Sveriges skyggaste katt

Linn Svensson stannar mitt på en skogsbilväg och öppnar dörren på vid gavel för att detaljstudera snön. Falskt alarm. Vi är på spaning efter lodjur, men detta visar sig vara rävspår. Bildörren smälls igen och hon kör vidare. För en utomstående blir det snabbt omöjligt att navigera bland myllret av småvägar. Höger, höger, vänster, höger, vänster. När vi är framme är skogen så gott som knäpptyst.

Här, på gränsen mellan Västmanlands län och Örebro län, har det tidigare siktats både lo, varg, järv, björn och kungsörn. Det är landets fem största rovdjur. Täckbyxorna prasslar när hon tar täten genom snön.

– Vid den där granen brukar vargen revirmarkera, säger Linn Svensson och pekar.

Att hon vet det är ingen slump. Hon arbetar på Viltskadecenter, som är en del av Sveriges lantbruksuniversitet, och som samordnar den nationella inventeringen av stora rovdjur. Hon och hennes kollegor tillhandahåller utrustning och utbildar alla länsstyrelsernas viltspårare. De bedriver också metodutvecklingsarbete.

Just lodjur är erkänt svårinventerade och nu testas nya tekniker. En bit in i skogen, alldeles intill stigen, ligger ett virkesupplag. Det sticker ut lite och det är meningen. Linn Svensson vet sedan tidigare att lodjuren brukar passera här, och de tenderar att revirmarkera mot föremål som avviker i landskapet.

En klargrön skylt, delvis täckt av iskristaller, informerar om att området kameraövervakas. Den kamouflagemönstrade kameran visar sig sitta runt en smal tall. Det är tydligt att det inte är människor som ska fastna på bild eftersom kameran sitter i midjehöjd. Så fort ett lodjur närmar sig hoppar den till liv, och både filmar och tar stillbilder. Den är också utrustad med en sändare, som genast meddelar berörda om det fyrbenta besöket.

Kameran är riktad mot virkesupplaget, eller närmare bestämt den trälåda som Linn Svensson har fäst här. Den påminner om en postlåda, men är helt öppen i framkant. Här sitter i stället en vanlig aluminiumform som lika gärna hade kunnat användas för att göra en gratäng.

– Tanken är att lodjuren ska revirmarkera och alltså kissa här. Hur otroligt det än låter har de faktiskt prickat. Lodjur är skygga, men ganska nyfikna, säger Linn Svensson.

De så kallade urinholkarna är tidiga prototyper och ingår i en pilotstudie. Tanken är att samla urin från lo för att sedan dna-analysera det. På varg har man lyckats kartlägga hela familjer och bygga avancerade släktträd. När det gäller lo har inventerarna inte alls haft samma framgång. Kan det bli ändring på det?

Lodjur har funnits i Sverige ända sedan den senaste istiden för 10 000 år sedan. På 1600-talet fanns det så gott om lo att kungen kunde jaga alldeles utanför stadsportarna. Den mjuka pälsen användes bland annat som sängkläder. Populationen minskade sedan kraftigt och lodjuret har varit fridlyst i två omgångar.

I dag är lo landets enda vilda kattdjur. Huvudfödan är rådjur och populationen styrs till stor del av tillgången på rådjur. I renskötselområdena står dock renen för huvudfödan. Lo är också ett rovdjur som kostar staten mycket pengar, eftersom djurägare får ersättning för angripna djur. Det gäller exempelvis också får och getter.

– Ändå är det många som tycker att lo är spännande. Det råder inte alls lika mycket kontrovers som det gör kring varg, säger Linn Svensson.

Lo har rentav blivit framröstat som Sveriges mest populära djur vid flera tillfällen. De är skygga och ganska svåra att se, men samtidigt nyfikna. När vargar ser ett ödetorp går de i regel förbi, medan lodjuren kan gå fram och revirmarkera mot husknuten. På samma sätt traskar lo obekymrat över en bro, medan varg väljer den krångligare vägen genom vattnet.

– En varg hade aldrig gått fram till urinfällan. Inte en chans, säger Linn Svensson.

Just i dag har inget lodjur kissat i aluminiumformen och minneskortet i kameran är tomt. Vi lämnar skogen tomhänta. Linn Svensson lovar att visa gamla lodjursfilmer på Viltskadecenter som huserar på Grimsö forskningsstation i Riddarhyttan. Här har man forskat på lo och andra rovdjur i nästan 30 års tid. Inventeringarna, som också samordnas härifrån, är i många fall unika för landet och mätserierna är långa.

Precis innanför ytterdörren ligger forskningsstationens genetiska laboratorium. På en arbetsbänk står ett 30-tal provrör på rad. De röda korkarna är märkta med bokstäver som alla symboliserar var sitt län. Ett av labbets expertisområden är genetisk analys av lågkvalitativa prover, som exempelvis spillning, urin och saliv. Här analyseras samtliga landets vargprover som länsstyrelsernas viltinventerare skickar in. Forskarassistenten Carlos Cardoso arbetar i labbet under vintersäsongen och forskar under övriga året.

– Tekniken har utvecklats snabbt. För tio år sedan kunde vi bara analysera spillning. Nu fungerar det lika bra med urin, säger Carlos Cardoso.

Det kan låta som en detalj i sammanhanget, men faktum är att det hela har revolutionerat varginventeringen. Vargar revirmarkerar flitigt. Genom att samla urin från dessa individer får länsstyrelsernas viltinventerare automatiskt dna från den revirmarkerande hanen och honan och kan kartlägga ett stort antal individer med enkla medel. Att samla spillning är mer tidskrävande eftersom den kan tillhöra vilken av individerna som helst i en familjegrupp.

I just lodjursinventeringen används dock dna sparsamt i dagsläget. Lodjur gömmer sin spillning, precis som andra katter gör. När de revirmarkerar sprejar de gärna urin mot ett träd så att nästan ingen urin går att samla upp. Urinholkarna kan vara ett sätt att lösa problemet.

Det är natt på storbildsskärmen i ett av forskningsstationens konferensrum. Linn Svensson visar den första filmen av flera som har fångats av länsstyrelsens viltkameror. I pilotprojektet har urinholkar placerats på ett par platser i Örebro, Västmanland, Östergötland och Jönköping.

När filmen rullar kommer ett lodjur smygandes ur de mörka skuggorna. De karaktäristiska polisongerna och tofsarna på öronen syns tydligt. Plötsligt blixtrar det till från ytterligare en kamera som fotograferar från en annan vinkel, men lodjuret är till synes oberört av uppmärksamheten. I stället får hon syn på trälådan och uträttar genast sina behov. Det smattrar från metallen i aluminiumformen. Sedan går hon.

– Jag visste att man hade samlat in urin från lodjur i Spanien på liknande sätt, men då var det lodjur i hägn. När jag frågade runt lite i Europa dömde de flesta ut idén när det gällde vilda djur. Vi testade ändå! säger Linn Svensson.

På en annan film kommer ett lodjur och stryker kinden mot en stålborste som sitter på urinholkens ena långsida. Det är ytterligare ett sätt att samla in dna, som har fungerat över förväntan. Nackdelen med urinholkarna är att de måste tömmas direkt för att undvika att andra lodjur besöker platsen och kontaminerar med sitt dna. Även stålborsten måste bytas ut mot en ny. Det gör inventeringsmetoden personalintensiv.

Daniel Mallwitz är inventeringsansvarig för stora rovdjur vid länsstyrelsen i Västmanland. Till sin hjälp har han sju timanställda och hundra viltkameror. Han beskriver Västmanland som ett vildmarkslän. Förra vintern noterades förekomst av både varg, lo, järv, björn och kungsörn. För lo är snöspårning fortfarande den huvudsakliga inventeringsmetoden. På så sätt går det att dra slutsatser om var djuren befinner sig, hur många de är och om det har skett föryngringar. Spårningen börjar ofta med ett tips från allmänheten. Den som har sett rovdjur kan antingen ringa till länsstyrelsen eller rapportera via portalen Skandobs.

Daniel Mallwitz har också varit inblandad i urinholksprojektet. Han har framgångsrikt samlat in både hår och urin från lo.

– Vi har lyckats få de här lodjuren att kissa på en specifik punkt. Om du hade sagt det för tio år sedan hade jag tyckt att det lät som science fiction. Lodjuren är svårinventerade, så jag ser absolut potential här, säger Daniel Mallwitz.

Hittills har han inte tyckt att metoden varit särskilt personalintensiv, men ser möjligheter att använda sig av allmänheten om det skulle behövas. Han konstaterar att många är nyfikna på rovdjur och tror inte att det hade varit några större problem att hitta grannar som kunde hjälpa dem att tömma holkarna.

Över lag konstaterar han att det har hänt mycket sedan har började för tio år sedan. På den tiden stod han i blötsnö och antecknade i en liten bok och hade en pappkarta i jackfickan. Spillningen samlades i frigolitlådor med is som skulle hållas fryst. I dag samlas spillning i provrör med uttorkande silicagel. Urin blandas med kemikalier som avstannar nedbrytningsprocessen. Kostnaden för att dna-testa har också kraftigt gått ner. Även kamerorna har gjort stor skillnad.

– Man glömmer ibland vilken absurt bra koll vi har på våra rovdjur. Vi har urgamla tidserier för varg. Vi har nationella inventeringar för järv. Hur många andra länder har det? Ibland får jag höra att den svenska rovdjursinventeringen är för dålig, men det är inte sant. Vi är bäst i klassen, säger Daniel Mallwitz.

Henrik Andrén är professor i viltekologi och ansvarig för lodjursprojektet vid Grimsö forskningsstation. Genom åren har han och hans kollegor studerat lo i detalj, bland annat genom att utrusta dem med radiohalsband. Den vetenskapliga informationen om var djuren finns och hur de lever används när svenska myndigheter fattar beslut om hur vilda djur ska förvaltas, exempelvis gällande licensjakt och skyddsjakt.

I dag bedöms den svenska lodjurspopulationen ha gynnsam bevarandestatus. Vid den senaste inventeringen förra vintern fanns cirka 1 250 lodjur i landet, och nästan 400 i Norge. Det är något fler är året innan.

– Inventeringarna i Sverige och Norge är världsunika. Vi täcker så otroligt stora arealer varje år. Det handlar om nästan 700 000 kvadratkilometer, säger Henrik Andrén.

Den norsksvenska populationen är en gemensam population. Med jämna mellanrum invandrar lodjur från den finskryska populationen, något som också är nödvändigt för att minska risken för inavel. Henrik Andrén konstaterar dock att tillståndet för de svenska rovdjuren för tillfället är ganska gott.

– När det gäller lejon, tigrar och många andra rovdjur minskar antalet stadigt och den biologiska mångfalden hotas. Här är det inte så. Många av våra rovdjur ökar faktiskt. Det gäller både björn, varg, järv och lo. Både Sverige och Europa sticker ut i ett internationellt perspektiv, säger Henrik Andrén.

Just nu tittar han närmare på spridningsmönster. Hur lodjuren spridit sig ner till södra Sverige, till exempel, är resultat som bland annat tyskarna är intresserade av.

Tillbaka i det genetiska laboratoriet är Carlos Cardoso i full färd med att extrahera dna från ett värmländskt vargprov. Det hela kräver en stor portion noggrannhet. Minsta misstag och provet kan förstöras.

Ju större mängd och ju bättre kvalitet på dna, desto mer information går det att utläsa. Från den urin och spillning som länsstyrelsens personal samlar in går det att dra slutsatser om art, kön och rent av individ. Det är inte bara intressant ur inventeringssynpunkt. Om en varg går till angrepp mot exempelvis ett får kan det bli aktuellt med skyddsjakt på den aktuella vargen. Resultaten av dna-analyserna publiceras i databasen Rovbase som är öppen för allmänheten.

– Men om en varg attackerar en hund kan vi inte hjälpa till. Varg och hund tillhör samma familj, och då blir dna:t kontaminerat, säger Carlos Cardoso.

– Man kan inte heller klappa sin huskatt och direkt åka och tömma en urinholk. Även katt och lo tillhör samma familj, säger Linn Svensson.

Att jobba med saliv-dna, som i fallet med rovdjursdödade tamdjur, är inte så enkelt som man kan tro. Fyra gånger av fem ger provet ingenting. I ett projekt har Carlos Cardoso försökt ta reda på varför. Hittills har han funnit att varken tid, regn eller sol nödvändigtvis behöver utgöra ett hinder. Kanske handlar det snarare om att länsstyrelsens besiktningsman inte lyckats lokalisera saliven.

En annan stor utmaning för inventerarna är barmark. Att lokalisera urin utan snö är svårt och inventeringen pågår därför bara mellan oktober och februari varje år. Med klimatförändringarna blir snösäsongen dessutom allt kortare. Snön kommer senare och försvinner tidigare. Särskilt i snöfattiga län blir kamerorna extra viktiga som inventeringsmetod.

I ett annat projekt har Carlos Cardoso haft kontakt med polisens nationella forensiska centrum. Kanske blir det möjligt att detektera urin med UV-ljus i framtiden, på samma sätt som polisen letar efter blod, urin och andra kroppsvätskor i brottsutredningar. Då skulle inventerarna kunna samla urin oavsett tidpunkt på året. Problemet är bara att polisen gör nästan alla sina analyser på ett inomhuslabb som är specialdesignat för ändamålet.

– Vi behöver utrustning som inte väger så mycket, som inte är för dyr och som fungerar ute i fält. Dna skapar förväntningar, men det är inte alltid så lätt som det ser ut på tv, säger Carlos Cardoso.