Ödesdigert att fortsätta äta sin egen tarm

Så länge rundmaskar kan fortplanta sig lönar det sig för dem att bryta ned delar av tarmen för att få näring till äggen. Men efter fertiliteten leder det till sjukdomar. Upptäckten ger ny kunskap om åldrandets gåta.

Publicerad
Rundmasken C. elegans drabbas av ålderskrämpor när genetiskt programmerade beteenden fortsätter i onödan.
Bild: Steve Gschmeissner / Science Photo Library

Den millimeterstora rundmasken C. elegans har den märkliga vanan att äta upp sina egna tarmar och använda proteinet för att lägga ägg. Denna jord- och laboratorielevande art består till största delen av hermafroditer, så nästan alla individer lägger ägg. Tarmen bryts bara ned delvis och behåller sin funktion, så beteendet är praktiskt så länge nematoden är i fertil ålder. Men när masken upphör att reproducera sig blir tarmkonsumtionen en ovana som orsakar fetma och bidrar till åldrandet, enligt en ny studie som har publicerats i Current Biology.

Varför slutar då inte maskarna att bryta ner sina tarmar när de inte längre behöver frigöra protein för att kunna lägga ägg? Jo, helt enkelt för att evolutionen styrs av vem som får maximal avkomma. När djuren har slutat att reproducera sig hamnar de så att säga under evolutionens radar och det finns inte längre något som driver förändringar, även om det skulle ge ett längre liv.

− Den här studien är intressant och provokativ, eftersom den pekar på att åldrandet finns programmerat i våra gener, säger Martin Ott, som forskar om åldrande vid Stockholms universitet. Detta ifrågasätter den teori som har varit rådande under de senaste 70 årens åldrandeforskning, att vi åldras eftersom ”skräp” ackumuleras över tid i våra kroppar. Skräpet består till exempel av mutationer och proteinklumpar, och när mängden skräp blir för stor så fungerar vi inte längre.

Förmodligen har åldrandets gåta flera svar. Men om en viktig faktor är att genetiska program fortsätter i onödan, som i nematodernas fall, så öppnar det för möjligheter att stoppa åldrandet genom korrigeringar i generna, påpekar Martin Ott. Detta har redan gjorts i modellorganismer som jästsvampar.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor