Vi kan bara bry oss om en i taget

Låt oss använda denna kunskap på ett förnuftigt sätt för att förhindra att folk dör i onödan, skriver Nils-Eric Sahlin, filosof i Lund.

Den 26 april 1994 kommer larmrapporter om att man i Rwanda ”varje dag och överallt” kan se ”människor hackade till döds”. Redan då hade två hundra tusen människor på det mest bestialiska sätt slaktats med machetes. Dagen efter larmrapporten anhåller FN:s dåvarande generalsekreterare om att en fredsstyrka sätts in. Men mördandet fortsätter och två och en halv månad senare har åtta hundra tusen människor dödats.

Rwanda är inte det enda folkmord som har skett i vår tid. Massmördandet i Turkiet på 2 miljoner armenier år 1915, i Bangladesh i början av 1970-talet, i forna Jugoslavien på 1990-talet och i Zimbabwe år 2000 är ytterligare några skrämmande exempel. Och i dag ser vi samma sak hända i Darfurregionen i västra Sudan, där hittills flera hundra tusen människor bragts om livet. Samtidigt befinner sig många miljoner på flykt.

Varför låter vi dessa massmord pågå? Ett dödande som vi många gånger faktiskt kan förhindra. I stället läggs onödig möda på att diskutera om det rör sig om ”folkmord” eller inte. Vi för noggrann statistik, betvivlar och diskuterar siffrorna, men handlar gör vi inte.

Konflikter i avlägsna länder får påtagligt lite uppmärksamhet i västerländska medier. Vissa väpnade stridigheter kan pågå i många år utan att över huvud taget omnämnas i televisionens nyheter eller i morgontidningarna. Jämför detta med den tid som dessa nyhetsmedier ägnar åt provinsiell, personfixerad journalistik!

”Om jag ser massan, handlar jag aldrig. Om jag ser den enskilde, gör jag det”, ska Moder Teresa ha sagt. Dessa ord är också titeln på en uppsats som den amerikanske psykologen Paul Slovic har skrivit. Han försöker att ge en psykologisk förklaring till vår handlingsförlamning, hitta och förstå de psykologiska mekanismer som gör att vi låter dessa folk- och massmord passera.

Slovic är en av den moderna psykologiska besluts- och riskforskningens fäder. Att vi inte gör något, säger han, är inte för att vi är okänsliga inför lidande och umbäranden. Men det finns ett antal mekanismer som styr vårt beteende som vi måste vara medvetna om och som vi måste lära oss att hantera.

Forskningen om mänskligt beslutsfattande formligen exploderade under senare delen av 1900-talet. Man insåg mycket snabbt att vi långt ifrån är några perfekta beslutsfattare. I dag tror många beslutsforskare, däribland Slovic, att vi är utrustade med två beslutssystem. Ett snabbt och ett betydligt långsammare. Det förra är affektbaserat. Upplevelser av smärta och välbefinnande spelar en viktig roll.

Minnet av de känslor vi haft när vi har tagit liknande beslut förut påverkar våra val. Detta beslutssystem hjälper oss att fatta kvicka beslut, till exempel när vi blixtsnabbt måste avgöra om en person vi möter är vänligt sinnad eller ej.

Det andra beslutssystemet är logiskt. När vi använder detta system analyserar vi och utvärderar medvetet våra handlingar. Denna typ av reflekterat beslutsfattande kan omöjligen vara snabbt. Att söka information, att värdera, att väga samman information och värderingar, att finna argument för och emot olika handlingsvägar, sådant tar tid. Bägge systemen är viktiga, och betraktade ur ett evolutionärt perspektiv är det inte svårt att förstå att de har utvecklats.

Att rädda två människoliv är bättre än att rädda ett, och att rädda tre är bättre än att rädda två. Många skulle också hävda att alla människor har samma värde. Så resonerar nog många av oss när vi tänker igenom frågan.

Men nu visar den experimentella forskning som Slovic och hans kolleger har gjort att vi inte alls tycks värdera antalet räddade liv på detta sätt. Många av oss föredrar att rädda 80 procent av 100 liv (alltså 80 liv) framför att rädda 20 procent av 1 000 liv (alltså 200), trots att det senare valet verkar bättre rent rationellt: 200 är ju betydligt fler än 80. Men att kunna rädda flertalet av en grupp i fara (80 av 100) väcker starkare positiva känslor än att ”bara” kunna rädda en bråkdel av dem (200 av 1 000), även om vi i slutändan räddar färre.

Vårt faktiska val överensstämmer alltså inte alltid med våra genomtänkta övertygelser och värderingar och det vi rationellt anser vara den bästa handlingen. Vi föredrar att göra det som av ett eller annat skäl upplevs som bra, som i situationer där vi känner att vi verkligen gör något, till exempel räddar nästan alla i en grupp. Det är först när siffrorna kan relateras till något som de får mening, och då kan det hända att våra känslor ”lurar” oss, att vi föredrar det som vi med litet eftertanke ser är ett betydligt sämre alternativ.

Att vi är beredda att göra mycket för att rädda en enskild individ är välkänt. Och vi vet att vår vilja att hjälpa dramatiskt ökar när vi får veta den nödställdes namn och se personen på bild. Inte endast människor utlöser denna typ av handlingsvilja. Vi kommer alla ihåg de känslor som noshörningen Nelson satte i rörelse, eller Enzo, gorillaungen.

Det verkar finnas en personifieringsmekanism. Personer tillskriver vi önskningar, övertygelser och känslor, medan en individ, eller en siffra som representerar ytterligare ett av tusentals människoliv, är i det närmaste egenskapslös. Och siffran utan egenskaper utlöser inga känslor. Därmed inget snabbt engagemang.

Men när bryter vår förmåga till medkänsla samman? Hur stor måste gruppen vara för att personerna ska upphöra att vara personer och bli anonyma individer, blott siffror? Enligt Slovic troligen redan när gruppen innehåller fler än en individ.

En viktig fråga är då hur vi kan skapa mekanismer som gör att vi ser helheten, att de stora talen utlöser en reaktion så att vi engagerar oss i de folkmord som begås framför våra ögon. Det gäller givetvis inte bara folkmord: 24 000 människor dör dagligen av hunger eller hungerrelaterade orsaker. Multiplicera det med 365 och försök att se dem framför dig. De stora talen bedövar oss, gör oss sifferblinda. Vi ser inte ansiktena, vi känner inte det personliga lidandet. Det som utlöser engagemang och handling saknas.

De åtta hundra tusen människor som slaktades i Rwanda var anonyma. Inte heller har de som i dag och i morgon mördas i Darfur något ansikte eller namn. Vi räknar dem, de döda. Vi tvistar om deras antal. Är det två hundra tusen eller fyra hundra tusen? Men vi gör föga, för sifferblindheten gör oss handlingslikgiltiga.

Utan engagerade politiker, skickliga diplomater och ett världssamfund med humanitära muskler kommer givetvis inget att ske. Men det vore naivt att tro att de som arbetar med denna typ av frågor är fria från de beslutsegenheter som vi andra tvingas brottas med. Att de till skillnad från oss skulle handla snabbt och rationellt. Historien visar något annat. Och viktigast är väl att vi alla reagerar, ställer krav på handling. Och handlar.