Gladaste partiet vinner i valet!

Inför riksdagsvalet i september kommer vi sannolikt att kunna ta del av resultat från nya partisympatiundersökningar varje dag. Har demokratin och vi medborgare något att vinna på alla dessa undersökningar?

Nyhetsmedierna ägnar alltmer utrymme åt att rapportera och analysera opinionsvinster och -förluster för de olika partierna. Enligt medieforskarna blir mediebevakningen av valrörelserna mer och mer spelorienterad. Statsvetare följer bekymrat utvecklingen. ”Hästkapplöpningsjournalistik” som fokuserar på de senaste opinionsmätningarna riskerar att tränga ut diskussioner om viktiga politiska sakfrågor.

Väljare skeptiska till publicering

Samtidigt är det är viktigt att medborgarna tar del av opinionsinstitutens undersökningar. Dessa kan mobilisera de medborgare som till vardags inte intresserar sig för politik. Valtemperaturen höjs om partisympatimätningarna visar att valet blir jämnt. Då blir uppslutningen till valurnorna större än om många tror att valet är avgjort på förhand.

Frågan om man över huvud taget bör tillåta publiceringar av opinionsmätningar under valrörelser är omstridd. I en del länder, till exempel Frankrike, har man gått så långt att man förbjudit publicering av opinionsmätningar i valrörelsernas slutskede. Man fruktar att mätningarna ska påverka väljarna att rösta annorlunda än vad de annars skulle ha gjort. Förbudet har dock varit lätt att komma runt. Eftersom det inte är förbjudet att genomföra undersökningar väljer opinionsinstituten att publicera resultaten i franskspråkiga belgiska tidningar.

I Sverige diskuterar man sällan förbud mot publicering av opinionsmätningar. Huvuduppfattningen är att ett sådant förbud skulle strida mot yttrandefriheten. Men väljarna själva är faktiskt övervägande positiva till ett publiceringsförbud: i den så kallade SOM-undersökningen från Göteborgs universitet år 1998 svarade 40 procent av svenska folket att de tyckte ett förbud mot publicering av opinionsundersökningar under veckan före valet var ett ”mycket bra” eller ”ganska bra” förslag. Lika många hade ingen uppfattning om saken (38 procent). Att förslaget var ganska eller mycket dåligt tyckte 22 procent.

Överläges- och underlägeseffekter

Men kan opinionsmätningar verkligen påverka opinionen? Frågan är lika klassisk som svår att besvara. Inom amerikansk valforskning har fenomenet studerats sedan 1940-talet. I huvudsak förväntar man sig två typer av direkta effekter av att väljarna genom opinionsmätningar får reda på hur andra tänker rösta: för det första en överlägeseffekt, bandwagon effect, som innebär att väljarna sluter upp bakom det alternativ som de tror har störst chans att vinna. För det andra en underlägeseffekt, underdog effect, som innebär motsatsen – att väljarna får ökade sympatier för det alternativ eller den kandidat som ser ut att ligga efter i mätningarna.

Mätningarnas påverkan på opinionen är sålunda oklar. Det finns alltför många andra omständigheter som också påverkar partiernas framgångar och motgångar i allmänna val. Men i de studier där en direkt påverkan av opinionsmätningar har kunnat påvisas, tycks överlägeseffekter vara klart vanligare än underlägeseffekter. I amerikanska studier har man dessutom konstaterat att överlägeseffekter har blivit vanligare sedan 1980. Den socialpsykologiska förklaringen är att det helt enkelt känns skönare att rösta på en vinnande kandidat. Få uppskattar att hamna på den förlorande sidan.

Forskningen om motsvarande svenskt väljarbeteende bedrivs inom Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet. Forskarna har kunnat visa att det förekommer överlägesröstning bland vissa typer av väljare. Väljare som står och väger mellan flera olika partier i valrörelsens slutskede har en tendens att rösta på det parti som just då har starkast medvind i opinionen.

Men effekterna är svaga. Överlägesröstning hör definitivt inte till de starkaste förklaringarna till partival. Långt ifrån. Men marginalerna kan förstås vara tillräckligt små för att överlägeseffekter skulle kunna komma att avgöra ett enskilt svenskt riksdagsval.

Gladast vinner

Det råder inget tvivel om att partisympatiundersökningar kan påverka den politiska händelseutvecklingen både under mellanvalsperioder och under intensiva valrörelser.

Under mellanvalsperioderna har underrättelser om opinionsläget betydelse för partiernas interna sammanhållning. Det är lättare att hålla ihop partiet och vinna förtroende för partiledningen om partiet har opinionsmässig medvind. Slagordet framför andra i opinionsbildningssammanhang är att ”gladast vinner”. Och det är givetvis lättare att visa äkta glädje om det går bra.

Närmare inpå valen tycks undersökningarna i huvudsak ha betydelse för valtemperaturen. Om opinionsmätningarna tyder på att det blir ett spännande val mellan jämbördiga politiska krafter, påverkas alla demokratins viktiga aktörer: medierna skriver mer om valet (och om opinionsmätningarna), partierna eldar upp sina sympatisörer och de partiaktiva och medborgarna intresserar sig mer. En oviss valutgång bidrar därför till att höja valdeltagandet.

De sista veckorna av valrörelsen blir alltmer betydelsefulla för väljarnas beteende. Nära 60 procent av de svenska väljarna uppger att de bestämmer sig slutgiltigt under valrörelsens sista fyra veckor. Många väljare som till vardags inte intresserar sig för politik använder valrörelsen för att snabbt hämta ikapp sin brist på information. Den politiska information som når dem under valrörelsen via medier eller genom direktkontakter med de politiska partierna utgör en stor del av deras beslutsunderlag.

Valdebattens karaktär under denna intensiva månad kan vara skillnaden mellan fiasko och succé för partierna. Enskilda händelser kan få stora konsekvenser, exempelvis en skandal, en lyckad eller misslyckad insats i en partiledardebatt, ett sent utspel eller kanske en missvisande opinionsmätning.

Tant grön fyra procent

Väljarna har stor nytta av partisympatimätningar i vårt svenska valsystem där vi väljer mellan olika partier och inte mellan regeringar. Då fyller opinionsmätningarna en särskilt viktig funktion i slutskedet av valrörelserna. Det aktuella läget i partiernas styrkeförhållanden är nämligen högintressant information för de väljare som är beredda att taktikrösta för att öka chansen att få sin önskeregering efter valet.

Det är partier i närheten av riksdagens fyraprocentsspärr som kan erhålla taktikröster. Det är välkänt att socialdemokratiska väljare taktikröstade på vänsterpartiet kommunisterna (kamrat fyra procent) under 1970- och 1980-talen för att de ville vara säkra på att vpk skulle få riksdagsrepresentation.

Det finns fler exempel på taktikröstning i Sverige. När kristdemokraterna i valet 1994 erhöll 4,06 (!) procent av rösterna kunde de tacka moderata stödröstare för hjälpen att klara riksdagsspärren (kyrkobroder fyra procent). I 2002 års val stödröstade många socialdemokrater och vänsterpartister på miljöpartiet av taktiska skäl, eftersom de inte ville riskera ett eventuellt maktskifte i händelse av att miljöpartiet hamnade under 4 procent (tant grön fyra procent). Hela 36 procent av miljöpartiets väljare uppgav att risken för att miljöpartiet skulle hamna under fyraprocentsspärren var ”ett av de absolut viktigaste skälen” till att de röstade på mp.

Taktikröstning kan avgöra

Är det jämnt mellan samarbetspartierna (s, mp och v) och den borgerliga alliansen (m, fp, c, kd) i valrörelsens slutskede, kan fyraprocentsspärren komma att avgöra vem som vinner regeringsmakten. Väljarnas benägenhet att taktikrösta kan bli avgörande. Och taktikrösta kan man förstås inte göra om man inte först samlar information om partiernas styrkeförhållanden. Indirekt kan alltså opinionsinstitutens prognoser över valutgången fälla avgörandet.

En annan effekt av fyraprocentsspärren som hittills inte blivit aktuell i Sverige är om något parti i opinionsmätningarna faller så långt ner under spärren att dess sympatisörer drar slutsatsen att partiet inte kommer att klara spärren. Av rädsla att kasta bort sin röst genom att stödja ett parti som ändå inte kommer in i riksdagen skulle sådana väljare antingen avstå från att rösta över huvud taget eller överge sitt bästaparti till förmån för ett större alternativ.

En exakt vetenskap?

Det finns många debattörer som är oroliga för att dåliga mätningar från oseriösa opinionsinstitut ska sprida missvisande information till väljarna.

Många reser frågetecken för opinionsinstitutens undersökningsmetoder, i synnerhet för urvalsförfarandet. Så gott som alla institut använder sig i dag av uppringning av slumpvis framtagna telefonnummer, random digit dialing, – mest för att det är en mycket billigare metod än att göra slumpmässiga befolkningsurval från register och sedan försöka komma i kontakt med de personer som valts ut.

Meningarna går isär om i vilken utsträckning opinionsinstitutens stugsittarurval verkligen kan likställas med mer renlärigt sannolikhetsurval. Spelar det till exempel någon roll att människor som inte är tillgängliga via telefon aldrig kan komma med i undersökningen?

Urvalsförfarandet får konsekvenser vid bearbetning och analys av telefonintervjuerna. För att kunna ge en representativ bild av befolkningen måste instituten använda olika viktningstabeller för att i efterhand väga de resultat de får fram. De exakta tillvägagångssätten är oftast inte helt uppenbara.

I ett avseende kan undersökningsverksamheten betraktas som en exakt vetenskap, nämligen i beräkningarna av felmarginaler. Vår intuition att lita mer på undersökningar med stora urval än på undersökningar med små urval är helt korrekt: ju fler personer som tillfrågas, desto mindre blir felmarginalerna. Mer besvärligt att begripa är att procenttal som ligger nära 0 eller nära 100 har mindre felmarginaler än procenttal som ligger nära 50.

De 95-procentiga konfidensintervallen, det vill säga felmarginalerna, kring partiernas uppskattade röstandel kan vara svårtolkade för alla som inte är insatta i statistisk inferensteori. För vad betyder det egentligen att socialdemokraternas röstandel uppskattats till 36,2 procent plus minus en felmarginal på 2,8 procentenheter? Det betyder att konfidensintervallet för socialdemokraterna är 33,4-39,0 procent.

Vid ett tänkt oändligt antal upprepade undersökningar som genomförs vid samma tidpunkt och med samma urvalsförfarande (statistiskt sannolikhetsurval), frågeteknik och frågeformulering kommer procentintervallet 33,4-39,0 att täcka in socialdemokraternas ”sanna” procentandel i 95 fall av 100. Med ”sanningen” avses här utfallet av en tänkt totalundersökning där alla röstberättigade väljare fått besvara frågorna i undersökningen.

Det finns emellertid inget sätt att avgöra om en enskild mätning tillhör de 95 procent av fallen där konfidensintervallet täcker in socialdemokraternas sanna värde eller de 5 procent av fallen där konfidensintervallet inte gör det.

Hur stor vikt bör man då fästa vid resultat från en partisympatiundersökning? Rådet till alla väljare är detsamma som till alla studenter och forskare som använder sig av frågeundersökningar som bygger på slumpmässiga urval: förlita dig aldrig helt på resultaten från en enstaka undersökning. Ta del av så många opinionsundersökningar du kan innan du drar dina slutsatser om partiernas läge i opinionen.

Inför ett val kan man alltså argumentera för att det är bättre med många opinionsundersökningar än med få. Ju fler institut som konkurrerar om att presentera den mest tillförlitliga valprognosen, desto bättre är det för väljarna och demokratin.