Crafoordpristagaren: ”Mitt hjärta är hos de fattiga”

Veerabhadran Ramanathan är professor emeritus i atmosfärs- och klimatvetenskap vid University of California San Diego i USA. Han har förklarat hur små partiklar samlas i atmosfären och hur vissa av dem bidrar till klimatförändringarna – kunskap som är viktig för att bekämpa den globala uppvärmningen.

Forskning & Framsteg träffade Veerabhadran Ramanathan när han var på besök i Stockholm för att ta emot Crafoordpriset i geovetenskaper.

Du växte upp i en liten stad i Indien, och tillbringade somrarna i din morfars by på landet. Hur har den uppväxten påverkat dig som forskare?

– Mycket. När jag återvände till den lilla byn år 2004 hade morfars hus spolats bort i monsunen, men huset bredvid stod kvar. På verandan satt fyra flickor, mellan fem och tio år gamla, och de satt där eftersom det var för varmt inne. Det var samma när jag var barn. Mormor lagade maten över öppen eld för det fanns ingen elektricitet. Eftersom jorden var för varm kunde vi inte leka utomhus heller, vi hade inte råd med skor eller sandaler. Så vi satt på verandan, precis som flickorna. De hade inte heller el och inte skor. 50 år senare hade egentligen ingenting förändrats. Det finns tre miljarder människor i världen som lever så här. De står bara för 5 procent av de totala utsläppen, men drabbas hårt av klimatförändringarna. Mitt hjärta är hos de fattiga. Allt jag gör är till förmån för de fyra barnen på verandan. Det är inte för sent att bromsa klimatförändringarna.

Du utbildade dig till ingenjör i Indien och doktorerade senare i atmosfärsvetenskap i USA. Hur blev det så?

– Jag brukar säga att mitt liv är en serie tillfälligheter. I Indien arbetade jag som ingenjör i två år. Jag hatade det jobbet. Mitt uppdrag var att förstå varför CFC-ämnen, freoner, kunde läcka ur kylskåp i varma och fuktiga klimat, där kylskåpen snabbt rostade. I dag är jag glad för min tid i det företaget.

Varför då?

– Jag blev anställd av Nasa för att undersöka hur utsläpp från raketer påverkade ozonlagret och klimatet. De ville att jag skulle bygga en klimatmodell för att förstå ozonskiktet. Men jag var också intresserad av hur CFC påverkade klimatet. Det arbetet hade inget med min anställning att göra. Så jag ägnade mig åt det på kvällar och nätter. Till saken hör att jag var nygift. Hon var nog inte beredd på att jag skulle vara så besatt av vetenskap.

CFC-ämnen bryter ner ozonmolekyler och leder till att ozonlagret tunnas ut, men 1975 kunde ni visa att de också är kraftiga växthusgaser. Hur kändes det?

– Studien uppmärksammades i New York Times. Det kändes stort. Nasa fick reda på det så klart, men det visade sig att de bara blev glada över uppmärksamheten. Jag var nog nervös i onödan. Men det tog fem, tio år innan vetenskapen accepterade det vi hade kommit fram till. Än i dag pratar klimatforskare mest om koldioxid, och det gör mig besviken.

Varför är det viktigt att förstå de kortlivade klimatföroreningarnas betydelse för klimatet?

– Kortlivade klimatföroreningar står för 45 procent av den nuvarande globala uppvärmningen. Exempelvis sot, metan och ozon. Den koldioxid vi släpper ut i dag kommer att fortsätta påverka klimatet i åtminstone 150 år. Metanet bryts ner på något decennium. Det är så stor skillnad.

Du har också bidragit till utvecklingen av klimatmodeller. Under 2018 varnade du och dina medförfattare för 1,5 graders uppvärmning till år 2030. Vad tänker du om det i dag?

– Trots att klimatsystemet är komplext är det förvånansvärt förutsägbart. I dag är jag ganska övertygad om att vi når 2 grader uppvärmning till 2045. Men fortfarande drabbar klimatförändringarna huvudsakligen någon annan, flera tusen mil bort. Vi i västvärlden är näst intill oberörda, men inte så länge till. Jag kallar det för covid-effekten. Alla påverkades av covid, och det här blir samma sak. Om uppvärmningen fortsätter till rentav 3 eller 4 grader till år 2100 kan vi förvänta oss massmigration från tropikerna. Min lojalitet ligger hos de fyra flickorna på verandan. De är mitt fokus, och då måste vi agera nu. Vi kan inte vänta, då kommer det att vara för sent för att rädda dem. Än så länge har vi fortfarande tid, det är mitt viktigaste budskap.

Du återkommer till att det inte är för sent att bromsa klimatförändringarna, men hur ska det gå till?

– Om vi helt upphör att släppa ut kortlivade klimatföroreningar skulle vi kunna undvika 0,5 graders uppvärmning. Jag önskar vi pratade mer om det. Jag hoppas att det här priset kan hjälpa till att sätta ljus på mer än bara koldioxidfrågan.