Aktivister spelar teater mot våld

Solen står högt i Ndeba i sydvästra Kampala. Från gränden innanför den hårt trafikerade huvudgatan hörs trummor. Det är Sasa-aktivister som spelar musik för att locka publik till föreställningen som snart ska börja. Sakta men säkert samlas människor. Teaterföreställningen som sedan spelas upp handlar om ett gift par. Mannen är våldsam, slösar bort parets pengar på alkohol, är otrogen och kommer sedan hem onykter och kräver att hans fru ska ha oskyddat sex med honom.

Syftet med pjäsen är att väcka diskussion om sex, våld och hiv. Med jämna mellanrum stannar skådespelarna upp och en kvinna ställer frågor till publiken i megafon. Tycker de att frun har rätt att neka sin man oskyddat sex när hon misstänker att han har varit otrogen?

Sasa, som betyder ”nu” på kiswahili, är ett interventionsprogram som bygger på att engagera lokala aktivister i kampen mot våld och spridningen av hiv. Enligt FN-organet Unaids har Uganda den sjätte högsta hiv-förekomsten i världen. Våld i nära relationer är också vanligt.

Att det finns ett samband mellan våld i hemmet och hiv-spridning har varit känt länge. Den som inte själv kan välja att ha skyddat sex på grund av hot om våld, löper större risk att smittas av hiv. Genom att prata om maktförhållanden mellan män och kvinnor på ett konkret sätt ska Sasa-metoden få människor att tänka om.

– Vi vill bryta acceptansen för våld. Det handlar om att hela samhället måste ställa sig bakom antivåldsbudskapet. Både män och kvinnor. När de har tagit ställning mot våldet kommer de inte att acceptera det. Då blir det allas angelägenhet, säger Tina Musuya, verkställande direktör för Cedovip, Center for domestic violence prevention, som genomför programmet.

Vi träffas på Cedovips kontor i centrala Kampala. Väggarna i Tina Musuyas kontor är täckta med färgglada affischer med antivåldsbudskap. Cedovip har själva märkt skillnaden i de kommuner där de arbetar. Men för att verkligen kunna visa att metoden fungerar krävs mer.

– Vi har vetat länge att det vi gör fungerar, men vi har inte haft några bevis. Folk vill ha vetenskapliga studier som visar på resultat, säger Tina Musuya.

Sagt och gjort. År 2006 tog man kontakt med London school of hygiene and tropical medicine för att fråga om de ville genomföra en studie. Svaret blev ja.

– Det har gjorts studier av effekten av insatser mot våld på individnivå, men inte på en mer allmän nivå. Cedovip ville se om deras tillvägagångssätt faktiskt kan förebygga våld mer allmänt, säger Tanya Abramsky, som är epidemiolog och huvudförfattare till det som har kommit att kallas för Sasa-studien.

Forskarna valde ut åtta stadsdelar för att sedan slumpvis låta fyra av dessa delta i Sasa. Innan Sasa satte i gång gjordes strukturerade intervjuer med slumpvis utvalda kommuninvånare.

Människorna i de berörda stadsdelarna behövde inte vara direkt exponerade för interventionen, utan kunde till exempel påverkas av att en granne deltog i någon av programmets aktiviteter.

Sasa-metoden bygger helt och hållet på att arbetet utförs av aktivister som bor och arbetar på den plats där projektet genomförs. För att välja ut aktivisterna går Cedovip grundligt till väga.

– Det handlar om att ta reda på hur människorna ser på könsroller, om de är öppna för att lära sig något nytt och för att ifrågasätta sina värderingar, säger Tina Musuya.

När aktivisterna är utvalda får de genomgå ett träningsprogram. Första steget är att få dem att komma till insikt om vad obalansen i makt mellan könen får för konsekvenser.

– Vi hjälper dem att relatera till känslan av maktlöshet, och när de gör det förstår de att det verkligen är något dåligt och jobbigt. Och så hjälper vi dem att se att det är så många kvinnor lever, i en konstant känsla av maktlöshet, säger Tina Musuya.

Hur arbetet ute i kommunerna sedan går till hänger på aktivisterna själva. En del sätter upp teaterföreställningar, som den i Ndeba. Andra försöker locka till diskussioner med hjälp av enkla, färgglada planscher med illustrerade exempel på skeva maktförhållanden. Tina Musuya har en klar uppfattning om varför projektet fungerar.

– Du säger inte åt aktivisterna vad de ska göra. I stället hjälper du dem att inse vad de kan göra och att förändringen fungerar på många plan.

När Sasa-projektet hade pågått i nästan fyra år gjordes en uppföljning. De fyra stadsdelar som deltagit i Sasa jämfördes med de fyra som inte hade gjort det. Resultaten var positiva – projektet hade gjort skillnad. Det visade sig bland annat i en förståelse för att kvinnor kan säga nej till sex och i minskad acceptans för våld i nära relationer.

– Det intressantaste resultatet tycker jag är att antal kvinnor som upplevt fysiskt våld i nära relationer nästan halverades i de samhällen där Sasa hade varit verksamt. De resultaten är tyvärr inte statistiskt signifikanta, på grund av att urvalet är så litet. Det var vi beredda på hela tiden, säger Tanya Abramsky.

Är inte det ett problem?

– Forskarvärlden håller sakta på att ändra uppfattning om den här typen av svåra studier och tycker oftare att det är bättre att ha något slags siffror på interventionens effekter än inga alls, även om de inte är så starka som man skulle vilja att de var. I en perfekt värld skulle vi ha gjort en större studie, men det är ofta inte möjligt att få finansiering för det förrän man har något som tyder på effekten. Om den här studien hade handlat om mediciner skulle resultatet ha avfärdats på en gång, men eftersom det handlar om sociala interventioner finns det en annan inställning.

De första resultaten från studien publicerades i BMC Medicine 2014.