I år ska det gigantiska och försenade museiprojektet utanför Kairo färdigställas. Om planen håller denna gång öppnar Grand Egyptian Museum, GEM, i november 2022. Byggnaden är på närmare 500 000 kvadratmeter och ska bland annat rymma alla föremål från Tutankhamuns grav.
Bild: Getty images

Expedition Giza: När Karl XII sände sin präst till visdomens vagga

I början av 1700-talet var fältprästen och orientalisten Michael Eneman en av de svenskar som bidrog till utforskandet av det forntida Egypten. Historikern
Joachim Östlund berättar.

Även om Egypten på 1600- och 1700-talet var ett otillgängligt land för européerna så var det inte okänt eller främmande. I stället ingick Egypten som en viktig referenspunkt i den europeiska religiösa kulturen och historiesynen. Via kyrko­målningar och i predikan återgavs Bibelns be­rättelser om Moses i vassen, Josefs drömtydning och flykten från Egypten. Den forntida egyptiska civilisationen hyllades för sin visdom, både i den klassiska litteraturen och i Bibeln. I Apostla­gärningarna 7:22 heter det till exempel: ”Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar.” Bibeln var samtidigt inte entydigt positiv eftersom israeliterna fick lida under slaveriets ok – något som ledde till Exodus, eller uttåget, lett av Moses. En positiv association till Egypten uttrycks i Olof Rudbeck den äldres fyrbandsverk Atlantica (1677–1702), där just ”visdomen” är eftertraktans­värd. Rudbeck förklarar nämligen att det var hyperboréer från det forntida Sverige som hade spridit sin visdom till Egypten. Hyperboréer var ett mytiskt folk som bodde norr om nordanvinden (Boreas) i landet Hyperborea och ansågs leva i sol och överflöd.

Egypten – visdomens land

Den enorma status som Egyptens svunna civilisation bar på gjorde landet till en projektionsyta för såväl djärva teorier som mer sakliga och balanserade framställningar. Synen på Egypten som visdomens land manifesterades till exempel genom det medicinska bruket av mumia, det vill säga nermalda mänskliga, mumifierade kvarlevor från Egypten. Läkarvetenskapen tillskrev mumia helande egenskaper, där de egyptiska kungarnas dygder och visdom i form av eter (det femte elementet) helt enkelt kunde överföras genom att konsumeras. Vissa läkare uttryckte dock sin avsky för denna form av medicinsk kannibalism.

Ytterst få européer på 1600- och 1700-talet hade med egna ögon betraktat Egyptens mäktiga monument. Egypten var vid denna tid en osmansk provins och det var främst hamnstäderna som besöktes av handlande européer. Inte ens Athanasius Kircher (1602–1680), som brukar kallas egyptologins fader, hade studerat pyramiderna på Gizaplatån med egna ögon. En liten skara forskare skulle dock ta sig dit.

John Greaves betraktas som en pionjär i studiet av pyramiderna. Hans verk Pyramidographia (1646) räknas som den första studien baserad på en modern vetenskaplig metod.
Bild: Wikimedia commons

År 1627 kom den engelske reseskildraren och poeten Georg Sandy fram till Gizaplatån, 1639 anlände den engelske matematikern och astro­nomen John Greaves, och 1678 den tyske teologen Johann Michael Vansleb. Samtliga fick sina studier publicerade, men det är främst John Greaves som betraktas som en pionjär i studiet av pyramiderna. I sitt verk Pyramidographia (1646) använde han den senaste tekniken för att mäta Cheops pyramid, och verket räknas i dag som den första studien baserad på en modern vetenskaplig metod.

Eneman blev fältpräst i karolinska armén

Några decennier senare nådde även svenska expeditioner fram till Giza och resorna resulterade i ett rikt källmaterial. Men i den internationella forskningen om den tidigmoderna egyptologin är de svenska bidragen okända och de är endast ytligt utforskade av svenska historiker. Det är därför på tiden att vi öppnar en dörr till denna värld via Michael Eneman, en spränglärd orientalist och sedermera fältpräst i den karolinska armén. Det är han som står bakom den mest detaljrika rapporten från de svenska expeditionerna, en rapport som däremot aldrig trycktes.

Michael Eneman föds den 1 februari 1676 i Enköping och är son till rådmannen Olof Nicolai Eneman och Anna Michaelidotter Vingia. Föräldrarna uppmuntrar honom att studera, och intresset faller på språkstudier. Efter en period av studier i grekiska i Västerås börjar han som nittonårig att studera orientaliska språk i Uppsala under den framstående professorn Daniel Lundius. Han intresserar sig också för bok- och lärdomshistoria, teologiska frågor, samt alltmer för språkvetenskapliga arbeten (framför allt kring språkens inbördes släktskap). När han trolovas med Catharina Rudbeck får han även kontakt med hennes far, språkforskaren och naturhistorikern Olof Rudbeck den yngre, och sannolikt även med hennes farfar, Olof Rudbeck den äldre, han som framförde teorin att det var svenskar som låg bakom Egyptens visdom.

Då föddes egyptologin

Studiet av det forntida Egyptens monument, hieroglyfer och historia kan spåras hela vägen tillbaka till antiken och historiens fader, Herodotos (484–425 f.Kr.). Från antiken fram till 1800-talets början finns en mängd intressanta forskare som har studerat det forntida Egypten och skrivit om sina slutsatser. Kunskapen om dessa är dock mer fragmentarisk.

Vanligtvis hamnar de mer spektakulära tänkarna i fokus, såsom Athanasius Kircher (1602–1680), även benämnd som ”egyptologins fader”. Han företrädde en esoterisk-mystisk läsning av hieroglyferna liksom av pyramidernas inneboende mening och skrev boken Oedipus Aegyptiacus (1652–1654). Drottning Kristina stod i kontakt med Athanasius Kircher. I deras brevväxling berättade han om sina försök att tolka hieroglyferna.

Karl XII sände tre expeditioner till Egypten mellan 1710 och 1715. Michael Eneman företrädde den andra expeditionen.

År 1822 löser Jean-François Champollion (1790–1832) till slut hieroglyfernas gåta. Det markerar startpunkten för den moderna egyptologins födelse.

År 1701 anställs Michael Eneman vid fältkansliet till Karl XII:s stab och under fälttåget i Ryssland är han på ständig jakt efter böcker. Efter det militära nederlaget vid Poltava 1709 flyr han tillsammans med Karl XII och resterna av högkvarteret till den osmanska staden Bender i nuvarande Moldavien. Det är från Bender kungen styr Sverige, planerar sin militära återkomst och sänder i väg forskningsexpeditioner som förväntas återvända med lärdomar om ”märkvärdiga monument”. Enemans och andra karoliners särskilda kunskaper om Öster­landet kommer nämligen väl till pass för Karl XII, som intresserar sig för de bibliska ländernas historia och för möjligheten att utveckla svensk handel med Levanten, området runt östra Medelhavet. Det kommer bli totalt tre vetenskapliga expeditioner och bland deltagarna finns orientalister, präster och fortifikationsofficerare som tillhör spillrorna från den karolinska armén. Den andra orient­expeditionen företräds av Michael Eneman.

Svenskarna skyddades av sultan

Vid tiden navigerade redan svenskflaggade skepp på Medelhavet och hade gjort det allt sedan mitten av 1600-talet. Då hade även försök gjorts att etablera fredshandelsfördrag med de så kallade Barbareskstaterna i Nordafrika, vilka var löst bundna tributstater till Osmanska riket och i Europa ökända för sina räder mot europeiska handelsfartyg, samt förslavning av sjömän som kunde friköpas mot höga summor pengar. Först en bit in på 1700-talet lyckades Sverige neutralisera hotet från Barbareskstaterna genom att sluta fredsfördrag. Orientexpeditionerna vann dock säkerhet tack vare att Karl XII och hans män skyddades av Osmanska rikets sultan, Ahmed III. Genom särskilda respass underlättades också de svenska expeditionerna till Egypten. Från 1517 till 1798 ingick Egypten nämligen i det osmanska väldet som en direktstyrd provins (eyalet). Förutom sultanens respass kunde de svenska expeditionsdeltagarna även dra nytta av franska kontakter eftersom Frankrike samarbetade med Osmanska riket inom handelssjöfarten och hade ett konsulat i Kairo.

