Floden Yarlung Tsangpos källa ligger nära det för hinduer och buddhister synnerligen heliga berget Kailash i västra Tibet. Vattenmassan korsar sedan den karga högplatån norr om Himalaya, där den varit centrum för den tibetanska kulturen, åtminstone sedan riket enades av kung Songtsen Gampo på 600-talet. Efter 170 mil gör floden en kraftfull vändning söderut.

Den så kallade Stora svängen ligger i en regnskogsklädd kanjon mellan två över 7 000 meter höga glaciärtäckta berg i det mycket svårtillgängliga distriktet Medog. Området heter Pemakö på tibetanska och dess enorma floddal har enligt legenden formats av gudinnan Dorjé Pakmos kropp.

– Det är en unikt helig plats för både tibetaner och urfolket Adi, säger Ruth Gamble, som är docent i miljöhistoria vid La Trobe university i Melbourne, Australien, där hon forskar om den historiska rollen för de många stora floder som flyter ut ur Tibet.

Sammantaget beräknas de ge vatten åt nästan en tredjedel av jordens befolkning.

När Yarlung Tsangpo korsar gränsen mot Indien och därefter Bangladesh har floden bytt namn till Brahmaputra. Dess lopp bevattnar nordöstra Indien och hela Bangladesh.

Senast Stora svängen uppmärksammades globalt var i mitten av 1990-talet, då den kinesiska geomorfologen Yang Yichou mätte kanjonens djup till smått ofattbara 5 382 meter. Stora svängen fick status som världens största kanjon, tre gånger djupare än Grand Canyon i USA.

Tidskrifterna National Geographic och Outdoor organiserade snart var sin paddelexpedition till de 2 500 meter höga forsarna i vad de kallade ”flodernas Mount Everest”. I den första dog en av paddlarna och trots att den andra tidskriften anställde 80 lokala medhjälpare till sju västerländska kanotister kunde inte heller de ta sig hela vägen genom kanjonen. Outdoor-expeditionens ledare spådde att ”ingen kommer någonsin marschera in här och ta sig igenom den nedre delen av ravinen”.

Äventyrarna räknade inte med kinesiska ingenjörer.

I Kinas kommunistpartis 14:e femårsplan, publicerad i november 2020, nämndes ambitionen att bygga ut Yarlung Tsangpos Stora sväng. I samma text beskrevs landets program för att utforska rymden och djuphaven samt bygga fusions­reaktorer. På juldagen 2024 kom beslutet att genomföra vattenkraftsprojektet – det innehöll få detaljer men en del är känt sedan tidigare.

När Medog-dammen står klar efter en investering motsvarande mer än tio gånger Sveriges statsbudget (eller 1,5 biljoner kronor) beräknas den kunna leverera drygt dubbelt så mycket el (300 TWh) som hela Sveriges årliga konsumtion och tre gånger så mycket som världens i dag största damm, vid De tre ravinerna i östra Kina.

Kinas statliga nyhetsbyrå beskriver det ”gröna” projektet som en central del i landets målsättning att minska sina koldioxidutsläpp och ”öka känslan av tillväxt, lycka och säkerhet för alla etniska grupper i Tibet”. Dessutom ska dammen genom ”vetenskapligt hög kvalitet” även ”främja harmoni mellan mänsklighet och natur”.

Skrivningarna pekar på flera parallella utvecklingar i jordens befolkningsmässigt och ekonomiskt näst största land, som nu även rankas näst högst när det gäller historiska utsläpp av växthusgaser. För att driva den ekonomiska utvecklingen satsar Kina på tillväxt inom alla energislag, inklusive olja, fossilgas och framför allt kol.

Samtidigt skrev kommunistpartiet in strävan mot en ”ekologisk civilisation” i landets de facto-grundlag 2018. Strategins förespråkare argumenterar bland annat för statligt ledd ingenjörskonst som ett av flera sätt att förbättra naturen. Begreppet ligger till grund för Kinas klimatmål, där de totala utsläppen ska nå sin topp 2030 och klimatneutralitet – netto noll utsläpp – nås till 2060. Landet beräknas möjligen kunna nå det första målet redan 2025, fem år före tidsplanen. Det internationella forskningssamarbetet Climate action tracker klassar trots det insatserna som ”högst otillräckliga” för att uppnå Parisavtalets mål om en global uppvärmning på högst 1,5 grader. Klart är att arbetet ändå har djupgående globala konsekvenser.

2024 producerade Kina 76 procent av jordens elbilar och mer än 80 procent av den globala solcellsmarknaden. Under året installerade de lika mycket sol- och vindkraft som resten av världen sammanlagt. Dessutom dominerar Kina marknaden för jordarts­metaller, som är avgörande i mycket energisnål ny teknik. Landet står exempelvis för 93 procent av behovet av permanenta magneter i EU. Alla dessa marknader växer nu oerhört snabbt.

Men vattenkraft är fortfarande jordens viktigaste förnybara energislag. Kraftslaget står för hälften av den förnybara elproduktionen (och runt 15 procent av den totala) i både världen och Kina. Ny storskalig vattenkraft nämns allra först i Kinas femårsplans vision för ”stora rena energibaser”.

Guoyi Han är doktor i kulturgeografi och senior forskare vid Stockholm environment institute, SEI, där han studerat Kinas vatten- och energipolitik i decennier. Han är inte förvånad över beslutet att bygga Medog-dammen. Snarare ser han det som en logisk fortsättning på en politik där Kina sedan kommunistpartiet tog makten 1949 byggt fler än 23 000 dammar högre än 15 meter.

– De områden som ännu inte byggts ut ligger svårtillgängligt högt uppe i landets sydvästra berg, och där är kapaciteten så stor att frestelsen att bygga ut är oundviklig, säger Guoyi Han. Han beskriver hur Tibets floder har den största potentialen för vattenkraft på planeten. Samtidigt har han förståelse för att projekten är kontroversiella och han menar att omvärldens förtroende för Kinas ledning för närvarande är lågt.

Kina har de senaste årtiondena förändrats. Den förre presidenten, vattenkraftsingenjören Hu Jintao, regerade över en brett styrd enpartistat och pratade om landets ”fredliga uppgång”. I dag är Kina ett långt mer auktoritärt land styrt av en man, president Xi Jinping. Han talar om den ”kinesiska drömmen”, kräver lydnad och upp­träder militärt hotfullt mot flera grannländer.

De diplomatiska protesterna mot det planerade dammbygget i det ockuperade Tibet kom omedelbart. Indien och Bangladesh befarar att Kina kan komma att kontrollera Brahmaputraflodens flöde för politisk påverkan. Grannländerna har krävt dialog och fler detaljer – det finns ramverk för expertsamtal men inga bindande avtal. Förutom vatten är floden rik på mineralrika sediment från Himalaya som är livsviktiga för jordbruket nedströms. Indien planerar redan egna stora dammprojekt för att stävja effekterna av Medog. Kina och Indien har också flera ouppklarade och ibland våldsamma gränskonflikter mellan sig. Kina hävdar exempelvis att de äger nästan hela den indiska provinsen Arunachal Pradesh, vars gräns ligger nära den kommande anläggningen.

Geologer avråder eftersom dammen kan trigga jordbävningar. Tibetanska högplatån är en av planetens mest geologiskt aktiva regioner och Himalaya lyfts kontinuerligt som en följd av att Indien sedan 50 miljoner år pressas in i Asien. Världens största kända jordbävning på land, uppmätt till 8,6 på momentmagnitudskalan som ersatt Richterskalan, skakade området 1950 – och senast i januari 2025 inträffade flera dödliga skalv i Tibet. Bland regi­onala exempel på att dammar kan ha utlöst jordbävningar finns katastrofen i västkinesiska Sichuanprovinsen 2008, där över 87 000 män­niskor dog. Jättedammen Zipingpu kan enligt flera olika forskarteam ha utlöst det skalvet.

Biologer varnar för skador på ett extremt varierat ekosystem, som är den enda kända platsen där tigrar, snöleoparder, leoparder och trädleoparder lever nära varandra och där en ny ap-art, vitkindad makak, beskrevs vetenskapligt så sent som 2015. Sluttningarna är viktiga även för röda pandor, takiner och flera tusen växtarter. Flera forskare krävde nyligen i en debattartikel i tidskriften Nature att området skulle bli nationalpark.

Människorättsorganisationer är i sin tur oroliga för folkomflyttningar. När dammen i De tre ravinerna stod klar 2006 hade minst 1,3 miljoner människor tvångsflyttats. Tibet är väsentligt mer glesbefolkat men förra året hölls sällsynta demonstrationer i nordöstra Tibet mot effekterna av ett dammbygge, som skulle dränka byar och ett viktigt tempel. Enligt BBC stoppades protesterna med våld.

Sedan Tibet invaderades av Kina 1950 har landområdets ekonomi vuxit. Forskare påpekar dock att Kinas centralregering kontrollerar politisk makt, naturresurser och kulturella uttryck enligt vad statsvetare kallat ”intern kolonialism”. Kina kritiseras regelbundet för människorättsbrott i Tibet, senast för att tvångsomhänderta tibetanska skolbarn i kinesiska internatskolor. Efter våldsamma demonstrationer i huvudstaden Lhasa 2008, och att minst 160 personer sedan dess dött då de protesterat genom att tända eld på sig själva, har situationen på höglandet varit mycket svår att granska för oberoende journalister.

Trots alla komplikationer är satsningen på just vattenkraft djupt rotad i Kinas historia. Kontroll över flodernas förmåga att ge energi och bevattning – eller orsaka katastrof genom översvämningar och torka – fyller en djup, traditionell och filosofisk roll i landet. Sociologer har gått så långt som att förklara den kinesiska statens kollektivism med behovet att använda många människors kraft för att kontrollera stora floder. Teorin om en hydraulic state har kritiserats för att inte erkänna människans valmöjligheter, men det står klart att herraväldet över vatten spelat en ofta avgörande roll i Kinas förflutna.

Ibland har rollen varit positiv – bevattnings­projektet Dujiangyan i Sichuanprovinsen bidrog till Kinas första kejsardynasti och har varit funktionsdugligt i snart 2 300 år. Systemet förser alltjämt tiotals miljoner människor med förutsägbart vatten. Andra gånger har rollen varit förödande – på 1930-talet dränktes en halv miljon människor när Gula flodens fördämningar sprängdes av general Chiang Kai-shek som en manöver i kriget mot Japan.

Från 1950-talet ville kommunistledaren Mao Zedong elektrifiera Kina genom kampanjen ”Stora språnget för småskalig vattenkraft” som resulterade i tiotusentals små dammar. Många byggdes av lokala bönder utan riktlinjer och för­störde i stället landets vattendrag. Dessutom inträffade en rad katastrofala dammkollapser med många döda och miljontals hemlösa.

De senaste decennierna har de klimatrelaterade bevattningsproblemen blivit allt större. Norra Kina upplever svår torka medan översvämningar plågar södra delen av landet. Sin historia trogen bygger Kina därför tre stora vattenprojekt, gemen­samt kallade South-to-north water transfer project. Med väldiga pipelines och pumpar flyttas vatten sammanlagt 300 mil från Yangtzefloden i söder till Gula floden i norr. Delar av systemet är nu brukbart men möter också svåra problem. Innan Medog-dammen beslutades var det denna flodförflyttning som var världens största infrastrukturprojekt.

Kinas entusiasm för nya dammbyggen har dämpats något det senaste decenniet, i takt med minskade satsningar på nybyggd vatten­kraft även internationellt. Den globala nedgången kommer efter att de tillgängliga floderna minskat, kostnaderna ökat och kritik mot kraftverkens påverkan på miljö och människor. I vissa fall har regeringar börjat riva befintliga dammar. Men Kina har ändå beslutat om en mängd satsningar. Medog-dammen är en av hundratals dammar på floderna ut ur Tibet – det femte stora projektet bara på Yarlung Tsangpo.

Guoyi Han vid Stockholm environment institute förklarar att en viktig potential för Kinas dammar är att verka som buffert för mer väderkänsliga kraftslag. Liksom i Sverige och andra länder är det största problemet för vind- och soldrivna elsystem den ojämna produktionen. Han har specifik kritik mot hur Kina genomför sin energi- och vattenpolitik, men tror att landet är genuint i sina farhågor kring jordens klimat. Tack vare sin stora kustbefolkning och förhållandevis lilla odlingsyta anses Kina mycket sårbart för effekterna av klimatförändringar. Och när glaciärerna i Himalaya nu smälter riskerar nästan hälften av jordens befolkning, 3,5 miljarder människor, att drabbas av svårförutsägbar tillgång på vatten för att släcka törst, bevattna åkrar och skapa vattenkraft.

Kina bryr sig om detta, säger Guoyi Han, och landets ambitioner i den gröna omställningen är snarast underskattade.

– Jag tror att världen kommer bli förvånad när Kina ställer om på riktigt. Det kan plötsligt komma att gå väldigt fort. Och vi i om­världen måste inse att en sådan utveckling kan vara bra för alla på den här planeten, säger han.

