Hur vet man att en art är utrotad?

Mer än 29 748 växtarter och 411 svamparter är internationellt rödlistade. Jordbruk och vattenbruk bedöms som de största hoten mot den biologiska mångfalden, följt av skogsavverkning och bostadsbyggande.

Samtidigt bedöms mörkertalet som stort. Bara 18 procent av de kända växtarterna har utvärderats utifrån risk för utrotning. För svamparna är motsvarande siffra ännu lägre, med bara 0,6 procent bedömda arter. Stora mängder växter och svampar är dessutom okända för vetenskapen, och riskerar att försvinna innan de hunnit få vetenskapliga namn.

Detta enligt en ny rapport från Kew Gardens i London, där 400 forskare från 40 länder varnar för att vi ännu inte fullt förstått vidden av den globala biodiversitetskrisen.

Rapporten framhåller samtidigt att artificiell intelligens och andra digitala verktyg medför viktiga möjligheter för naturvårdsåtgärder.

Aelys Humphreys är forskare på institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet. Hon har varit med och bidragit till rapporten, och konstaterar att utrotning och artdöd är knepiga begrepp.

– Allt ses ofta som lite för svart eller vitt. Antingen är en art utrotad eller så är den inte det. Detta skiljer sig mycket från hur forskare annars brukar förmedla sina resultat. Felmarginalen är för hög, säger Aelys Humphreys.

Världen är full av arter, och det gäller att leta på exakt rätt platser vid exakt rätt tidpunkt för att vara säker på att en art verkligen är borta. Aelys Humphreys berättar att hon har letat efter ett mått för hur sannolikt det är att en art faktiskt är utrotad.

För några år sedan ledde hon en global studie om växtutdöenden och återupptäckter, vilket fick människor att aktivt leta efter några av de arter som förklarats som utrotade. Flera återfanns.

– Av alla arter som har klassats som utrotade har faktiskt 30 procent återupptäckts igen. Det är förstås fantastiska nyheter, men det kan ge intrycket av att forskarna inte vet vad de håller på med. Ingen vill ju ha fel, och det kan bidra till att människor som jobbar med rödlistor och artbevarande blir mer försiktiga i att säga att en art är utrotad, vilket i stället kan leda till att vi underskattar hur mycket utrotning som redan har skett, säger Aelys Humphreys.

Blomväxten Psoralea cataracta hittades till exempel i Sydafrika 1804 och finns beskriven i ett gammalt herbarium. Trots omfattande insamlingsförsök lyckades man inte återfinna den, och till slut förklarades den utdöd.

– Men 2019 var en doktorand ute och letade efter något helt annat och plötsligt stod den där. Över 200 år senare. Det visar hur svårt det kan vara att veta att något är försvunnet. Växtarter kan till exempel ligga i dvala som frö i marken och gro långt senare, säger hon.

I sin forskning studerar Aelys Humphreys hur matematiska modeller kan användas för att beräkna sannolikheten för att arter faktiskt är försvunna för alltid. Genom att utgå från herbarier och information om arters insamlingshistoria går det till exempel att säga att en art med 90 procents sannolikhet är utrotad.

Metoden rekommenderas nu av Internationella naturvårdsunionen, IUCN, som ligger bakom den internationella rödlistan.

På senare år har många gamla herbarier digitaliserats och tillgängliggjorts för forskare över hela världen. I dag finns över 145 miljoner digitaliserade exemplar av växter och svampar.

Med artificiell intelligens går det numera att få hjälp med att identifiera och beskriva nya arter samt att bedöma utrotningsrisker.

– AI kan se mönster som vi missat, eller vara snabbare på att hitta dem. Om vi tränar modellerna på hur vissa utrotade arter ser ut kan vi ta hjälp av tekniken för att identifiera fler arter i andra samlingar som hittills inte har bedömts än, säger Aelys Humphreys.

Fortfarande är det bara en femtedel av världens växt- och svampherbarier som bedöms vara helt digitaliserade. Resten beskrivs som tysta, och kan innehålla unik information som blir helt avgörande i arbetet med artbevarande.