Sluta bryta torv – börja odla mossa

En brun-grön hög med nyskördad vitmossa ligger bredvid vägen som ett moloket träskmonster. Det är inte sinnebilden av en god skörd, men denna blöta gröda har framtiden för sig enligt Keno Gerwing. Han är forskningstekniker här på Greifswalds universitets försöksfält några mil från Bremen i nordvästra Tyskland.

Högen ska köras till företaget Mokura, som använder vitmossan i jordblandningen de säljer. Tidigare använde de mest torv, men sedan några år efterfrågar fler och fler odlare torvfri jord, eftersom torven ger stora koldioxidutsläpp. Torv består ofta av just vitmossa, som har legat tätt sammanpressad och lagrad under tusentals år i myrarnas syrefria djup. Om man odlar i torven kommer luftens syre att börja bryta ner många års kol, som blir till koldioxid och förstärker den pågående uppvärmningen av planeten. Därför undersöker forskare vid universitetet i Greifswald hur man kan ta en genväg, och använda färsk, odlad vitmossa i stället för torv.

En bit bort står en grävmaskin med ovanligt lång arm som kan sträcka sig tio meter. För att skopan ska nå in till hela odlingarna ligger de som just tio meter breda remsor av ljusgrön vitmossa – som rader av mjuka heltäckningsmattor.

– På två år växer de en decimeter. Efter tre år har de vuxit två–tre decimeter om allt går bra. Då kan vi skörda. Låter man dem växa längre blir de inte så mycket högre, utan kompakteras bara, säger Keno Gerwing.

På en vanlig myr hade den där kompakteringen kunnat fortsätta många tusen år till, och det hade förstås varit optimalt ur klimatsynpunkt, att torvmarkerna ostört hade fått fortsätta att bilda torv. Men det här blir en kompromiss: torvlagren under vattenytan hålls blöta och lagrar kol, samtidigt som vitmossan kan bli en lönsam gröda, och dessutom ersätter fossil torv.

Under 1800-talet började svenska och tyska bönder slita hårt med att gräva diken som leder bort vattnet från åkrarna, för att få större skördar. De senaste decennierna har medvetenheten vuxit om torrläggningens problem – framför allt på torvmarker.

Och här står vi inför något helt annat, en odling omringad av diken som inte är till för att leda bort vattnet utan för att hålla kvar det. Vitmossa behöver ingen gödsling eller särskilt mycket annan skötsel för att växa bra. Det viktiga är att hålla vattennivån rätt, förklarar Keno Gerwing.

– Det är lite fingertoppskänsla. Vattenytan ska ligga 3–5 centimeter under toppen av vit­mosshuvudet.

Just detta, att optimera vattennivåerna, är något han har ägnat mycket tid åt under de fem år han har varit anställd här. Nästa fält ser lite blekt och tufsigt ut, det skördades för en timme sedan, men det blir snart grönt igen, enligt Keno Gerwing.

När vitmossodlingen väl är igång återskapar den sig själv. Men att gå från vanlig, dränerad åker till blöt mossodling kräver lite jobb. Då skalar man bort översta lagret av gräs så att man kommer ner till den rena torvjorden, höjer grundvattnet och sedan sår man med vitmossa, förklarar han.

– Den kan hamna hur som helst, huller om buller. Alla mossfragment börjar växa så länge de får ljus och vatten.

Han tar ett kliv över den fyrkantiga vallgraven, ut på den mjuka mossmattan, och kommer tillbaka med en fuktig, grönskimrande bukett. Vitmossa är inte ett särskilt logiskt namn eftersom den här gruppen av mossor kan vara både gröna, röda, och gulbruna – nästan alla färger utom vita. Däremot blir de vita när man torkar dem, och det var i torkad form som folk använde dem förr, som blöjor, bindor och sårförband. Men i de här odlingarna ska de aldrig bli torra.

På fältet intill låg vattnet lite för lågt tidigare, och därför har björnmossa och tågväxter börjat växa. Keno Gerwing kallar dem föroreningar. 

– Men vattennivån får inte heller ligga för högt, för då börjar det växa alger och vitmossan tappar fart. Dessutom kan vi få för höga utsläpp av metan, en stark växthusgas.

I andra änden av försöksfältets 20 hektar står ett så kallat eddy flux-torn, som mäter bland annat hur mycket metan och koldioxid som kommer från fälten.

Utöver klimatvinsten kan blöta odlingar också vara en vinst för den mångfald av djur och växter som är knutna till myrar. Det illustreras av två tofsvipor, som störtar sig upp och ner över mossodlingen med sina datorspelsliknande skrik.

Keno Gerwing lyfter på en svart plastskiva och tar upp en kopparödla. Vissa dagar tittar han under alla svarta skivor för att räkna grodor och kräldjur – de dras till de solvarma skivorna. Men i dag är det för mulet för den inventeringen, förklarar han.

Inte heller är det rätt väder för trollsländor. Forskaren Jana Packmor har hållit sig i bakgrunden med en håv, men inte fångat något. Hennes jobb är att kartlägga artrikedomen av trollsländor kring mossodlingarna. Hittills ser det ut som om det finns ungefär lika många arter som på de mest naturliga myrarna i trakten, och forskarna hoppas att de blöta odlingarna ska kunna fungera som spridningsvägar för en del av de myrberoende arterna.

– Mindre än fyra procent av myrarna i Tyskland är i oförstört skick, så många av de arter som hör hemma där är hotade, säger Jana Packmor.

I bortersta änden av mossodlingen finns ett avlångt fält som är inhägnat med fladdrande gula plastlappar. De ska hålla fåglarna borta för att undvika störning av denna exklusiva mossodling. Här testas olika arter av vitmossor från olika ställen i Europa. Fältet är indelat i 570 kvadrater, avdelade med plankor. Vissa rutor ser mest ut som odefinierad lera, medan andra är övervuxna av frodiga tuvor, i vitmossornas färgskala från gulgrönt till purpurrött. I 81 av rutorna finns vitmossor hämtade från Sverige.

Det känns ovant att se vitmossor på något som liknar en tävlingsbana, men målet är att utreda vilka arter och varianter som växer bäst med olika vattennivåer och näringsförhållanden.

– En av favoriterna hittills är sumpvitmossa. Den är stabil, härdig, lättare att jobba med, växer snabbt och är bra på att hålla vatten, säger Keno Gerwing.

En bit bort visar han på det enda som skördas på de här sura, näringsfattiga markerna utöver vitmossor: den lilla växten tätört, med slemmiga, flugfångande blad.

– Det är ett sidoprojekt. Några forskare undersöker hur tätörten fungerar som medicin mot förkylning.

En bit bortom mossodlingen puttrar en traktor fram och tillbaka.

– Grannbonden får omkring 500 euro per hektar och år i EU-stöd för att odla gräs. Den odlingen släpper ut cirka 30 ton koldioxid per hektar och år, eftersom det är dränerad torvmark där det översta lagret hela tiden bryts ner. Men vi som odlar mossor och sparar koldioxid, vi får inget, konstaterar Keno Gerwing och skakar på huvudet.

Men förändringens vindar blåser. I april 2026 meddelade den tyska riksdagen att ett nytt stöd ska inrättas för jordbrukare som ställer om från dränerat jordbruk till blöta odlingar – så kallad paludikultur.

– Det behövs verkligen, för omställningen är dyr – du behöver nya maskiner, vitmossa att så med och sedan måste du vänta i tre år innan du kan skörda, säger Jana Packmor.

Hon hoppas att det nya bidraget och ett växande pris på koldioxid får fler att satsa på blöt odling.