Allt fler superrika i Sverige

Har Sverige blivit rikare under 2000-talet? Svaret är ja. Sverige har blivit mycket rikare på både kort och lång sikt.

Jämför man nationalförmögenheten i dag med 1990 ser man att Sverige som nation är betydligt rikare. Även landets rika personer har blivit rikare, enligt nya preliminära data. Den rikaste hundradelen i Sverige, ungefär 70 000 individer, är fem gånger rikare i dag jämfört med för 20 år sedan. Denna grupps snittförmögenhet per person har ökat från omkring 10 miljoner kronor för 20 år sedan till 50 miljoner kronor i dag.

Dessutom finns det nu nästan 200 miljardärer i Sverige, enligt Veckans Affärers sammanställning från december 2018. För 20 år sedan var de färre än 50.

Att Sverige som nation har blivit rikare är i grunden förstås positivt.

– Ett rikt land har många fördelar, säger Daniel Waldenström, men den viktiga frågan är ju hur rikedomen är fördelad och varför det ser ut som det gör. Det kan ju bero på olika saker, som antingen aktiv företagsamhet eller på att man passivt ärvt pengar – eller på politiska beslut.

Daniel Waldenström är professor i nationalekonomi, anställd på Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm och för tillfället gästprofessor vid Paris school of economics i Frankrike. Han har ägnat merparten av sin forskarkarriär åt att analysera rikedom.

För att mäta ett lands ekonomiska tillstånd kan man titta på nationalförmögenhet och nationalinkomst. Nationalförmögenhet är det totala värdet av ett lands fysiska tillgångar och nationalinkomst är summan av alla inkomster i ett land under ett år. Sedan 1990-talet har nationalförmögenheten i Sverige ökat kraftigt i inflationsjusterade siffror. Mycket av ökningen beror på stigande priser på aktier och bostäder.

– Nationalförmögenheten har fördubblats på drygt 20 år i förhållande till nationalinkomsten, säger Daniel Waldenström.

Och sedan 1990-talet är det framför allt den privata sektorns förmögenhet som har ökat mest. För 100 år sedan var i princip all förmögenhet i landet privat – den offentliga sektorn existerade knappt. Men under efterkrigstiden växte den offentliga sektorn fram, främst genom socialförsäkringssystemen, som innebar att förmögenheter flyttade från privat till offentlig sektor. Att den privata sektorns förmögenhet har ökat de senaste 20 åren beror bland annat på en historiskt stor värdeökning på världens börser.

– De senaste 20 årens förmögenhetstillväxt i den privata sektorn är historiskt unik, säger Daniel Waldenström.

Ekonomiprofessorn Magnus Henrekson, vid Institutet för Näringslivsforskning, har påpekat att de rikaste familjerna i Sverige för 50 år sedan hade en bråkdel av den förmögenhet som de rikaste familjerna har i dag, i inflationsjusterade pengar. Broströms och Bonnier, som då var de två rikaste familjerna, hade en förmögenhet som motsvarade 0,18 respektive 0,14 procent av BNP. De två rikaste i dag, Kamprad och Rausing, har 15 respektive 4,8 procent av BNP.

Att forska om förmögenhet innebär en del utmaningar metodmässigt, bland annat när det gäller att definiera förmögenhetsbegreppet.

– Vissa tillgångar är relativt enkla för oss forskare att beräkna, som hus, aktier och pengar på banken, säger Daniel Waldenström.

– Andra är betydligt knepigare, till exempel onoterade bolag, gamla hus och sommarställen. Också pensionssparanden är svåra att värdera, de har ju sina begränsningar – man kommer till exempel inte åt dem förrän vid en viss ålder. En bil ingår inte i en svensk förmögenhet, men i USA ingår bilar i nationalräkenskaperna, vilket gör det besvärligt när man ska göra jämförelser, till exempel.

Daniel Waldenström menar att det är viktigt att titta på hur förmögenheter är fördelade, om det finns stora klyftor och vad det kan betyda för ett land.

– Länge tittade man mest på inkomst när man diskuterade ekonomiska klyftor, eftersom inkomsten är nerven i de allra flesta människors ekonomiska liv, säger Daniel Waldenström.

– Förmögenheten har länge varit nästan helt frånvarande i forskningen. Vi är dessutom inte så många som forskar om förmögenhet. Men nu vet vi allt mer om förmögenhetsojämlikheten och hur den nya rikedomen fördelats. Förmögenheter är dubbelt så ojämlikt fördelade som inkomster. Och hälften av befolkningen har ingen förmögenhet alls. Många av dem är till exempel unga, säger Daniel Waldenström. Då har man i regel inte hunnit köpa ett hus eller en bostadsrätt.

Men trots den ojämlika fördelningen har ingen stor förändring skett i de mått som mäter ojämlikhet, Gini, vad gäller förmögenheter.

– Orsaken till detta är att mycket av förmögenhetsuppgången förklaras av aktiekursernas uppgångar, vilket i och för sig framför allt har gynnat de rikaste. Men vanligt folk som äger aktiefonder och tjänstepensioner har också fått del av uppgången. De ökade huspriserna har också gynnat relativt många – hus är en typisk medelklasstillgång, säger Daniel Waldenström. Ungefär 60 procent av svenskarna äger sitt boende, vilket gjort många rikare. Det har haft en utjämnande effekt på förmögenhetsfördelningen. Och de allra rikaste är en mycket liten grupp som har begränsad påverkan på Gini. Därför har förmögenhets-Gini legat på omkring 0,7 sedan 1990, enligt preliminära siffror.

– Det har alltså gått bra för många svenskar under 2000-talet, inte bara för de rikaste. Landet som helhet har blivit rikare, och relativt många har hängt med i denna uppgång.

Det som skiljer dem som har stora tillgångar från dem som har mindre är att de rikaste har sina tillgångar i fastigheter och på börsen, medan de med minst tillgångar främst sparar pengar på bank och i fonderat försäkringssparande, alltså pensioner.

Den ojämlika förmögenhetsfördelningen oroar inte Daniel Waldenström.

– Nej, vi har i Sverige som helhet haft en gynnsam utveckling. Och att ha många miljardärer i ett land är, som jag ser det, något i grunden positivt. Det är till stora delar en återspegling av framgångsrika karriärer, goda investeringar och produktivt företagande. Det är i sig inget skadligt. De som blir rika genom arv är förstås inte lika nyttiga för samhället. Men så länge samhället i stort håller ihop behöver inte klyftorna utgöra något större problem, säger han.

Utöver förmögenhetsojämlikhet finns också inkomstojämlikhet – och den har ökat snabbt de senaste decennierna. Skillnaderna mellan de som har högst respektive lägst inkomster har ökat. Jesper Roine, som är docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och har studerat detta under lång tid, förklarar att man kan tjäna pengar på tre sätt:

– För det första genom arbete, för det andra genom avkastning på tillgångar och för det tredje genom värdeförändring på tillgångar. Så all inkomst är inte lön för arbete, det är också kapitalinkomster, säger han.

Jesper Roine ser tre huvudorsaker till att inkomstklyftorna har ökat de senaste 20–30 åren. För det första påverkas de disponibla inkomsternas Gini-koefficient av hushållens förändrade sammansättning. Fler ensamhushåll och fler äldre personer har påverkat fördelningen, eftersom det är dyrare att bo ensam. Ett samhälle med många ensamhushåll har per definition större klyftor än ett samhälle med många stora familjer.

För det andra har de ekonomiska ersättningssystemen inte ökat i samma takt som lönerna. Sjukskrivna, arbetslösa och de som går på försörjningsstöd har fått mindre pengar, relativt sett.

– Vi ser större skillnader mellan de som jobbar och de som inte jobbar.

För det tredje har kapitalinkomsterna ökat kraftigt i toppen, för den tiondel eller till och med hundradel som tjänar allra mest.

– Det betyder att inkomstklyftan inte i någon större grad drivs av ökande löneskillnader, vilket är en vanlig missuppfattning, säger Jesper Roine.

– De senaste 3–4 åren har vi i stället sett kraftigt ökande kapitalvinster, delvis som en del av den allmänna högkonjunkturen. Den tiondel som tjänar allra mest har under 2010-talet allt större del kapitalinkomster, det vill säga aktieutdelningar, räntor och realiserade kapitalvinster. Och de tjänar allt mindre, relativt sett, från sina löneinkomster.

– Detta är en av de allra tydligaste trenderna. Och eftersom de ökade inkomsterna inte handlar om löner – utan om avkastning på tillgångar, huspriser och aktieutdelningar – kan man fråga sig om man ska fokusera på värnskatten, som beskattar inkomster av arbete över en viss inkomstnivå. Ser man till helheten handlar de ökade klyftorna inte om något lönerally, säger Jesper Roine.

– Det är lätt att slarva med fakta i frågan. Inkomstklyftorna ökar, ja. Men vi måste förstå vad som ligger bakom detta om vi ska göra något åt det, säger han.