Jean-François Champollion (1790–1832) löste hieroglyfernas gåta.
Bild: Wikimedia commons

Den 23 juni 1711 står karolinen, fältprästen och orientalisten Michael Eneman inför Cheops pyramid. Han befinner sig på den norra sidan där ingången är belägen. I sin reserapport skriver han att den delvis är täckt av sand, vilket gör att han måste ”åla sig på buken” för att ta sig in. I Enemans sällskap ingår vännen från studieåren i Uppsala, kammarrådet Johan Silfwercrants, och vid detta tillfälle även Claude Le Maire, son till Frankrikes generalkonsul i Kairo, Benoit Le Maire, som hade besökt Gizaplatån omkring 40 gånger under sin tid som konsul. Att Claude ingår i Enemans sällskap beror sannolikt på att han skaffat sig erfarenheter och kontakter då han tidigare följt med sin far till pyramiderna. Med sällskapet följer även en erfaren tolk, vars kunskaper om monumenten också uppmärksammas av Eneman.

Inne i Cheopspyramiden

Efter att ha ålat sig in i Cheopspyramiden skildrar Eneman en resa i dess inre. Denna färd är minutiöst beskriven med måttenheterna fot och svenska alnar, där korridorer, schakt och kamrar definieras utifrån längd, höjd och djup. Platser av särskild betydelse kommenteras, såsom en kammare som överensstämmer med den så kallade Drottningkammaren, dessvärre i dåligt skick. Den ”var halft förstörd och en hop stenar, mull och sand låg och fyllte honom, samt äljest elak stank”. Dessförinnan har ”den tredje brunnen” beskrivits, mycket djupare än de två andra. Eneman skriver att han släpper stenar i brunnen, vilka skapar ett dån för att till slut landa i vatten. Brunnen kommenteras med hänvisning till den romerske författaren Plinius den äldre och dennes förslag att Nilen flöt under pyramiden. Eneman anser sig dock inte kunna bekräfta huruvida det stämmer och i en not utvecklar han sina tankar om brunnens funktion. Resonemanget är intressant eftersom det illustrerar Enemans kunskapssyn, nämligen att utsagor behöver prövas och bevisas för att fastlås som sanna:

Men om denna nedgång är gjord att därifrån hava någon lönngång till Sfinxen, därutur avgudaprästerna kunna driva deras spel och begabba folket: eller om den är ex arte Mechanica till att lindra några underjordiska stötar, och giva litet rum att bruka sig fram uti, utan att skada byggnaden, det lämnar jag åt andra att avgöra.

Denna argumentation är typisk för Eneman. Det gäller att skala bort oklarheter och allt det som han tolkar som myter och icke-rationella förklaringar. Hållningen är i grunden den motsatta från mystikern Athanasius Kircher som söker efter dolda meningar och esoteriska budskap i pyramiderna. Eneman hänvisar också till Kirchers arbete Sphinx Mystagoga (1673) och uppgiften om att pyramidens form skulle vara ett uttryck för själens evighet. Denna information är dock placerad i en fotnot och står okommenterad.

Eneman navigerar genom Cheopspyramiden med hjälp av huvudsakligen antika och samtida författare men alltid med blicken mot de fysiska lämningarna, undrande: Stämmer det han ser med egna ögon med vad andra har påstått?

Slutpunkten för sällskapets färd i Cheops pyramid är Kungakammaren, som ägnas särskild uppmärksamhet, och Eneman fäller följande kommentar om sarkofagen:

Främst i detta rummet stod en marmorkista, av en hel sten uthuggen, öppen och tom, snart 3 fot djup, 2 fot och några fingrar bred, 6 ½ fot lång, vilket lärer varit till att hysa eller hålla den kroppen och det, för vilket hela verket var gjort, som hela denna mödan, och kostnaden var tillbrakt; pro tantulo cadaver tanta strues! (”Denna lilla kropp begravd i en sådan hög!”).

