Annons

Katternas doldis Snöleoparden för en skygg tillvaro på hög höjd i Centralasiens bergstrakter. Lokalbefolkningen kallar den för bergets vålnad.

Bild: 
Francois Savigny / NPL

Bergets skygga vålnad

Snöleoparden är ett av jordens mest utrotningshotade rovdjur – och det minst kända av de stora kattdjuren. I nio år har den svenska forskaren Örjan Johansson studerat det skygga djuret i Mongoliets ensliga bergsområden. Nu återstår frågan hur snöleoparden ska skyddas.

Författare: 

Publicerad:

2017-12-28

Trots sin likhet med den vanliga leoparden är snöleoparden närmast släkt med tigern. Den lever i de höga bergen i Centralasien, från Himalaya i söder till de ryska Altajbergen i norr. Snöleoparden finns i tolv länder och utbredningsområdet är fyra gånger större än Sveriges yta: 1,8 miljoner kvadratkilometer.

Tack vare förstorade näshålor kan den andas den tunna luften på 5 800 meters höjd över havet. Breda och behårade tassar fungerar som snöskor. Tjock päls gör att den håller sig varm trots extrem kyla och blåst.

Snöleoparden är den minst kända av alla de stora rovdjuren. Örjan Johansson – forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet – har ägnat nio år åt att öka kunskapen om dessa skygga djur. Det har krävt ungefär tusen dagar av hårt fältarbete i bergstrakterna i den mongoliska Gobiöknen, där ett traditionellt mongoliskt tält – en jurta – har varit hans hem under de kalla nätterna. Ofta har han varit helt ensam i bergen, i världens mest glesbefolkade land.

– Det var en ren slump att jag kom in på snöleopard. Jag hade studerat pumor i Klippiga bergen och visste inte riktigt vad jag skulle göra härnäst. Det visade sig att organisationen Snow leopard trust just höll på att förbereda den första större studien på snöleopard och saknade någon som kunde fånga och söva djuren. Eftersom jag hade ganska stor erfarenhet av den typen av arbete erbjöd de mig jobbet, berättar Örjan Johansson.

Studien påbörjades 2008. Örjan Johansson blev fältansvarig för projektet och doktorerade samtidigt på snöleopardens ekologi och beteende.

Det första fotografiet av en vild snöleopard togs så sent som 1970, av den legendariske biologen George Schaller. En pionjärstudie gjordes i Nepal under 1980-talet, där den amerikanske forskaren Rodney Jackson lyckades sätta fast halsband med radiosändare på fem snöleoparder. Det var ett mödosamt arbete att sedan pejla radiosignalerna i de otillgängliga bergstrakterna. Ofta rörde sig snöleoparderna snabbare och längre på en dag än vad forskarna orkade gå – och ibland kunde de försvinna utanför pejlutrustningens räckvidd.

Under 2000-talet blev halsband med gps-sändare billigare och lättare. Det innebar nya möjligheter att följa svårstuderade djur som snöleoparden. I stället för att pejla in en radiosignal med en antenn i fält räknar gps-halsbandet själv ut positionerna och skickar dem via satellit till en dator. Forskaren behöver alltså inte följa djurets rörelser ute i det vilda.

Snöleoparden hotas av tjuvjakt, bland annat för att den dödar tamdjur. Samtidigt säljs pälsen och kroppsdelarna för att användas inom traditionell asiatisk läkekonst. Snöleopardens bytesdjur tjuvjagas också, och dess livsmiljö förstörs av betande tamdjur och genom giftspridning. Samtidigt ökar nya hot som gruvdrift och global uppvärmning. För att förstå hur detta kommer att påverka den redan så hotade arten behövs mer kunskap om hur den lever och vad den har för utrymmes- och bytesbehov.

– Kunskapsläget vid projektets början var förvånansvärt dåligt med tanke på att det är ett stort kattdjur som lockar till sig mycket uppmärksamhet, säger Örjan Johansson.

Själva studieområdet i de mongoliska Tostbergen är stort som halva Gotland. Regionen får väldigt lite nederbörd. Miljön är öppen och vegetationen består till största delen av gräs. I området finns vilda djur som sibirisk stenbock, argalifår och krävgasell. De 90 halvnomadiska familjer som lever i närheten klarar sig främst på sina fribetande djur. Det finns 32 000 får och getter, 1 100 kameler och 120 hästar i närområdet. Den största ekonomiska avkastningen får herdarna från getternas kashmirull.

