”Stormningen i Brasilien blottar demokratins problem”

Stormningarna av kongressen i Brasilien och USA visar hur demokratins idéer kan vändas mot demokratins institutioner, skriver Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Planalto Palace

Den 8 januari tog sig anhängare till ex-presidenten Jair Bolsonaro regeringsbyggnaden Planalto Palace
in Brasilia. De stormade även kongressbyggnaden och Högsta domstolen.
Bild: AP Photo/Eraldo Peres

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

När Bolsonaros anhängare stormade Brasiliens parlament och regeringsbyggnader den 8 januari skedde det enligt ett nu alltför bekant mönster. Den sittande presidenten förlorar ett val. Falska rykten om valfusk sprids. Motståndaren utmålas som ”korrupt” eller värre. Utfallet blir att lojala anhängare till valets förlorare attackerar landets demokratiska institutioner, i ett desperat försök att genomdriva sin vilja med våld. Så skedde i Brasilien i år. Och så skedde två år tidigare i Washington DC.

En av demokratins grundläggande spelregler är att acceptera en förlust. Deltagare som inte accepterar att förlora har inte fullt ut accepterat demokratin. För den som upplever samhällets orättvisor eller ordningens upplösning som ett akut problem, är en förlust närmast olidlig. Men demokratin ger till skillnad från auktoritära system förloraren en ny chans. Morgondagen erbjuder en nytt val och nya möjligheter att tävla om makten.

Risk för inbördeskrig

Demokratiska val är förstås inte som vilket spel som helst. Ytterst avgörs om samhället ska lösa politiska konflikter på fredlig väg eller med våld. Vad hade skett om Trumps anhängare lyckats avbryta rösträkningen i Kapitolium den 6 januari 2020 eller om Bolsanoros anhängare fått stöd av militär och polis? Risken för inbördeskrig går inte att utesluta. Enligt en undersökning tror 43 procent av amerikanerna att det är väldigt troligt eller i någon utsträckning troligt att USA står inför ett inbördeskrig de närmaste tio åren. Bland övertygade republikaner är siffran 54 procent och så många som 21 procent av dem håller det för väldigt troligt att det blir ett inbördeskrig. Våld är ett närliggande alternativ för den som inte tål att förlora.

Några av demokratins spelregler är som sagt självklara, som att förloraren bör acceptera sin förlust. Andra är mer svårtydda. Händelserna i Brasilien och USA pekar mot en fundamental otydlighet på åtminstone en punkt: förhållandet mellan demokratins deltagare och demokratins institutioner.

Folket äger makten

Deltagarna är ”folket” och grundtanken är att folket äger makten. ”All offentlig makt utgår från folket” står det i den svenska regeringsformen. Motsvarigheter finns i både Brasiliens och USA:s konstitution. Demokratins institutioner är de lagar och normer som styr fördelningen av makt mellan politiska organ liksom mellan dem och medborgarna. Det är genom institutionerna som demokratin förverkligas.

Här finns dock ett problem. Även om folket deltar i demokratins institutioner är det institutionerna som i slutändan avgör. Politikens innehåll bestäms av dem som är valda till ämbeten och som är en del av institutionerna. De folkvaldas makt har sitt ursprung i lagar och regler – inte i folket. Men var det verkligen så demokratin tänktes fungera? Skulle inte de folkvaldas makt komma från folket? Demokratins deltagare kan på goda grunder uppleva att de lämnats utanför.

Glapp mellan folket och institutionerna

Följaktligen finns ett glapp mellan demokratins institutioner och folket. Det är i det glappet populismen finner sin resonansbotten. Glappet mellan folk och institutioner erbjuder en plattform för populistisk kritik av demokratin. En populist framställer sig som folkets ”verkliga” företrädare, påstår sig vara en del av ”folket” på ett sätt som etablerade partier och institutioner inte är.

Men att populismens budskap utgår från ett verkligt problem betyder inte att den erbjuder en lösning. Löftet om en äkta och oförmedlad kontakt med folket är en chimär. Ingen enskild ledare eller politiskt parti kan helt och fullt återspegla folkets åsikter och intressen. Så snart populismens företrädare kliver in i maktens korridorer blir de lika mycket en del av ”etablissemanget” som sina motståndare.

Händelserna i Brasilien och USA visar hur demokratins idéer kan vändas mot demokratins institutioner. Löftet om folkmakt är demokratins grundbult men kan också vändas till en anklagelseakt mot demokratin när det påpekas att den inte levererar vad som utlovats. Den som värnar demokratin bör därför inte nöja sig med att värna demokratins institutioner och säga att allt är gott. Ett fullödigt försvar för demokratin kräver att avståndet mellan folket och institutionerna tas på allvar, att se den ofrånkomliga sprickan för vad den är utan att hänfalla åt antingen mysticism eller populism. Där visar sig en ytterligare demokratisk spelregel som gäller den som för dagen är demokratins vinnare lika mycket som den som för tillfället är en förlorare.

Ludvig Beckman

Ludvig Beckman.
Bild: Mikael Lundblad.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor