Det var ett rutinuppdrag som Arkeologerna ryckte ut på hösten 2024 – en elstation skulle byggas ut i norra Nynäshamn. Men de bjöds på dubbel överraskning. Den första var att de hittade de tre gravar på rad, inramade med sammanhängande nästan kvadratiska kanter av sten. Innanför hade jord, grus och sten skottats upp, så att gravarna tillsammans bildade en låg terrass.

Den här typen av gravar kallas tarandgravar, och är sällsynta i Sverige men något vanligare i Finland och Baltikum. När vintern kom tvingades arkeologerna lämna platsen, men återvände 2025 för att först dokumentera och sedan ta bort gravarna. I ena änden fann de en mindre utbyggnad på vardera sidan, så det var totalt fem gravar.

– I minst tre av dem hade obrända människor lagts ner, men det fanns bara spår i jorden kvar av dem, säger Åsa Berger som är arkeolog och projektledare vid firman Arkeologikonsult.

Sedan kom överraskning två: Gravarna hade anlagts på en trolig jakt- och fångstplats från stenåldern. Både i och under gravarna fanns ovanlig keramik med östligt ursprung – men över tusen år äldre. Gravarna hade fyllts med material från stenåldersplatsen.

En äppelkärna under en grav har daterats till mellan 3300 och 3000 f.Kr. och en tand till 2600–2400 f.Kr. Gravarna i sig är dock ännu inte daterade. Men intill finns fyra tidigare kända gravar i runda stensättningar, som nu daterats till cirka 650 f.Kr, i bronsålderns slutskede.

Men tidsspannet behöver inte betyda att platsen använts oavbrutet. Åsa Berger lutar åt att människor gjort skilda nedslag på platsen.

– Däremot tror jag att färdvägen här använts kontinuerligt. På stenåldern var detta inte mer än en liten kobbe i en ytterskärgård, men på bronsåldern låg den mer skyddat i en innerskärgård på grund av landhöjningen. Då anlades gravarna här, på en plats som var synlig för dem som passerade. En revirmarkering, säger Åsa Berger.

I Sverige har tidigare ett tjugotal tarandgravar hittats, alla längs den forna kusten i Uppland och Sörmland. Några är stora och delade i en större antal fyrkantiga ”celler”, men de flesta i en handfull delar. En del innehåll skelettgravar, andra brandgravar och några har varit tomma. Så det ovanliga gravskicket var inte enhetligt.

– Det förefaller som att både tarandgravarna och den här keramiken är betydligt vanligare på andra sidan Östersjön, men man har nog inte jämfört keramiken med finländsk, säger Åsa Berger.

När arkeologerna berättade om keramikfynden på sociala medier hajade keramikforskaren Jenni Lucenius till. Hon arbetar med sin doktorsavhandling vid Åbo universitet om just den keramiktypen, som förekom i slutet av stenåldern inom den så kallade kiukais-kulturen längs den finländska kusten från Helsingfors till Vasa, samt på Åland.

Av bilderna på sociala medier såg hon att det kunde vara kiukais-keramik. Hon tog kontakt med Åsa Berger och kom över och tittade på bitarna.

– Det var en stor överraskning att man hittat sådan i Nynäshamn, det är en verkligt spännande plats! Säger Jenni Lucenius.

– Genom att studera krukornas form, dekoren, lerans sammansättning och spår av vilken teknik man använt försöker jag kartlägga var keramiktypen uppstått och hur den spridits. Det är något av ett mysterium, även i Finland, varifrån de kom och vart de tog vägen.

Keramiken har i Sverige kopplats till den så kallade ”tredje gruppen”, dit lämningar förts som inte passat in i vare sig stridsyxekulturen med tidiga bönder eller den gropkeramiska kulturen med jägare och samlare. De sistnämndas keramik har gropar i olika mönster, liksom kiukaiskulturens. Men kiukaiskrukorna har rakare former med flat botten, och annan dekor.

Jenni Lucenius utesluter inte att det kan finnas något slags samband mellan keramiken och gravarna, även om det är lång tid mellan dem. Det gemensamma är den marina kulturen som spänner över Östersjön.

– Det finns ett ökat intresse för det östliga, även inom svensk forskning. Exempelvis sågs Åland länge som en utpost österut, medan finländska forskare såg det som en västlig utmark. Men det var en brygga där mycket möttes under stenåldern. Genom att titta på Åland kan man lära sig mycket om hela norra Östersjöns förhistoria, säger Jenni Lucenius.

Den är artikeln uppdaterades senast 29 oktober 2025.