Karl Hallding, chefsanalytiker på Sveriges innovationsmyndighet Vinnova, är väsentligt mer skeptisk till hur genuina den kinesiska partistatens klimatambitioner egentligen är. 

– Det är nonsens att Kina har den globala ledartröjan i klimat­frågor. De står för en betydande del av de globala utsläppen och investerar massivt i till exempel kolkraft. Deras drivkrafter är politiska, säger han.

Karl Hallding jobbade tidigare som forskningsledare vid SEI, där han ledde projekt om Kinas vatten- och energifrågor jämte Guoyi Han. Dessförinnan var han bland annat miljöattaché på svenska ambassaden i Beijing. Grunden i hans kritik ligger i det faktum att landets investeringar är styrda av statliga prioriteringar, i stället för av marknadskrafter. Förhållandet är särskilt tydligt i utbyggnaden av vattenkraft, där två tredjedelar av de globala investeringarna kommer från regeringar – i Kina är nästan alla projekt statligt finansierade.

– Det är ett systemfel som kommunistpartiet inte kan rätta till. Genom sina subventioner missar de innovationskraften som skapas från konkurrens och kunder på en fri marknad. Kina har helt enkelt inte de politiska förutsättningarna för att leda utvecklingen åt rätt håll, säger han.

Karl Hallding ser ett begränsat äkta intresse för klimatfrågor i Kina – snarare förstår han det som en strategi för att uppfylla landets globala politiska mål.

– Det är inte negativt för bilden av Kina i världen när delar av miljörörelsen och olika regeringar pekar på Kina och säger att de har en ledartröja i klimatarbetet. Det främjar kommunistpartiets roll och ambitioner i världsordningen.

I sin globala framtoning vill Kina framställa sig som en trovärdig partner för att lösa de globala ödesfrågorna, förklarar Karl Hallding. Förutsättningen är dock att ingen ifrågasätter landets interna politiska system och dess tolkning av mänskliga rättigheter. Han menar att solceller som tillverkas billigt av straffångar i Xinjiang och dammar som byggs i Tibet blir redskap i det arbetet.

När USA nu har dragit sig ur internationella samarbeten kring klimatfrågor ser Karl Hallding stora risker med att lita för mycket på att Kina kan ta över ledartröjan i klimatarbetet.

– Jag tycker att EU borde ta den där ledartröjan i stället, säger han.

Enligt miljöhistorikern Ruth Gamble, som forskar om Tibets floder vid La Trobe university, Australien, bygger mycket av kritiken mot Kina på överdriven rädsla. Hon vill vara försiktig med vad hon kallar China-bashing, där allt Kina gör uppfattas som maktspel och politisk manövrering. I sådana analyser ges västvärlden ofta frikort för både kolonialism och miljöpåverkan, menar hon.

Ruth Gamble har bidragit till en rad böcker och skriver nu en ekologisk kulturhistoria om Yarlung Tsangpo. Den stora svängen har trots att den är så avlägsen länge varit i centrum för äventyrliga koloniala berättelser om upptäckter, erövringar och framsteg av indier, tibetaner, kineser och britter och andra västerlänningar. Hon säger att de mäktiga forsarna mellan de höga bergen nu befinner sig i en ojämn dragkamp mellan vitt skilda ekologiska synsätt.

– Kommunistpartiet ser floden som ett redskap på vägen mot deras målsättningar och politiska projekt om framgång. Medan tibetaner och urfolket Adi har en personlig relation till floden och dess väsen, som de anser vara jämställda och i balans med människan. Det är en stor skillnad med verkliga konsekvenser.

Ruth Gamble säger att Kinas ingenjörer sanno­likt är skickligast i världen på att bygga dammar. Med det sagt är hon starkt kritisk till satsningen av såväl kulturella och tekniska som ekologiska skäl. Framför allt ser hon projektet som väldigt kortsiktigt och säger att det kanske kan fungera väl i ett par decennier. Men vad som händer när anläggningen oundvikligen åldras och slits i en region med extrema långsiktiga geologiska och politiska krafter kan ingen förutse.

– Spänningarna i Himalayas berg kan inte jämföras med någon annan plats på jorden. Hur skickliga ingenjörerna än är har de ingen aning om djupet i de system som rubbas genom den här typen av jätteprojekt, säger Ruth Gamble.