Folkräkning – från husförhör till dörrknackning i ”riskområden”

Sverige har gjort folkräkningar sedan 1600-talet. 1686 fick prästerna ansvaret att föra kyrkbok och hus­förhörslängder över dem som bodde i respektive socken. De registrerade födslar, dödsfall och vigslar, men det fanns ingen statlig samordning av uppgifterna. Svenska kyrkan hade hand om folkbokföringssystemet ända fram till i början av 1990-talet då ansvaret flyttades till Skatteverket.

1749 inrättades Tabellverket som fick i uppgift att sammanställa nationella befolkningsräkningar. Prästerna fick fylla i sin sockens data i standardiserade blanketter som Tabellverket sedan byggde sin statistik på. Det skedde i allmänhet vart femte år.

År 1859 omvandlades Tabellverket till Statistiska centralbyrån (SCB) och då blev befolkningsstatistiken individbaserad. SCB samlade in uppgifter om alla invånares namn och adress men utgick fortfarande huvudsakligen från Svenska kyrkans lokala data. Så småningom började SCB ta med mer information i folkräkningarna. Statistiken kunde till exempel omfatta uppgifter om medborgarskap, titlar, religion, handikapp och vaccinationer.

År 1946 reformerades befolknings­statistiken och individuella person­nummer infördes. 1960 började SCB komplettera underlaget med frågeformulär som besvarades av ett statistiskt urval av befolkningen. År 1967 etablerade SCB ett nationellt register över totalbefolkningen, RTB, vilket sedan dess har legat till grund för den svenska befolkningsstatistiken.

Sveriges befolkningsstatistik omfattar dem som är juridiskt skrivna i Sverige, vilket kan skilja sig från det antal som faktiskt befinner sig i landet. Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor till en storskalig nationell folkräkning. Syftet är att bekämpa brott och komma till rätta med oegentligheter i folk­bok­föringen. Exakt hur det ska gå till är inte klart men det har talats om dörrknackning och kontroller i ”riskområden”.