Den nya pappan är gammal
Avslöjande pappakampanjer
Sedan 1976 har framför allt Försäkringskassan genom återkommande kampanjer försökt få pappor att stanna hemma med sina barn.
Till en början kunde psykologerna varna för risken att en alltför närvarande pappa kunde hota symbiosen mellan mamma och barn. Begreppet velourpappa beskrev en man som hade förlorat sin manliga identitet och var en reaktion på mannens begynnande roll som aktiv far. Ett svar på detta var den klassiska bilden på Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren med en baby i famnen. Det var förstås ingen slump att en maskulin tyngdlyftare framställdes som representant för den nya pappan. Liknande bildspråk – med ishockeystjärnor och fotbollsspelare – har återkommit, som för att besvärja hotet att som hemmapappa bli alltför feminin.
Ett annat drag har varit att skapa en motbild, som i kampanjen ”Mansfällan” från 1992: en man med bar överkropp och en slips som ögonbindel. Karriär och traditionell manlighet gjorde att männen inte såg det väsentliga i livet, var budskapet.
Kampanjerna från 1970-, 80- och 90-talen betonade dock mäns och kvinnors olika roller. Faderskapet svarade mot barnens behov av manliga förebilder. ”Båda behövs för att vi är olika”, framhöll Socialstyrelsen. I skriften Föräldraledighet från 1991 hävdades att ”ungarna behöver både någon som ser till att flytvästen är på och någon som lär dem att få i gång snurran”. Fram till och med 1990-talet dominerade alltså ett särartsperspektiv där föräldrarollerna byggde på traditionella föreställningar om manligt och kvinnligt.
Men samtidigt framställdes dessa pappor som just en ny generation män, olika sina fäder som varken uttryckte känslor, lagade mat eller bytte blöjor. Även om kampanjerna omgavs av en retorik som präglades av optimism och determinism, så beskrevs pappaledigheten med ord som ”möjlighet” och ”flexibilitet”. Denna betoning av valfrihet – hur och när papporna kunde ta ut sina föräldradagar – bekräftade dock positionen som andrahandsförälder.
Under framför allt 1990-talet framställdes pappaledigheten som en tillgång i karriären. Faderskapet kunde beskrivas med ord hämtade från managementlitteraturen. Att vara pappaledig var att vara problemlösare; ett halvår i barnkammaren beskrevs som en sorts chefsskola. Pappaledigheten gavs ett instrumentellt värde för mannen i karriären.
Kring millennieskiftet förändrades synen på könsrollerna. Pappaledighet sågs inte längre som en möjlighet, utan som en självklarhet. Nu talades om ”hälften var”, och vinsterna för båda föräldrarna av detta. Tonvikten låg på föräldraskap snarare än faderskap. Nu trädde även barnet och dess behov fram i kampanjerna. Jämställda föräldrarelationer framställdes som en rättighet för barnet, samtidigt som ett mer könsneutralt tänkande kring föräldraskapet etablerades – pappan började ses som förälder på samma villkor som mamman. Pappaledigheten skulle inte grundas i tankar om mäns särart eller i tänkbara karriärfördelar, utan i skyldigheten som förälder.
– Dessa kampanjer har nästan aldrig utvärderats, säger Roger Klinth, som har analyserat pappaledighetsargumenten tillsammans med Thomas Johansson i boken Nya svenska fäder (2010).
– Vi vet inget om vilket genomslag de har haft. Men de säger något om hur man sett på papparollen.
De kvoterade pappamånaderna som infördes 1995 och 2002 har däremot haft en tydligt mätbar effekt på antalet pappaledighetsdagar.
Fyra frågor till fem pappaforskare
1. Har du varit föräldraledig?
2. Hur är du som pappa?
3. Vad är du stolt över som pappa?
4. Vad skulle du ha gjort annorlunda som pappa?
**Roger Klinth, 47 år, docent vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet, pappa till tre pojkar, 13, 17 och 20 år.**
1. Ja, jag var ledig en kortare tid med det första barnet, och något längre med det andra. Med det sista barnet var jag hemma sex månader. Så jag har följt trenderna.
