Järnadel från norr tog storhögarna till Mälardalen

Med det strategiska läget längs vattenvägen från Jämtland hade hövdingen i Högom, strax uppströms dagens Sundsvall, kontroll över järntransporterna på Selångersån. Högom var Mellannorlands centralbygd och järnet skeppades till bland annat Mälardalen.

I början av 450-talet lades hövdingen i en storhög med norra Sveriges praktfullaste grav. Den har setts som ett utslag av inflytande från Mälardalen, men banden knöts snarare mot Norge.

Mannen hade begravts med komplett vapenuppsättning, hästutrustning, verktyg, kläder med dussintals agraffer – ungefär som manschettknappar – guldringar och andra smycken, glasbägare från fjärran, bronsfat och en kittel av norsk modell.

På platsen finns flera storhögar på uppemot 40 meter, som daterats till 400-tal – långt före kungshögarna i Gamla Uppsala från 550-talet och framåt.

Storhögar på rad finns även i Bertnem i norra Tröndelag. De är jämngamla med Högom och ingår samma kultursfär. Många gravgåvor är lika, som de så kallade Vestlandskittlarna, en norsk kontinentalimport. I dem låg de dödas aska.

På Vestlandet kan gravskicket med storhögar ha övervintrat från mitten av bronsåldern till tidig järnålder, en period då de saknas i resten av Skandinavien. Men teorin är omstridd.

Högarna i Högom är dock inte de äldsta i norr. De finns i Hög utanför Hudiksvall, där flera storhögar grävts ut. Kungshögen anlades på 200-talet, och Tegelhögen intill århundradet efter. Även här kan finnas en koppling till järn, som redan då framställdes i Hälsinglands inland.

I Kungshögen låg en storman i full stridsmundering. Men Tegelhögen överträffar detta med råge. Där lades en kvinna på gravbål med romerska glasbägare, häktesspännen av en typ som var vanlig i Norge och många andra dyrbarheter.

Mellan Hög och Högom finns fler tidiga storhögar. I Skottsund vid Ljungans mynning dateras en hög till 300-talet och en i Kvissle till 400-tal. En hög som plöjts sönder i Skön kan ha varit lika gammal, att döma av fynd intill. Alla de tre platserna ligger strax söder om Sundsvall. I Ångermanland finns storhögar från folkvandringstid.

Bilden med mäktiga bygder och tidiga storhögar i norr har växt fram under framför allt 2000-talet. Den står i stark kontrast till en äldre bild av att järnålderns storhögar skulle vara överlägset vanligast i Mälardalen.

Sedan 2008 har tre större kartläggningar gjorts av storhögar i olika områden. Arkeologen Peter Bratt räknade till cirka 270 stycken i Mälardalen. Alla är från järnålder utom den rika Hågahögen utanför Uppsala, som uppfördes på bronsåldern.

I Västernorrland finns 255 järnåldershögar med minst 15 meters diameter, visade arkeologen Peter Persson några år senare. Kollegan Annelie Nitenberg konstaterade i sin avhandling från 2019, Härskare i liv och död, att det finns 246 storhögar på över 20 meter i Västergötland, Värmland och Dalsland.

Ungefär lika många storhögar har alltså identifierats i vardera Mälardalen, Mellannorrland och Västsverige. Högarna utanför Mälardalen har dock stått i skuggan av Uppsala högar, gästabudshallen och det mytomspunna hednatemplet. Det handlar också om en äldre syn på Sveriges historia där andra trakter förbleknat som avlägsna periferier.

Att fortfarande mycket är okänt om högarna och de sammanhang de byggts inom beror på att så få har grävts ut. Bara en tiondel av Mälardalens högar är utgrävda, och andelen i andra områden är ännu mindre. Därför ger varje utgrävd hög ny kunskap.

Även arkeologen John Ljungkvist vid Uppsala universitet, som forskar i projektet Vikingafenomenet, ser Västernorrland som länkat till Tröndelag. Han ser också en skiljelinje mellan Västsverige och Mälardalen genom Närke, Östergötland och Småland med ganska få storhögar från järnålder var en mellanzon mot söder, där de är mer ovanliga, menar han.

Arkeologen Andreas Hennius vid Upplandsmuseet doktorerade 2021 med avhandlingen Outlanders, om kontroll över utmarksresurser under järnåldern. Hans forskning bekräftar bilden att storhögarna finns framför allt i tre områden.

– Kanske är järnålderns storhögar ett regionalt särdrag. Det saknas till exempel högar på över 20 meter i Dalarna. Men det kan ses som en del av ett större mönster, där storhögar verkar ligga kring skogsbygderna i norr men inte i skogarna, säger han.

Andreas Hennius arbetar på en uppdaterad kronologi över platser där järn framställs i landet. När framställningen upphör i norr kan han se att den börjar i Mälardalen.

– Där är Ottarshögen i norra Uppland intressant. Där finns fynd av nordlig typ, men platsen pekar på att storhögarna bredde ut sig fån norr till söder . Vi har nyligen daterat högen till 520-tal, kort efter Högom och strax före Gamla Uppsala.

Trots att avståndet i både tid och rymd mellan Ottarshögen och Uppsala högar är kort ligger de på var sin sida av den klimatkris med global missväxt som kom efter ett par väldiga vulkanutbrott 536 och 542. Det var efter det som Gamla Uppsala byggdes ut till den monumental skala som gjort det känt.

Att mäktiga personer lades i högar var framför allt en fråga om status. De visade att de hade resurser att få mycket folk att baxa sten och jord i tusentals timmar. Imponerande gravbål var i sig maktdemonstrationer, och högarna blev sedan minnesmärken över ätten.

Högar med en diameter över 20 meter definierades på 1970-talet som storhögar och över 30 meter som kungshögar. Det sättet att dela in anses i dag föråldrad.

– Det är ofta krigargravar, medan högar från 20 meter ofta innehåller guld och markerar en högre status. Vad som är kungshögar kan man inte definiera enbart med ett mått, det handlar om att tolka fyndmaterialet, säger Peter Bratt och konstaterar att högstatusföremål hittas i högar redan från 15 meters diameter.

Landets största gravhög, Anundshög utanför Västerås, är 65 meter tvärs över. Den anlades i slutet av vendeltiden, cirka 550–750, eller i början av vikingatiden, 750–1050. Det var orosår då svearna expanderade, medan folklanden i Mellannorland och Badelunda gick tillbaka. Troligen började svearna ta sitt järn direkt från Bergslagen för att slippa fördyrande nordliga och västliga mellanhänder.

Men allt handlade inte om järn.

I Ångermanland kom välståndet framför allt från handel med pälsverk. I Hälsingland fanns fler orsaker än järnet. De rika gravarna i Hög låg inte vid någon transportled, utan mitt i ett jordbrukslandskap. Området var en kornbod, enligt Per Ramqvist, professor i arkeologi vid Umeå universitet, som forskat ingående kring Högom och lanserat teorin om sju folkland i Mellannorrland under tidig järnålder.

– Kring Hög har man hittat väldigt mycket linfrö i grävningar, vilket kan betyda att de redan då producerade lin, kanske textilier, som handelsvara.

Även i Västsverige spelade järnet en viktig roll. På i stort sett varje utgrävd storgård har hittats spår av både järnframställning och -hantverk. Annelie Nitenberg tänker sig att ledare byggde sin makt på kontroll av flera olika typer av resurser och kommunikationer, samt personliga egenskaper.

Störst i väst är Skalundahögen utanför Lidköping, på halvön Kålland. Den är nästan lika stor som Anundshög och har daterats med borrprov, men inte grävts ut. Det har däremot jämngamla Kungshögen i Sunnerby, några mil norrut. Det är en av landets djurrikaste gravar, med fyra hästar, 20 hundar, tre grisar, tre får, fyra duvhökar, en pilgrimsfalk, en berguv, en mört och en abborre – totalt 47 djur. Plus björntänder och -klor.

– Efter klimatkollapsen på 500-talet kom en ny elit, eller den gamla som positionerade sig med en ny ledarroll där individen var viktig. Även efter digerdöden tog en ny aristokrati för sig av mark som blivit ledig, säger Annelie Nitenberg, som under tio år grävt ut Kungshögen och andra gravar i området.

Men klimatkrisen är bara en av flera förklaringar, eftersom de första storhögarna kom långt före den. Minst ett par av storhögarna i väst är äldre än dem i Uppsala. I byn Lilla Jored i nordligaste Bohuslän finns Sveriges näst guldrikaste järnåldersgrav. Det är en storhög daterad till 300-talet, med vapen, guldsmycken och ringar, glasbägare och en exklusiv servis. Det finns också spår av västliga kontakter, som matkärl av norsk typ och ett bälte av en modell som hittats i norska gravar.

Kanske var den som begravts där kungen av folklandet Ranrike, Bohusläns föregångare.

Annelie Nitenberg tonar dock ned de specifikt norska kopplingarna.

– Det är generellt svårt att säga hur saker sprider sig. Influenser kan komma vid olika tid och riktas åt båda håll. Högarna uppfördes inte i en enda boom över Skandinavien. Att man på en plats plötsligt ville bygga stort och imponerande kan bero på samhällsomvälvningar och att maktpositioner hotas.

John Ljungkvist, arkeolog vid Uppsala universitet, betonar de regionala skillnaderna. Han ser också Västernorrland länkat till Tröndelag, men även en skiljelinje mellan Västsverige och Mälardalen genom Närke. Östergötland och Småland har ganska få högar från järnåldern, och var en mellanzon mot Skåne, Blekinge och Halland, vilka har få järnåldershögar, menar han.

På vendeltiden ökade överdådet generellt – med sig i högen fick härskare allt fler hästar, fler hundar, plus grisar, höns och duvhökar och falkar. Allt för att visa att man kunde avstå från rikedomar som andra bönder kämpade för att skaffa bara en bråkdel av.

De senaste åren har vendeltiden utforskats väl, och nu ligger mycket fokus på perioden före, folkvandringstiden, cirka 375–550. Fast snart vrids klockan ännu längre tillbaka, tror John Ljungkvist.

– Inom en 5–6 år lär det komma en hel del arbeten om yngre romersk järnålder. Redan på 200-talet ser man att det formas en elit, bland annat i områden som sedan blir betydande under vendel- och vikingatid.