”Behåll straffreduktionen för unga”

De kriminalpolitiska förslagen om hårdare tag har blivit ett återkommande inslag i de senaste årens samhällsdebatt. Den vanligaste förklaringen är att betrakta detta som en naturlig konsekvens av det allvarliga läge vi har när det gäller utvecklingen av det dödliga skjutvapenvåldet bland unga män.

Samtidigt är det uppenbart att straffskärpningar och utdömda fängelseår inte fått denna grova brottslighet att minska. Givet att kriminologisk forskning länge påvisat svårigheterna att med ökade straff påverka marginaliserade gruppers brottslighet är detta knappast förvånande (se till exempel forskningssammanställningen Criminological Highligts).

Nu skulle detta politiska spel kanske inte behöva vara något problem men tyvärr kan många av förslagen, exempelvis visitationszoner och sänkt straffmyndighetsålder, göra ont värre. Ett aktuellt exempel som nu nått hela vägen till lagstiftning är regeringsförslaget att avskaffa straffreduktionen för 18–20-åringar vid allvarlig brottslighet, det vill säga brott där minimistraffet är ett års fängelse eller där straffvärdet är ett år eller mer. I debatten, och även i propositionen, används i allmänhet det lätt raljanta begreppet straffrabatt, som i sig signalerar att det skulle handla om en oförtjänt straffminskning. 

Regeringen gav år 2017 nuvarande riksåklagare Petra Lundh i uppdrag att utreda straffreduktionen för unga. Utredningens slutsats byggde på en genomgång av rön från hjärnforskning, psykologi och kriminologi och var så tydlig det går att begära: ”Mot denna bakgrund drar vi slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare”. 

Problemet var dock att politikerna var mindre intresserade av effektivitet och desto mer av att visa handlingskraft. Därför hade de styrt uppdraget. Direktiven var inte att analysera om reduktionen skulle avskaffas utan hur. Detta är ett av flera exempel på trenden att utredningsdirektiven på förhand anger vad utredaren ska komma fram till. Kommer utredningen fram till något annat än regeringen tänkt sig, ska i alla fall förslag ges på skärpt lagstiftning. Lundh föreslog därmed att straffreduktionen skulle avskaffas för dem över 18 år men behållas för 15–17-åringar. Utredningens förslag kritiserades dock av flera tunga remissinstanser då insatserna inte skulle leda till färre framtida brottsoffer men däremot försvåra livschanserna för de ungdomar som i större utsträckning skulle låsas in under längre tid. 

Att en myndig person ska ta fullt straffrättsligt ansvar för sitt handlande kan verka rimligt. Samtidigt är myndighetsåldern en relativt godtyckligt satt ålder. Den var 21 år, sänktes 1969 till 20 år och sänktes 1974 ytterligare till 18 år. Om mognaden steg på samma sätt under dessa få år får anses som oklart. Den forskning som Lundhs utredning lyfter fram pekar i alla fall tydligt på att ungas mognad inte kan sägas vara klar i 20-årsåldern. Under denna ålder anser inte heller riksdagen att medborgarna ska ha rätt att handla på Systembolaget. Motorfordonsförsäkring för unga är högre än för äldre på grund av den högre sannolikheten att ta risker. Också enligt Barnkonventionen ska 18–20-åringar kunna särbehandlas. 

Strafflagen ger utrymme för både försvårande och förmildrande omständigheter. Den begränsade mognaden hos unga har förts fram som ett argument för straffreduktion. Denna reduktion ska också behållas för 15–17-åringar. Övergången till 18-årsåldern kommer nu att innebära ett abrupt hopp i straffsatser när mognaden rimligen ska ses som en kontinuerlig variabel. 

Även om propositionen inte tillåter en diskussion om den eventuella brottsförebyggande effekten av straffskärpningarna, så är det ändå rimligt att föra in frågan om den högre repressionsnivån för unga kan få direkt negativa effekter på återfallen. Internationell forskning har framhållit den ökade risken för återfall för unga som ett resultat av fängelsestraff. Brå har i två rapporter som bygger på sammanställning av forskning kommit fram till samma resultat. (”Särbehandling av lagöverträdare 18–20 år”, Brå 2012, och ”Påverkas återfall i brott av om påföljden är frihetsberövande eller icke frihetsberövande?”, Brå 2019.)

Det kan även hävdas att ett långt frihetsberövande utgör en mer ingripande påföljd i en ung människas liv. Att sättas i fängelse som 18- till 20-åring innebär minskade livschanser under en period när många livsval görs. Fängelsestraffet kan också rent psykologiskt tänkas vara svårare för en människa som just nått myndighetsåldern än för den åldrande recidivisten. Propositionen gör heller inte något undantag för livstidsstraffet som tidigare inte kunde utdömas till någon under 21 år. Sverige ska nu kunna döma 18-åringar till livstids fängelse. Allt detta utan att det gjorts troligt att vi får minskade nivåer av grov brottslighet och ökad trygghet. 

I direktiven till utredningen 2017 betonades att ett skäl för att avskaffa straffreduktionen skulle vara att det vore ett medel för att komma åt den gängrelaterade brottsligheten. Detta motiv för en straffskärpning saknas nu i propositionen. Det enda skäl som ges är att påföljdsbestämningen ska återspegla brottets allvar och att straffsystemet inte får uppfattas som orättvist eller godtyckligt.

Propositionen följer även här en trend i strafflagstiftningen. Det är enbart eller främst straffvärdesargument som får berättiga straffskärpningar. Dessa diskuteras i termer av rättvisa, straffrättslig proportionalitet (att straffet står i proportion till brottet), och ekvivalens (lika fall ska behandlas lika). Dessa principer förefaller dock kunna användas lite hur som helst för att berättiga en straffskärpning. Den eventuella effekten av straffändringen på brottsligheten lämnas därhän och straffen blir inte längre tillgängliga för empirisk granskning. 

Åtgärder mot kriminalitet bör vara grundade i analyser av problemens orsaker och av vilka åtgärder som är samhällsekonomiskt mest effektiva. När det gäller förslaget att avskaffa straffreduktionen för 18–20-åringar vid allvarliga brott saknas alltså empiriskt stöd för att detta skulle minska den grova brottsligheten i åldersgruppen. Tvärtom talar forskningen för att behålla straffreduktionen för unga.

Utifrån kunskapsläget anser vi att den nuvarande ordningen med straffreduktion för unga lagöverträdare och en successiv avtrappning av straffavkortningen upp till 21 års ålder bör behållas.