De geometriska dimensionerna på kistan beskrivs och relateras till frågan om proportion­alitet, att en individ med van­liga mänskliga mått vilar i detta enorma grav­monument: varför denna arbets­insats och denna kostnad? Det verkar så orimligt. Och det finns en viktig aspekt av detta att reflektera över, en dimension som ger en intressant inblick i den tidigmoderna egyptologins diskussion om tid och historiesyn. Eneman skriver inte ut det, men följande kommentar är riktad mot föreställningen om den antediluvianska perioden, det vill säga tiden före syndafloden och förekomsten av så kallade Nephilim, jättar:

Och som de ofelbart löpa tillbaka icke ett litet stycke i gamla Testamentet: mer än tusende år tillbaka från Christi födelse, kan man sluta av kistan, att folket vid den tiden, förr eller senare, intet varit större än nu, och med Juvenali Sat 15:6–9 säga: ”Nee genus hoc viro jam decrescebat Homero” (Ty även under Homeros tid så var människosläktet på tillbakagång).

Eneman hänvisar här till Juvenalis satir om Egypten och egyptierna, en text som har tolkats som en ironisk kommentar om fantastiska historier, och i detta fall deras kannibalism. Det är oklart om Eneman tolkat Juvenalis text som ironisk – däremot citerar han Juvenalis argument att jättemänniskor var på upphällningen under Homeros tid, det vill säga så kallade heroer eller halvgudar med övermänskliga egenskaper från de trojanska krigens tidsålder.

Tvärsnittsvy över den stora pyramiden i Giza.
Bild: Getty images

Vad handlar då kommentaren om? Bibeln talar om denna era som en tid av stor ondska. Det fanns jättar på jorden och även stora havsmonster. I Första Mosebok 6: 1–4 heter det: ”På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” Denna antediluvianska period upphörde när Gud sände syndafloden för att utplåna allt liv utom Noah, hans familj och djuren som de tog med sig.

I Enemans citat ryms med andra ord en världsbild baserad på Gamla testamentets historiesyn. Enligt Bibeln var världen inte mer än omkring 6 000 år gammal – även om det under 1700-talet började dyka upp tvivel på att denna tidsangivelse stämde. Den italiensk-franske filologen Joseph Scaliger (1540–1609) kunde via de bibliska ättelängderna nå fram till att skapelsen ägt rum den 23 april år 3 949 f.Kr. Även Isaac Newton (1642–1727) höll sig runt år 4 000 f.Kr. i sin datering. Flodvågen, eller Noah syndaflod, beräknades då ha svept över världen omkring 2 300 f.Kr och förstört allt, inklusive eventuella pyramider. Eneman anger att kistan i Kungakammaren härstammar från tiden ”mer än tusende år tillbaka från Christi födelse” och i den antediluvianska perioden, det vill säga innan syndafloden. Hur pyra­miderna klarade sig undan total förstörelse när Guds vrede svepte över jorden förklarar han inte.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Lindade upp en mumie

Enemans studier av fornlämningar i Egypten är grundliga och Cheops pyramid är bara en av flera lämningar som utforskas. Inte helt oväntat beskriver han även det egyptiska begravningsskicket och traditionen att mumifiera de döda. När Eneman återvänder till Kairo kommenterar han även det europeiska bruket att använda mumier som medicin, att fransmännen exporterat dessa ”i stor myckenhet” samt att de ”blivit oppbrukade av läkarna”. Han berättar att han själv fått friheten att linda upp en mumie. Egyptiska mumier var så pass eftertraktade att produktionen av falska mumier förekom i Kairo och recept på artificiell mumia existerade i Europa. När Eneman lämnar Egypten får han även med sig en mumie som senare visas upp inför Karl XII i Bender. I hans rapport återfinns däremot ingen utläggning om mumia, det vill säga huruvida de egyptiska mänskliga kvarlevorna bar på en helande kraft som kunde överföras genom förtäring i medicinsk form. Denna fråga utreds i stället av en annan svensk, av Johan Leche i Lund år 1739, efter att en mumie hämtats från gravfälten i Saqqara av Fredrik Höpken och Edvard Carleson på uppdrag av riksrådet Carl Gyllenborg. Men det är en annan historia.

Recept på mumia

Den tyske läkaren och farmakologen Johann Schröders (1600–1664) studie Pharmacopeia medico-chymica (1644) var något av ett obligatoriskt standardverk för alla medicinare en bra bit in på 1700-talet. Johann Schröder skriver att mumia förekommer i en rad olika former, från den ”arabiska” sorten (balsamerat människokött utblandat i tjära), till enklare varianter bestående av ett ”kadaver som rostats i sanden av solens hetta”. Här är hans recept på hur prepareringen går till enligt vissa moderna skolor, som översatt från latin till svenska lyder:

”Tag kadavret av en rödlätt man (ty hos sådana är blodet lättare och köttet bättre än hos andra), som är färskt och utan förruttnelsetecken, i ungefär 24-årsåldern och som dött en våldsam död (inte av sjukdom) och utsätt det för månens strålar under en dag och en natt då det är klart väder. Skär sedan muskelköttet av liket, bestänk det med myrra och lite aloe och blötlägg det sedan så att det blir mört, och häng till sist bitarna på en mycket torr och sval plats tills de torkat. Då kommer det att påminna om rökt kött, utan någon stank.”

Bruket av mumia i svensk medicin lever kvar väldigt länge, och det listas i den officiella medicinalordningen (alltså den statligt reglerade prislistan för apoteksvaror) från 1699, där mumia faktiskt är ganska billigt, åtminstone jämfört med mossa som växt på ett mänskligt kranium (en annan paracelsistisk klassiker).

Apotekslåda avsedd för mumiepulver för medicinsk användning, daterad till omkring 1750–1780.
Bild: Teddy Hallingström / Skansen

Genom Enemans anteckningar får vi inblickar i den tidigmoderna egyptologins mest brännande frågor. Det är uppenbart att Enemans kommentarer om mumier och Cheops pyramid visar på en värld som på många punkter skiljer sig från den moderna tidens egyptologi, en vetenskapsgren som utforskar det forntida Egyptens historia på dess egna premisser. För det tidiga 1700-talets européer var Egypten en viktig plats i den bibliska berättelsen och en symbol för en högkultur av exceptionella och närmast mytiska slag. Viljan att komma åt och förstå dess visdom stod högst på agendan. Men detta var också ett projekt som med tiden började rubba grundvalarna för den egna tidens världsuppfattning. Enemans kommentarer om kistan i Konunga­kammaren visar detta, nämligen den prekära frågan om hur den egyptiska kungadynastins historia skulle relateras till den bibliska historiesynen. Sprickor i den bibliska tidsuppfattningen spred sig därför långsamt.

Den orientexpedition som Eneman företrädde rymmer samtidigt så mycket mer. Resans färdväg och de erfarenheter han vunnit är svindlande. Från Konstantinopel går resan till platser som Smyrna, öarna Samos och Rhodos, Alexandria, Kairo, Sinai öken, Jaffa, Jerusalem, Betlehem och Döda havet; allt detta dokumenterat och kommenterat i en reseskildring på cirka femhundra sidor. Eneman vann också uppskattning från kollegor han träffade under sin färd. Dåtida auktori­teter som Conrad von Uffenbach i Frankfurt am Main eller Gisbert Cuper i Deventer uttryckte sin uppskattning över Enemans lärdom i språk och hans kännedom om Österlandets statsförhållanden och historia, men också över hans glada lynne, hans vett och förstånd.

Väl hemma i Sverige hyllas Eneman och mottar en professur i orientaliska språk. Lyckan vänder dock snabbt då han efter bara två veckor, och efter enbart två färdigskrivna ark av sin tilltänkta bokutgåva om resan, insomnar i sviterna av turberkolos. Detta var tyvärr ett inte alltför ovanligt öde som dåtidens kunskapssökande individer kunde drabbas av. På dödsbädden vigs han med Catharina Rudbeck. Beträffande reseskildringen dröjer det lång tid innan den når ut till vetenskapssamhället och en bredare publik. 1740 görs ett misslyckat publiceringsförsök och först 1889 låter Karl Uno Nylander bearbeta och trycka materialet i samband med en orientalistkonferens i Stockholm. Resan måste ses som en av höjdpunkterna i den karolinska tidens vetenskapshistoria. Baserat på sin utläggning om Cheops pyramid tar Michael Eneman utan tvekan plats som en viktig svensk röst i den fascinerande tidigmoderna egyptologin.

Joachim Östlund

Bild: Wikimedia commons

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor