Vetenskap blir politik i kriget

Hur påverkar Rysslands invasion av Ukraina samarbetet kring Iter? När jag ringer till presskontakten för det stora fusionsprojektet i södra Frankrike förstår jag genast på tonfallet att jag har ställt en känslig fråga.

Det blir ett slingrande samtal, där jag får höra små anekdoter ur vardagslivet kring Cadarache där fusionsreaktorn Iter byggs. Människor där är naturligtvis lika skärrade av kriget som vi är här. Flyktingar från Ukraina har anlänt till området och medarbetare vid Iter är engagerade i flyktingmottagningen. En anställd kommer från Ukraina och har ställt upp som tolk.

På plats i Frankrike finns också ett antal ryska forskare, som har haft lika lite med invasionen att göra som alla andra medarbetare. En del är kollegor sedan många år.

– De är kära vänner, värdefulla människor, säger Sabina Griffith från Iters kommunikationsavdelning lite defensivt.

Hon berättar om ett filmteam som anlände för att göra en informationsfilm för EU-kommissionens räkning. Detta var kort efter att kriget hade börjat, och de ville avboka sin intervju med en rysk expert. Det blev ett ganska spänt läge, men svaret från Iters ledning blev tydligt: antingen genomför ni intervjuerna som planerat, eller också filmar ni inte alls. Organisationen kan inte plötsligt börja göra skillnad på människor på grund av vilken nationalitet som står i deras pass.

Naturligtvis är det omöjligt att ge ett tydligt och officiellt svar på min naiva fråga. Hur påverkas samarbetet? Officiellt inte alls, men i praktiken antagligen på många olika sätt.

Iter byggs av delar som tillverkas av medlemsländerna: EU, Indien, Japan, Kina, Korea, USA och Ryssland. Ryssland är en fullvärdig medlem, och kan inte bara kastas ut. Men ingen vet hur det ska gå med transporter och resor framöver.

Många forskningsorganisationer har gjort skarpa uttalanden om kriget, men det kan Iter inte lika lätt göra. Att lotsa ett projekt som Iter genom en kris som detta krig är antagligen en svår utmaning, som samtidigt blir väldigt personlig på grund av alla mänskliga band.

Situationen liknar den på den internationella rymdstationen, ISS. Den är ett samarbete mellan USA och Ryssland, och när övriga rymdsamarbeten ställs in fortsätter samarbetet här. En skillnad är att Iter är ganska okänt bland allmänheten, medan ISS har världens ögon på sig.

Många blev provocerade när Dmitrij Rogozin, chefen för den ryska rymdflygstyrelsen Roskosmos, gjorde några drastiska uttalanden på Twitter. Han antydde att eftersom det är den ryska delen av ISS som har styrraketerna så skulle rymdstationen kunna falla ner på jorden utan dem, och områdena där den kan störta täcker inte in Ryssland. Detta och liknande utspel fick den tidigare astronauten Scott Kelly att ge sig in i ett Twittergräl, tills Dmitrij Rogozin blockade honom. Ledningen för Nasa bad Scott Kelly att avbryta fejden, eftersom den försvårade samarbetet. För en utomstående ser det inte ut som om Dmitrij Rogozin underlättar de diplomatiska samtalen han heller. Vi kan bara undra vilka förhandlingar som förekommer bakom kulisserna.

Ryska kosmonauter dök några dagar senare upp på rymdstationen i gula dräkter med blå detaljer – Ukrainas färger. Officiellt förnekas att detta skulle vara någon form av ställningstagande. Den som vill kan göra sin egen tolkning.

Själv vill jag också så gärna att vetenskapen ska vara höjd över mänskliga motsättningar. Det är den såklart inte, så länge den bedrivs av människor. Ändå finns det en utopisk potential i att människor med olika härkomst kan mötas och arbeta tillsammans för samma mål.

Verkligheten blir aldrig perfekt, men idealet finns där att sträva efter. Forskare med alla möjliga brytningar lyssnar på varandra på konferenser. Det är inte ovanligt med vetenskapliga rapporter skrivna av personer vid institutioner på motsatta sidor av jordklotet. Även när kalla kriget var som mest kylslaget kunde forskare från öst och väst mötas och utbyta idéer.

Själva grunden för Iter är för övrigt en rysk uppfinning. Reaktorn blir av en typ som kallas tokamak, ett ryskt teleskopord för en fras som kan översättas som ”torusformad kammare i magnetiska spolar”. Bakom denna konstruktion låg bland andra en man som sedermera fick Nobels fredspris, nämligen fysikern och medborgarrättskämpen Andrej Sacharov.