Så känner du igen auktoritärt språk

”Var aktsam om språket”, skriver den amerikanske historikern Timothy Snyder i sin bok Om Tyranni: Tjugo lärdomar från det 20:e århundradet från 2017. Snyder, som är specialist på Östeuropa och totalitära regimer, skrev boken efter att Donald Trump valts till president första gången. Det är en uppmaning att dra lärdom av historien. Demokrati är något vi måste slå vakt om, menar Snyder, och i den kampen har språket en viktig roll att spela.

Med hjälp av språket beskriver vi världen. Men genom att gestalta fenomen och människor runt omkring oss förmedlar vi också ett visst perspektiv och därigenom positionerar vi oss som språkbrukare. Vi visar vilka vi är, var vi kommer ifrån och vilken grupp vi vill tillhöra. Dessutom kan vi ”handla” med hjälp av språket. Performativa verb innebär en handling i och med att de uttalas, som i ”jag lovar att hjälpa dig”. Vi kan också använda imperativ där vi uppmanar till handling, som i ”utvisa alla papperslösa.”

Allt detta innebär att språket är ett kraftfullt redskap – inte bara för att beskriva verkligheten från ett visst perspektiv, utan också för att producera osanningar. I själva verket är möjligheterna oändliga – med hjälp av språket och fantasin är vi ”fria att ändra på världen och starta något nytt i den”, skriver den politiska filosofen Hannah Arendt i essän Lying in politics (1971). Men eftersom vi kommunicerar i samspel med andra finns också möjligheten att ifrågasätta den språkliga utsagan, att uppenbara den som motsägelsefull, att pröva den empiriskt och på så vis avslöja ett påstående som lögnaktigt. Vi kan också kritisera själva språkbruket som nedvärderande och exkluderande. I en demokrati är detta en del av det offentliga samtalet.

I en repressiv stat saknas emellertid detta korrektiv, alltså denna möjlighet att kollektivt rätta sådant som vi anser är fel. Totalitära regimer har därför särskilt goda förutsättningar att manipulera språkliga representationer. Bara det faktum att en diktatur kontrollerar medier och utbildningsinstitutioner gör att protester, motstånd eller avvikande åsikter inte yttras offentligt. Rädslan för terrorns repressioner krymper också det språkliga handlingsutrymmet hos medborgarna. Den nationalsocialistiska terrorregimen är en historisk illustration av detta.

Tredje rikets språk är något vi har omfattande kunskap om, eftersom det varit föremål för forskning under lång tid. Det nazistiska språkbruket började kartläggas omedelbart efter Hitlertysklands sammanbrott och andra världskrigets slut. Ett av de mest kända exemplen är den tysk-judiske romanisten och filologen Victor Klemperer. De sista krigsåren tillbringade han tillsammans med sin hustru Eva (som med nazisternas terminologi var arier) i ett så kallat judehus i Dresden. I februari 1945 stod makarna Klemperer på deportationslistan, men de allierades bombningar av Dresden som i princip totalförstörde staden blev deras räddning. I kaoset som uppstod kunde de fly till Bayern som redan var i de allierades händer.

Victor Klemperer blev känd för en bredare allmänhet när hans dagböcker från Tredje riket publicerades 1995 i Tyskland (de kom i svensk översättning av Karin Mossdal 1999). För språkintresserade var Klemperer dock sedan länge ett begrepp, eftersom delar av hans dagböcker redan utkommit 1947 under titeln LTI – en filologs anteckningsbok (i svensk översättning av Tommy Andersson 2006) i det som då var den sovjetiska ockupationszonen och senare blev Östtyskland. LTI var Klemperers dagbok, anteckningar och forskningsprotokoll. Här dokumenterade han minutiöst Tredje rikets språk – Lingua Tertii Imperii – allt från de riktlinjer och lagar som bland annat tog ifrån honom professuren vid universitetet i Dresden, till de tal av Hitler och Goebbels han hörde på radion innan judar förbjöds att äga en radio. Han noterade affischer på lyktstolpar och husväggar som förhärligade militären och kriget, medan judarna svartmålades, kriminaliserades och hölls ansvariga för kriget. Men LTI handlar också om hur människorna runt omkring honom – grannar, arbetskamrater, folk på gatan – sakta men säkert drogs in i nationalsocialismens kommunikationspraktiker och övertog deras ord, uttryck och gester:

”Nej, det var inte enskilda tal och inte heller artiklar eller flygblad, affischer eller fanor som hade starkast verkan, denna verkan uppnåddes inte genom något som man måste ta till sig via medvetna tankar eller känslor.

I stället smög sig nazismen in i den stora massans kött och blod genom enskilda ord, fraser och meningstyper vilka tvingade sig på människor genom miljontals upprepningar och som började användas mekaniskt och omedvetet.”

För att beskriva hur det gick till använder sig Klemperer av giftmetaforen. Han beskriver nazismens ord som mycket små arsenikdoser som språkbrukarna får i sig utan att märka det, men så småningom verkar giftet ändå. Ingen slapp undan det nazistiska giftet, menar Klemperer. I kapitlet ”På en och samma arbetsdag” dokumenterar han olika slags bruk av Tredje rikets språk – hitlerhälsningen, uppdelningen i arier och judar, lögnen om att det pågående kriget var judarnas skuld – och konkluderar:”Ingen av dem var nazist, men förgiftade var de allihopa.”

Klemperers tes om propagandans makt över det vardagliga språkbruket gestaltas slående i Sebastian Haffners självbiografiska bok En tysk mans historia (i svensk översättning av Karin Mossdal 2002). Haffner (som egentligen hette Raimund Pretzel) var en helt vanlig tysk, född i en bildad familj med liberalt konservativa värderingar i Berlin 1907. Nationalsocialismen är för honom motbjudande från första stund, han kallar fenomenet för det ”dumma och onda”. Med förfäran ser han hur det tyska samhället efter hand nazifieras, hur bruna uniformer och röda hakkorsfanor dominerar stadsbilden, hur tyskarna fascineras eller bara följer efter. En scen ur En tysk mans historia utspelar sig när judiska kollegor tvingas lämna Kammarrätten, där Haffner arbetar som notarie:

”Under tiden kom en brun uniform fram och gjorde halt framför mig: ’Är ni arier?’ Innan jag hann besinna mig hade jag svarat ’Ja.’ En granskande blick på min näsa – och han retirerade. Men jag blev blossande röd. Ett ögonblick för sent kände jag blamagen, nederlaget. Jag hade sagt ’ja’. Nå ja. Jag var ’arier’, för Guds skull. Jag hade inte ljugit. Jag hade bara låtit något mycket värre hända. Vilken förödmjukelse att på förfrågan lydigt förklara för obehöriga att jag var arier – något som jag för övrigt inte fäste någon vikt vid. Vilken skam att på det sättet köpa sig till att bli lämnad i fred här bland mina aktstycken!”

Berättaren har utan närmare eftertanke övertagit språkbruket från en regim som han är motståndare till, men i det här ögonblicket – ett skrämmande sådant – anpassar han sig språkligt, kanske av flera skäl, men det mest troliga och begripliga är att han räddar sig själv och sin tjänst som tingsnotarie genom att acceptera kommunikationsvillkoren i Tredje riket.

Just den anpassningen var grunden för nazismens genombrott. Haffners bok visar hur vanliga tyskar – även regimkritiker – inte hade kraften att stå emot propagandans språkliga del, vilket blev förödande för dem som konstruerades som fiender, de som exkluderades, de som inte ansågs höra till det tyska folket.

I sin bok Totalitarismens ursprung från 1951 beskriver filosofen Hannah Arendt hur totalitära stater fungerar. Särskilt utmärkande för en totalitär regim, menar Arendt, är att den gör anspråk på hela människan: regimen kräver fullständig underkastelse under ett diktatoriskt föreskrivet politiskt mål. Det ska inte ska finnas något som helst utrymme för individualitet. Dessutom råder ledarprincipen, där ledarens vilja – inte lagar och förordningar – gäller.

I nazismen fanns föreställningen om en folkkropp, ett annat slagord var likriktning, alla myndigheter, kulturinstitut, föreningar skulle likriktas enligt den officiella linjen. Arendt skriver: ”Efter några få års maktinnehav och systematisk likriktning kunde nazisterna med rätta tillkännage: Den enda person som fortfarande är en privat individ i Tyskland är någon som sover.” Förutsättningen för den här typen av kontroll är en repressiv apparat där hot om våld, fängelse och till och med avrättning fungerar avskräckande.

Det är kontrollen genom terror som utmärker totalitära stater, menar Arendt. Det är i förutsättningarna för språkbruk och språklig maktutövning de skiljer sig åt från demokratiska samhällen. I en demokrati påverkas språket alltid av vem som talar och vilken makt eller status personen har, liksom av dominerande åsikter och normer i samhället – det som ibland kallas för åsiktskorridor. Men det finns också utrymme för att säga emot, kritisera och skapa alternativ till det rådande. I en demokrati kan vi kritisera regeringens politik och enskilda politikers sätt att använda ord och uttryck, vi kan demonstrera utan hamna i fängelse eller förlora vårt jobb, vi har möjlighet att ta del av olika sorters medier.

En aktuell fråga är huruvida våra omfattande historiska kunskaper om språkets roll i totalitära stater kan vägleda oss i dag. I Tyskland manifesterar politiker och befolkningen under parollen Nie wieder ist jetzt – aldrig igen är nu. Det ska förstås som ett ställningstagande mot antisemitism, rasism och extremism i samhället. Men parollen är också en uppmaning att minnas och lära av historien. Mot bakgrund av 1900-talets historia är det inte svårt att förstå varför det här moraliska imperativet – aldrig igen – är så starkt i Tyskland, men parollen kan också ses som en universell varning mot bakgrund av dagens politiska klimat.

Auktoritära styren tilltar i världen, USA befinner sig i en konstitutionell kris, det finns fog för att tala om en demokratins kris eftersom dess grundpelare yttrandefrihet, fri journalistik, öppna och fria val utmanas i länder där dessa principer varit djupt rotade. ”Historien säger oss inte vad som kommer att hända i framtiden, men den visar vad som kan hända”, skriver historikern Marci Shore, som nu lämnar Yale och USA tillsammans med sin man Timothy Snyder. ”Vi amerikaner har redan kommit långt i att normalisera det onormala. Det har skett steg för steg, precis som det brukar göra: vulgariteten, förnedringen och mobbningen, rasismen och kvinnohatet.”

I allt detta ingår att själva begreppet demokrati är under förhandling. USA:s vicepresident JD Vance kritiserar Europa för att hota yttrandefriheten och på så vis sätta demokratin på spel, samtidigt som hans egen administration förbjuder ord och tvingar universitet att slopa mångfaldsatsningar och ange studenter som deltagit i Palestina-demonstrationer. Här är det svårt att inte dra paralleller med Tredje rikets likriktning av institutioner och förföljelse av utpekade grupper, men medan demokrati var ett skällsord för Hitler och nazisterna vidtas dessa åtgärder i demokratins namn. Det demokratiska partiets valstrategi i den senaste presidentvalkampanjen – att utmåla Republikanerna som ett hot mot demokratin – var därför inte framgångsrik. Maga-rörelsen, döpt efter akronymen för slagordet Make America great again, gör lika mycket anspråk på att företräda demokratin, exempelvis genom att hävda att mångfalds- och antidiskrimineringsarbete äventyrar yttrandefriheten.

Att demokrati kan betyda olika saker och tolkas på olika sätt är förstås inget nytt. Under Kalla kriget fanns det en tysk stat som hade demokrati i sitt namn: Tyska demokratiska republiken. Yttrandefrihet, fri journalistik och rättvisa val lyste dock med sin frånvaro i DDR. Ett ”felaktigt” (oppositionellt) språkbruk kunde leda till repressalier. Den som inte inrättade sig i ledet var klassfiende och motståndare – inte bara till socialismen, utan också till freden och antifascismen. Definitionsmakten i DDR låg hos politbyrån och inte hos språkbrukarna. När medborgarna till sist vågade sig ut för att demonstrera på gatorna var det just detta de protesterade mot: ”Det är vi som är folket”, skanderade de. DDR kallade sig som bekant för en folkdemokrati.

I LTI förespråkar Victor Klemperer att det nazistiska språkbrukets ord borde läggas i massgravar under mycket lång tid, en del för alltid. Orden var förgiftade och därmed förbrukade. I stället fick Klemperer, som efter kriget levde i DDR, uppleva att mycket av Tredje rikets språk levde kvar i den socialistiska regimens språkbruk. Just (miss)bruket av begreppet folk hade han dokumenterat som kännetecknande för Nazityskland, men i DDR laddades begreppet med en annan ideologisk innebörd. Hade det hjälpt att begrava nazismens språk?

Hannah Arendt intog en annan ståndpunkt. I en intervju i tysk tv 1964 säger hon att det ju inte var det tyska språket som blivit galet. Hon uppdagar därigenom en svaghet i Klemperers giftmetafor, som i viss mån fråntar språkbrukaren ansvar: Om man utan att veta om det blir förgiftad, har man som medlöpare ingen skuld. Ett större fokus borde alltså läggas på oss språkbrukare – det är vi som behöver vara aktsamma om språket.

Men också detta kräver vissa premisser. När Arendt mottog Lessing-priset, ett av Tysklands mest prestigefulla priser, i Hamburg 1959 höll hon ett tal med titeln Tankar om Lessing. Om mänskligheten i dystra tider. Här talar hon om faran med den inre exil som många tyskar tog sin tillflykt till under Tredje riket. Upplysningsförfattaren Gotthold Ephraim Lessing understryker att sanningen tar form i det mänskliga samtalet, och utifrån den utgångspunkten argumenterar Arendt för hur farligt det är när människor slutar kommunicera med varandra i det offentliga rummet:

”Också Lessing levde redan i ’dystra tider’ och han gick på sitt sätt under i dess dysterhet. Vi har sett hur människor i sådana tider hade behov av att flytta sig närmare varandra för att i intimitetens värme söka substitut för den lyskraft som endast det offentliga kan skänka. Det betyder emellertid att de undviker striden och helst bara vill ha att göra med människor som de inte kan hamna i konflikt med.”

Det här fick Lessing att gå under, konstaterar Arendt, men kanske är det också i dag en av de farligaste sakerna som händer i dystra tider – att vi går i inre exil genom att dra oss tillbaka, att vi inte orkar titta på nyheter längre, och att vi bara pratar med dem som vi vet tycker som vi. Kanske det är den främsta lärdomen vad gäller språkets roll i dystra tider: Vi behöver fortsätta att samtala med alla, meningsfränder som motståndare, vi behöver ställa frågor och ifrågasätta, och det samtalet behöver också inkludera olika slags ord och uttryck. Vi behöver prata om hur vi väljer att benämna människor och fenomen, och vad det gör med dem och oss när vi väljer just det perspektivet.

Hannah Arendt uttryckte sin besvikelse över de intellektuella vänner som ”likriktade” sig och rättade in sig i ledet innan terrorn krävde det. Sebastian Haffners berättarjag påminner oss i samma anda om vikten av att stå emot kamratskapets ”vi” när det är andra som drabbas: ”’Vi’ var t.ex. egentligen inte virulent antisemitiska. Men vi var inte heller beredda att envist hålla fast vid detta”, skriver han i slutet av En tysk mans historia.

Kanske är det just detta som parollen ”aldrig igen är nu” erinrar oss om. Vi behöver slå vakt om samtalet, även med dem som tycker annorlunda. Men vi behöver också en reflekterande hållning i vår språkliga vardag, där vi är särskilt vaksamma mot vilka som exkluderas och med vilka konsekvenser. Eller som den ryska exilförfattaren Maria Stepanova skriver: ”Såväl minnet som språket kan bara hoppas på oss.”