2. Jag försöker vara närvarande och ta ansvar. Vi gör mycket roligt tillsammans.
3. Jag är mycket närmare mina barn, än min egen pappa var med mig. Vi umgås mer, vi kan prata om mer saker. Det är en enorm skillnad!
4. Jag borde varit hemma mer med de äldre barnen. Det var först när jag var hemma sex månader som jag lärde mig att laga mat. Då förstod jag vad det innebar att sköta ett hem.
**Philip Hwang, 61 år, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, pappa till fyra pojkar, 19, 23, 26 och 29 år, plus tre bonusbarn, 14, 19 och 23 år.**
1. Ja, som universitetsanställd har det varit lätt att vara föräldraledig. Jag har varit hemma nästan halva tiden med alla fyra.
2. Jag är väl som de flesta pappor, tror jag.
3. Jag förstod rätt tidigt att tiden hemma med småbarnen är en försvinnande liten del av arbetslivet. Man hinner liksom jobba rätt mycket ändå! Och så försöker jag se saker ur barnens synvinkel, men det har kanske att göra med att jag är psykolog.
4. Jag borde ha gett dem mer tid. När jag var prefekt för min institution så tog jobbet mycket av min tid.
**Thomas Johansson, 51 år, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, pappa till tre barn, 3, 11 och 23 år.**
1. Ja, framför allt för den yngsta. Jag har följt med svängarna i samhället. När jag fick mitt första barn hade jag inte en tanke på att vara pappaledig. Då var jag helt inne i min karriär.
2. Som alla andra, tror jag (skratt). Jag har uppvärderat familjetiden på äldre dar.
3. Att jag har tre barn. Jag är stolt över mina barn som är så olika. Att vi gör en massa saker tillsammans – reser, går och simmar, hittar på saker.
4. Jag hade försökt vara mer närvarande.
**Tomas Berglund, 55 år, lektor i historia vid Mittuniversitetet, pappa till två barn, 21 och 25 år.**
1. Ja, jag tog ut några månader per barn.
2. Jag kan kratta manegen lite för mycket för dem. Jag måste låta dem stå på egna ben mer.
3. Jag har inte försökt styra dem i fråga om yrkesval och utbildning.
4. Min fru och jag var skilda några år under barnens uppväxt, men har nu hittat åter till varandra. Det hade varit bättre för barnen om det inte hade hänt.
**Lars Plantin 45 år, docent i socialt arbete vid Malmö högskola, pappa till tre barn, 6, 11 och 15 år.**
1. Ja, men bara några veckor med de två första barnen. Men med det sista var jag hemma åtta månader.
2. Bra, hoppas jag (skratt). Om jag trivs i min papparoll så tror jag att barnen också trivs med mig.
3. Att vi har en nära relation. Vi kan nog prata om allt, såväl intima saker som politik och samhällsfrågor.
4. Jag borde ha varit mer pappaledig. Jag inser ju nu att jag missade mycket med de två första barnen.
Även 1800-talspappan var närvarande
Under 1800-talet skedde en uppvärdering av moderskapet. Men det skedde inte på bekostnad av faderskapet eller papparollen. Det menar Tomas Berglund, som i sin doktorsavhandling vid Mittuniversitetet har gått igenom dåtidens föräldralitteratur samt närmare åttatusen brev och dagböcker skrivna av fäder.
– Männen flydde inte hemmet, säger Tomas Berglund. Tvärtom ser man många exempel på den närvarande fadern.
I breven framträder pappor som kan ta på sig ansvaret för barnens tillkortakommanden, som oroar sig över om barnen är ordentligt klädda och om de sköter sig.
– Det finns absolut en historisk kontinuitet i dagens papparoll, säger Tomas Berglund. Kanske var det under industrialismens mest intensiva skede i början av 1900-talet som pappan var som mest frånvarande.