Sedan projektets början 2008 har Örjan Johansson och hans kolleger fångat 23 olika snöleoparder, vid 50 olika tillfällen. Djuren har fångats med snaror, och fångstmetoderna har utvecklats och förfinats allteftersom. En förbättring gjordes av forskarens bror, Torbjörn Johansson. Han uppfann ett automatiskt övervakningssystem som förkortar den tid som snöleoparderna måste tillbringa i snaran innan de sövs och förses med gps-halsband. Rekordet är 27 minuter. Halsbandet registrerar djurets position var femte timme i ungefär ett och ett halvt år. Därefter faller det automatiskt av. Många av snöleoparderna har fått nya halsband när de sedan har fångats på nytt. Som längst har forskarna kunnat följa en individ kontinuerligt i fyra och ett halvt år.

– Det kanske inte låter så mycket med 23 individer, men ingen annan studie har kunnat följa så många snöleoparder på detta sätt tidigare.

Örjan Johansson har tillsammans med sina kollegor undersökt snöleopardernas jaktvanor. De har besökt platser där snöleoparderna har uppehållit sig åtminstone i några timmar. Det betyder med stor sannolikhet att katten som varit där har ätit av ett stort djur. Platserna besöktes minst två dagar efter att djuren gått därifrån för att inte störa dem.

Trots att det finns många fler tamdjur än vilda bytesdjur i området, så utgör vilda djur 73 procent av snöleopardens fångst. Merparten av de vilda djurkadaver som hittades var sibirisk stenbock och argalifår. Huvuddelen av de tamdjur som påträffades utgjordes av får och getter, men det förekom även häst- och kamelkadaver. I genomsnitt dödade snöleoparderna ett hovdjur vart åttonde dygn. Andelen tamdjur bland bytena ökade under vintern. Det kan bero på att herdarna då flyttar upp djuren i bergen, vilket gör dem mer lättillgängliga för snöleoparderna.

Fällorna signalerar till forskarna Snöleoparder som ska studeras närmare eller märkas med gps fångas med snaror. Örjan Johansson och hans bror har utvecklat fångsttekniken, så att tiden i snaran förkortas.

Bild: 
Johan Jarnestad

Bild: 
Johan Jarnestad

Snöleopardernas hemområden visade sig vara mellan sex och 44 gånger större än vad tidigare studier kommit fram till. I snitt är ett hemområde 174 kvadratkilometer stort. Medelstorleken för de vuxna honornas hemområde är 124 kvadratkilometer, medan hannarna kräver nästan dubbelt så stora ytor. Men hemområdena är faktiskt mindre än de flesta svenska vargrevir, trots att snöleoparderna har rykte om sig att leva över vidsträckta områden.

Data från gps:erna visar att snöleoparderna tillbringar merparten av sin tid i bergen och sällan vandrar ner till det öppna gräslandskapet. Trots sitt namn, snöleopard, är djuret bättre anpassat till gråa, bergiga områden än till en snötäckt miljö. I bergen är de nästan omöjliga att få syn på, något som Örjan Johansson upptäckte efter att ha sövt och märkt sin första snöleopard.

– När han klev upp och började röra sig bortåt, bestämde jag mig för att sluta söka efter snöleoparder i bergen. Det var omöjligt att se honom även med kikare.

Det finns 170 skyddade områden inom snöleopardens vidsträckta utbredningsområde. Men endast 40 procent av dem är tillräckligt stora för att rymma minst en vuxen snöleopardhanne. Beroende på hur man räknar, är bara mellan fem och 22 av reservaten stora nog att ha ett bestånd med 15 vuxna honor eller fler. Bland dessa återfinns Xinjiangluobupoyeshuangfengtuo och Sanjiangyuan i Kina.

Eftersom så få reservat är stora nog att hysa ett bestånd av snöleoparder, så är det viktigt att se till att leoparderna och lokalbefolkningarna kan samexistera utanför reservatsgränserna.

– Vi kan visa att bevarandearbetet måste ske i mycket större skala än vad man tidigare har tänkt sig. Det räcker inte att jobba med enskilda byar eller små områden om man ska skydda snöleoparderna, menar Örjan Johansson.

Den nya forskningen visar dessutom att snöleoparderna – i motsats till vad forskare tidigare trott – är revirhävdande. Data från gps:erna avslöjade att hannarnas hemområden nästan aldrig överlappade varandra, vilket kan tolkas som att de aktivt försvarar dem.

– Det mest intressanta med den här forskningen är att vi kan börja måla upp bilden av vad en snöleopard egentligen är. Jag vet inte om vi har hittat något riktigt oväntat – de beter sig nog ungefär som man skulle förvänta sig. