att odla spannmål till att hållaboskap.

Här spelade de kanaler som grävts för avvattningsändamål en ny ochoplanerad roll. De underlättade för bönderna att transportera sinaanimalieprodukter – främst kött, mjölk och ost – till de närliggandestäderna. Där kunde de köpa spannmål, som i växande omfattningbörjade importeras från Östersjöområdet. På så sätt inlemmadesNederländernas bönder i penningekonomin.

Men genom att marknivån fortsatte att sjunka var inte helleromläggningen till boskapsskötsel en långsiktigt hållbar lösning. Enradikalt ny idé föddes ur denna kris: att försöka avvattnajordbruksmarken genom att pumpa bort vatten med hjälp av väderkvarnar.

Väderkvarnar och poldrar

Väderkvarnar var vid denna tid en välkänd teknik för att malaspannmål. Det nya var att använda dem för vattenreglering. Den förstakända vattenpumpande väderkvarnen byggdes nära staden Alkmaar år 1408.

Det dröjde dock till slutet av 1400-talet innan den nya tekniken fickstörre genomslag. Att det tog så lång tid berodde på att förnyelseninnefattade betydligt mer än att bygga en fungerande vattenpumpandeväderkvarn. För att en sådan skulle göra nytta var det bland annatnödvändigt att avgränsa ett markområde med vallar – en så kalladpolder – och låta kvarnen pumpa ut vatten från detta område.

Det gällde också att finna lämpliga former för att införa det nyavattenregleringssystemet. Skickliga timmermän måste anlitas för attbygga en väderkvarn, och det var mycket dyrt. För vanliga bönder vardet omöjligt att bygga en egen kvarn, och de första väderkvarnarnabyggdes därför av rika feodalherrar.

Även för de regionala vattenstyrelserna var det problematiskt attbygga väderkvarnar, men inte av finansiella skäl utan av politiska. Enväderkvarn skulle ju vara till nytta endast för en liten del avinvånarna i regionen, och hur skulle byggandet då kunna motiveras föralla de övriga?

Polderstyrelser bildades

I en del särskilt vattensjuka områden i grevskapet Holland gickbönder samman för att bygga vallar kring sina åkrar och finansiera enväderkvarn. Grundprincipen var att varje bonde bidrog i proportiontill sitt markinnehav. En viktig förutsättning för väderkvarnarna varatt det hade utvecklats ett kommersiellt jordbruk, där bönder såldesina produkter i städerna och fick penninginkomster. För att bygga ochsköta kvarnarna bildades lokala organisationer, så kalladepolderstyrelser. Vanligen anställdes en kvarnskötare för den dagligadriften.

Vattnet som pumpades ut ur poldrarna tappades i de stora kanalerna.Om det regnade mycket och kanalerna fylldes, måste den regionalavattenstyrelsen beordra alla polderstyrelser att sluta pumpa. Detutvecklades ett sinnrikt system för att förmedla denna ordergivningfrån de regionala vattenorganen till de lokala. Den skedde med hjälpav flaggor eller lanternor som placerades högst upp i särskildasignalväderkvarnar, som syntes vida omkring. En tidig variant av denoptiska telegrafen.

Samspel mellan stad och land

Under 1500-talet inleddes en lång period av ekonomisk tillväxt iframför allt grevskapet Holland och biskopsdömet Utrecht. Grunden förden blomstringen var ett dynamiskt samspel mellan stad och land.Bönderna specialiserade sig på färskvaror som betingade höga priser istaden: förutom animalieprodukter även frukt och grönsaker. Tack vareden bördiga marken kunde dessa produkter produceras med mycket högreavkastning per arealenhet än någon annanstans i Europa. I takt medstigande efterfrågan på bränsle i städerna blev även torvbrytning enviktig näring i många delar av landet.

De holländska städerna växte snabbt. Snabbast var Amsterdam, somökade från 10 000 invånare år 1500 till 200 000 år 1650. Även städersom Leiden, Haarlem, Rotterdam och Haag expanderade kraftigt. Medanendast 5 procent av befolkningen i Sverige i bodde i städer i börjanav 1600-talet utgjorde stadsbefolkningen i Nederländerna hela 60procent. Amsterdam blev vid slutet av 1500-talet Europas kommersiellaoch kulturella centrum och behöll denna ställning i mer än hundra år- Nederländernas gyllene sekel.

Sjöar torrlades

Den snabba urbaniseringen och det växande välståndet ökadeefterfrågan på färska jordbruksprodukter i städerna. Det ledde tillett nytt och offensivt bruk av väderkvarnar, till skillnad från dentidigare enbart defensiva användningen. Norr om Amsterdam fanns ettstort område med talrika sjöar, och i slutet av 1500-talet börjadeväderkvarnar användas i stor skala för att torrlägga dessa sjöar isyfte att skapa ny odlingsmark.

Det var städernas köpmän som tog initiativ tilltorrläggningsprojekten, och de organiserade dessa i kapitalistiskform. Ett typiskt exempel är torrläggningen av Beemstersjön, 3 milnorr om Amsterdam. År 1608 bildades ett aktiebolag av ett hundratalrika köpmän i staden. Bolaget anställde landets främstavattenbyggnadsingenjör, som lät bygga 43 väderkvarnar med hjälp avvilka den 3 meter djupa och 70 kvadratkilometer stora sjön torrlades.När brukbar åkermark hade skapats, delades området in i rektangulärastycken och arrenderades ut. Det blev en strålande affär föraktieägarna, som efter fem år fick en årlig kapitalavkastning på 17procent. Totalt omvandlades inte mindre än 1 000 kvadratkilometersjöyta till jordbruksmark under 1600-talet.

Dränkta jordens taktik

Förmågan att styra vattenflöden var inte bara grunden för detekonomiska välståndet, den bidrog även till Nederländernas politiskafrigörelse. Under en stor del av 1500-talet var landet en del av dethabsburgska kejsardömet, men år 1568 inleddes ett uppror mot detspanska inflytandet och några år senare utropade de nederländskaprovinserna en federal republik. Habsburgarna skickade en stor armétill Nederländerna för att kväsa upproret, och 1573 belägrade denstaden Leiden. Efter en tid blev läget kritiskt för staden, och denederländska rebellerna beslöt att använda vatten som vapen.Slussportar öppnades så att de belägrande trupperna hamnade imeterdjupt vatten och tvingades retirera. ”Den dränkta jordenstaktik” har sedan dess varit en hörnsten i Nederländernas militäraplanering. Den har vid flera tillfällen varit avgörande för attbekämpa invaderande trupper, och den har framför allt avhållit mångaarméer från att ens försöka.

Men nederländarnas förmåga att behärska vattenströmmar har haft sinabegränsningar. En fortsatt utbyggnad av vattensystemen har lett tillatt marknivån har sjunkit ytterligare. I dag ligger halva landetunder eller strax över havsnivån, och de som bor där lever underständigt hot om katastrofala översvämningar. Den senaste inträffadeår 1953, då mer än 1 800 människor omkom.

De nederländska vattensystemens historia visar att när människorförsöker tämja naturen har de svårt att förutse de långsiktigaföljderna. En påminnelse om behovet av ödmjukhet inför naturenskomplexitet.