Sätt förortens unga i centrum för forskningen

Den här artikeln skrevs i oktober 2022.

Mellan 1965 och 1973 byggdes drygt en miljon bostäder i Sverige och ungefär en tredjedel av dem var höghus av den typ som vi oftast ser framför oss när vi hör någon nämna miljonprogrammet. Med dem skulle trångboddheten byggas bort och jämställdheten öka. Kvinnorna skulle få en enklare vardag och kunna arbeta eller studera i stället för att lägga all sin tid på omständligt hemarbete. Tidsstudiemän räknade och civilingenjörer fastställde empiriskt grundade byggnormer – inget lämnades åt slumpen. Men, för att låna Lars von Triers ord från tv-serien Riket: ”Små tecken på trötthet har börjat visa sig i de annars så solida och moderna byggnaderna.”

Nu heter det ”utsatta områden” och från dem hörs larm om trångboddhet, arbetslöshet och kriminalitet. Sverige har i skrivande stund haft 46 dödskjutningar hittills i år och majoriteten av dem är kopplade till bostadsområden som en gång utgjorde kulmen på folkhemsbygget.

Kvinnorna, som i miljonprogrammets moderna lägenheter skulle få möjlighet att leva ett jämställt liv, tycks i minskande grad kunna göra det just där. Rúna Baianstovu, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet, har sett att även familjer som vid ankomsten till Sverige inte styrs av hedersnormer kan internalisera sådana värderingar under påverkan från grannar och släktingar. I en sektlik slutenhet vinner våldet terräng och förtrycket sätter sig i väggarna. ”Om du bor i en trappuppgång där alla legitimerar våld är det svårare att bryta med det”, säger Rúna Baianstovu till F&F.

Ibland är normsystemet så osammanhängande att det knappast går att tala om hedersvåld. Det bottnar snarare i kaos än i tydliga regler för hur en persons, familjs eller släkts heder bevaras och återupprättas. Rúna Baianstovu föreslår att vi tar till ett klassiskt sociologiskt begrepp som myntades av Émile Durkheim (1858–1917): anomi – ett samhälleligt tillstånd av regellöshet och normkollaps.

Var finns då rötterna till detta anomiska tillstånd med accelererande kriminalitet? Jag hittar ett komprimerat svar i podden Perspektivs intervju med Manne Gerell, docent i kriminologi vid Malmö universitet, som forskar om gängvåld i utsatta områden. Han beskriver hur bygget av miljonprogrammet följdes av ekonomisk nedgång och en global strukturomvandling från slutet av 1970-talet och framåt, som gjorde att många industrier lades ner. Efterfrågan på bostäder i områden som Rosengård sjönk och i början av 1990-talet stod många lägenheter tomma, så när människor flydde från krigen på Balkan och i Mellanöstern var det i folkhemmets höghus de hittade nya hem. ”Då börjar vi bygga upp de här koncentrationerna av folk som har utsatta livsvillkor och som har det svårt”, säger Manne Gerell.

Sedan dess har nya generationer växt upp och av dem som inte klarar grundskolan, vilket är fler här än i andra delar av Sverige, tar en del steget in i kriminaliteten. De mer etablerade brottslingarna lär upp noviserna och tillgången på barn utan lysande utsikter är tyvärr stabilt god. Till skillnad från tidigare gängbrottslighet är denna mer löst organiserad och sammanfogad av sköra lojalitetsband som lätt brister. Forna barndomsvänner skjuter varandra.

Medan många våldsbrott har minskat har dödsskjutningarna bland män under 30 år ökat och fortsätter göra det. Den som har erkänt och anhållits för att ha mördat en man och skadat en kvinna på köpcentret Emporia i Malmö den 19 augusti är 15 år gammal.

Så vilka välgrundade metoder rekommenderar Manne Gerell för att stävja gängkriminaliteten och bromsa våldsvågen bland unga män i Sverige? Tyvärr finns för få utvärderingar för att kunna säga något säkert om den saken. Det görs mycket av allt men gedigna, systematiska uppföljningar av vad som faktiskt fungerar är en bristvara. Kikaren riktas mot Danmark där de visserligen inte gör allt rätt men i alla fall gör något som är konkret nog för att kunna mätas. Kanske är det inte de radikala danska lösningarna, som att riva områden med för stora problem, som Sverige ska kopiera, utan analysverktygen.

Hemmens forskningsinstitut, där husmödrarnas arbetsvillkor studerades så närgånget, är sedan länge daterat och ombildat till Konsumentverket. Nu är det de unga männen i utsatta områden som vi behöver följa med samma nitiska systematik.