Historien skrivs alltid om

Det gäller inte bara vikingatiden, utan även den heliga Birgitta – som efter att ha legat i frysen sedan reformationen nu börjar tinas upp. Det gäller också förintelsen och annat som F&F-läsarna nyligen tagit del av. I takt med att nationalstaten monteras ner i och med EU-utvidgningen, och att Europa har återförenats efter murens fall överges till stor del den entydigt nationella historiska berättelsen.

Detta är inget nytt – historien skrivs alltid om. Vi förstår det förflutna utifrån nutidens begrepp och föreställningar. Det skrevs exempelvis aldrig så bra böcker om trettioåriga kriget som efter det första världskriget. Det menade historikern Peter Englund vid ett seminarium nyligen: det var först efter första världskrigets kaos som man fullt ut förstod och vetenskapligt intresserade sig för 1600-talets stora krig.

På liknande sätt var det med den så kallade steriliseringsdebatten som blossade upp för några år sedan. Fakta i frågan hade funnits länge, det var väl känt att tiotusentals människor steriliserades under folkhemseran. Men av någon anledning började man se det hela i ett nytt ljus och uppröras över detta i slutet av 1990-talet. Det var inte mängden information om det förflutna som hade förändrats, utan våra egna ögon.

Vad gäller den historiska forskningen kan såväl perspektiv och tolkningar som teorier och metoder härledas från dagens agenda. På 1970-talet, då den marxistiskt orienterade forskningen dominerade, förstods historien ofta utifrån begrepp som klasskamp och socioekonomiska drivkrafter. Under 1980-talet tillkom miljöhistoria, och i dag talas alltmer om global historia, kulturmöten och nätverksperspektiv.

Forskarens beroende av sin egen samtid diskuteras ivrigt bland samhällsvetare och humanister, och kritiska röster har hävdat att historieskrivning bara är projektioner av nuet och forskarens egna värderingar. Detta är kanske överdrivet, men sant är att forskarens position har destabiliserats och att de historiska sanningarna har fått en alltmer provisorisk prägel. Trots allt är detta en ständigt återkommande aspekt – hur vi väljer att tolka historien. Man behöver bara titta på världens konflikter för att inse att tolkningsföreträdet inom historieskrivningen är en viktig maktfaktor.

Det man kan lära av exemplet med steriliseringsdebatten är att man sannolikt om trettio eller femtio år kommer att titta på vår tid och förfasas över något. Kanske kommer våra barn och barnbarn att ställa indignerade frågor om hur detta kunde ske. Vi blir väl dem svaret skyldiga. Men man kan roa sig med att fundera på vilka fenomen i vår samtid som kommer att omvärderas i framtiden – flyktingpolitiken eller privatiseringarna? Ja kanske, men sannolikt något långt mindre omdebatterat och mer för givet taget.