Vad händer i Iran?

Det här är en artikel från 2018.

Hittills har ett 20-tal människor dödats i protesterna i Iran, som verkar fortsätta. F&F har kontaktat Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet för att svara på några frågor om vad som händer.

Är du förvånad över att protester brutit ut just nu?

– Både ja och nej. Jag är inte förvånad med tanke på det uppdämda och utbredda missnöjet med den ekonomiska politiken. Men jag är förvånad över det snabba förloppet och spridningen.

Vad gör revolutionsgardet?

– Än så länge har de hållit sig borta. Enligt vad jag har hört är det Irans president Hassan Rouhani som håller det borta. Men fortsätter oroligheterna ett tag till, säg en vecka till tio dagar till i samma takt, då kommer det att sättas in. Då finns det risk att Trump blandar sig i och inför ytterligare sanktioner, vilket ger dem ännu större styrka att skylla oroligheterna på utländska krafter.

Vad bör omvärlden göra om man vill stödja en förändring mot demokrati i Iran?

– EU:s linje är viktig. EU har varit en samtalspartner för Iran under kärnteknologiavtalet. EU:s representant för utrikesfrågor Federica Mogherini var i Iran när Rouhani installerades. EU:s reaktion kan inte avfärdas så lätt. Det är viktigt att EU försvarar rätten att opponera sig mot landets katastrofala ekonomiska politik.

Vet man vilka krafter som leder revolten?

– Protesterna är till skillnad från 2009 års protester ledarlösa. De sker framför allt i mindre städer med hög arbetslöshet. Omkring 90 procent av de arresterade är under 25 år. De utgör den del av befolkningen som saknar hopp om sin framtid och därför deltar i protesterna.

Vad kommer hända på sikt, tror du?

– Det beror på hur regeringen men också den högste andlige ledaren Khamenei agerar. Om de väljer att skylla allt på utländska makter och då framför allt USA, Israel och Saudiarabien finns det risk för att man slår ner protesterna med allt vad det innebär med blodsutgjutelse och övervåld. Här finns det risk för att oroligheterna eskalerar. Men även om man lyckas slå ner protesterna den här gången kommer de att poppa upp med jämna mellanrum. Om man väljer att lägga om den ekonomiska politiken som bland annat innebär mindre stöd till religiösa institutioner, mindre inblandning i regionen och så vidare – då finns det en chans för att de unga ska få hopp om en bättre framtid. Men det ska tilläggas att förtroende hos denna grupp är mycket litet.

Finns det några likheter med den arabiska våren 2011?

– Likheterna är att det handlar om ledarlösa protester där människorna gått ut på gatorna. De vet vad de inte vill ha – de är missnöjda med den sittande regimen och med ekonomin. En annan likhet är att det är många olika grupperingar och krafter som protesterar. Men vad händer om regimen skulle vackla? Då möts gamla rojalister, vänsterextremister, etniska separatister och olika sekterister samt mer liberala och socialdemokratiska krafter. De kommer ha svårt att samsas.

– En skillnad mot den arabiska våren är att då deltog stora grupper av samhället i protesterna, även medelklass och intellektuella. I Iran idag är att de fattiga och de unga som protesterar – de som saknar hopp. De protesterar både våldsamt och fredlig. Det speglar denna ledarlösa revolt som tar sig olika uttryck.

Finns det risk för inbördeskrig?

– Ja, det är en reell risk. Fortsätter protesterna så kommer som sagt revolutionsgardet agera. Och de agerar alltid hårt. Iran har dock mäktiga fiender i regionen, framför allt Saudi-Arabien. De gynnas av det som sker nu. Saudi-Arabien har under 2010-talet förlorat i den regionala maktkampen mot Irans allierade – i Libanon, i Irak, i Syrien, kanske i Yemen. En försvagning eller kollaps av Iran gynnar Saudi–Arabien, så de kan därför stödja oppositionen. Så om Saudi-Arabien, Israel eller Trump ger sig in i leken så finns en stor risk för ett syriskt scenario i Iran.