Silverskatten vars fyndplats väntas bli offentliggjord inom kort överväldigar inte bara med sin vikt på sex kilo, utan även på den oväntade sammansättningen av mynt. Över huvud taget är mycket få skatter från 1100-talet kända. Men framför allt överväldigas myntforskare av mängden gotländska mynt, kring 16 000 stycken.

I slutet av seklet var de gotländska mynten dominerande i Östergötland, Småland och Öland, men användes även i andra delar av landet och i handeln över Östersjön. Totalt hade tidigare minst 20 000 gotländska mynt före år 1225 hittats, de flesta nedgrävda.

Bara ett fåtal skatter från 1100-talet har hittats. En tvillingskatt från Mackmyra i Gästrikland påträffades för hundra år sedan nedlagd i två delar ett par meter från varandra. Den innehöll bara svealandsmynt, precis som Gillbergaskatten från Enköpingstrakten, hittad på 1970-talet. 2009 hittades däremot både svealändska och gotländska mynt, lagda var för sig i en grav i Skänninge – ett ovanligt fynd då gravgåvor är mycket sällsynta från kristen tid.

– Den har tolkats som att det kunde vara en handelsman från Mälartrakten som hade med sig mynt som inte var gångbara där han dog. Fanns inga släktingar eller bekanta i trakten lät man honom få mynten med sig i graven, säger Eeva Jonsson, ansvarig antikvarie för samlingarna på Ekonomiska museet Kungliga myntkabinettet.

Kenneth Jonsson, numismatiker och professor emeritus vid Stockholms universitet, är inne på linjen att det kan vara en handelsman som grävt ned den nyfunna skatten.

– Det kan vara någon som gjort några exceptionella transaktioner, men det är väldigt svårt att säga när sammansättningen av skatten ännu inte är känd. De gotländska myten ser likadana ut från 1150 till 1225, medan de svealändska finns i många olika varianter. Men utan att ha sett fördelningen är det som att försöka beskriva en person utifrån en streckgubbe som ritats, säger han.

En förklaring till den stora andelen gotländska mynt skulle kunna vara att silvret är den del av ledungstributen, den årliga skatt som gotlänningarna betalade till svearna. Detta sedan gutarna frivilligt gått i allians med svearna, enligt Gutalagen från början av 1200-talet. I den uppges att det rörde sig om 60 mark silver, det vill säga drygt 12 kilo. Av den nyfunna skatten är ungefär fyra kilo – motsvarande en tredjedel av den årliga tributen – gotländska mynt och resterande två kilo svealändska.

Två tredjedelar av de årliga betalningarna gick till kungen och just en tredjedel till hans närmsta man, jarlen. Då det yngsta föremålet i skatten kommer från omkring år 1200 är det troligt att den lades ner under kung Sverker den yngres regeringstid, då Birger Brosa, farbror till Birger Jarl, var svearnas jarl.

Det skulle också kunna vara en lagman som samlat ihop Peterspenningar, en medeltida skatt till katolska kyrkan i Rom.

Kenneth Jonsson anser dock att det är långsökt att någon högst uppsatt person skulle ha lagt ned skatten.

– Som jag förstått det är den i princip nedlagd på landsbygden. Det verkar ologiskt att någon maktinstitution eller maktperson skulle ha gjort det. Det känns helt osannolikt.

En annan möjlighet är förstås att någon lagt beslag på silvret och grävt ner det.

Även om mynten i sig är intressanta så är dateringen och placeringen av skatten avgörande för tolkningen. Den arkeologiska undersökningen av fyndplatsen avslutades förra veckan utan att fler fynd gjorts. Länsstyrelsen i Stockholm väntas därför nu kontakta Riksantikvarieämbetet om inlösen av skatten och utbetalning av silvervärdet med råge till upphittaren.

Oavsett omständigheter lades skatten ner i en omvälvande tid. Klämd mellan vikingatiden och digerdöden har 1100-talet länge varit en ganska förbisedd period. Fejden mellan de sverkerska och erikska ätterna i västra respektive östra Götaland med kortlivade härskare har gjort tidens utveckling svår att greppa för många. Men mycket nytt växte fram under seklet, vilket bland annat skildras i två nyutkomna böcker. Skattfyndet har landat mitt i det strålkastarljus som nu satts på århundradet.

Kung Sverker den yngre var son till Karl Sverkersson, den förste som kallade sig svears och götars konung. Han mördades 1167 på Visingsö av Erik den heliges son Knut Eriksson, som blev kung och fortsatte använda titeln. Han dog, ovanligt nog, en naturlig död 1195.

I fjol hittades på Visingsö, liksom tidigare i Skänninge, en grav med svealändska och gotländska mynt var för sig. Två av dem var slagna i Sigtuna av Karl Sverkersson, de första sådana som hittats. De daterades till 1160-talet och visar att han åtminstone tidvis hade kontroll över Svealand.

– Det är sanslöst att man hittat skatter från 1100-talets slut 2009, 2024 och nu 2025, när vi knappt haft några alls från perioden tidigare, säger Kenneth Jonsson.

Den nyfunna skatten består förutom mynten av ett par kilo andra silverföremål, alla sannolikt från vikingatiden. Det är bland annat spännen och smycken, en del gjorda av utländska mynt. Det finns både engelska och arabiska mynt, jämte föremål från Centraleuropa, Baltikum och Ryssland.

Gotlänningarna hade 1189 ingått avtal om handeln i Novgorod. Året före hade ett handelshus kallat Gutagård etablerats i staden, för andra gången. Handeln återupptogs med andra ord kort inpå det att Sigtuna 1187 skövlats av plundrare från Baltikum och kanske Novgorod.

Under Karl Sverkersson och Knut Eriksson hade embryot till en statsförvaltning börjat ta form. Bland annat slöt Eriksson handelsavtal med Lübeck, där handelsförbundet Hansan sedan sakta växte fram under hundratalet år. Även gotlänningarna samarbetade med lübeckarna, i handeln österut.

Nya konflikter skulle följa även under 1200-talet, då det svenska riket började få fastare konturer. Först på mitten av seklet kan man börja tala om ett svenskt rike med gemensamma lagar och något mer utvecklad myntekonomi.

De första svenska mynten hade kortvarigt slagits i Sigtuna i slutet av vikingatiden, av Olof Skötkonung. Det upphörde dock kring 1030, och det dröjde till 1150-talet innan svenska mynt åter slogs, i Lödöse och på Gotland. Frågan är om den nya skatten kommer att kunna visa ifall även Erik den Helige slog mynt i Svealand vid samma tid.

Vem som slagit de tidigaste gotländska mynten är okänt, men en kandidat på Gotland är öns allting, Gutnaltinget. Det hade sitt säte i Roma mitt på ön, där ett kloster också etablerades 1164.

Sveriges största silverskatt på 65 kilo hittades 1999 i Spillings på Gotland, men den lades ner redan på 800-talet. Innan dess var den största skatten på ön en från just 1100-talet, som hittades 1967 i Burge norr om Lummelunda, likt den nyfunna skatten i en kopparkittel. Den vägde drygt 10 kilo och innehöll mängder med mynt, men i stort sett bara utländska. Den äldsta hittills funna skatten med gotländska mynt är nedlagd på 1150-talet.

De flesta gotländska mynt äldre än 1225 har hittats på fastlandet och Öland, medan de flesta nyare hittats på ön, enligt numismatikern Nanouschka Myrberg Burström, docent vid Stockholms universitet, som skrev sin avhandling om gotländska mynt.

– De flesta som hittats på fastlandet har varit depåfynd. Det nya fyndet är exceptionellt på flera sätt. Innan dess hade drygt 20 000 gotländska mynt äldre än 1225 hittats, vilket innebär att det totala antalet kända mynt av typen plötsligt ökat med 80 procent! Det sticker också ut att den innehåller så många vikingatida föremål. I andra medeltida skatter har det varit oerhört få.

Även hon framhåller att det är svårt att gissa ursprunget, då fyndplatsen inte är känd. Men att det skulle kunna röra sig om någon form av skattepengar är ingen dum tanke, funderar hon.

– Gotland höll längst fast med att lägga ned vikingatida skatter i form av smycken och tenar. När fyndplatsen och det mer exakta innehållet blir känt kan man utifrån fördelningen av olika mynt skapa en kronologi och se när den lagts ned på en 10–20 år när. Man bör också kunna se varifrån mynten kan ha kommit, vilka nätverk som kan ligga bakom.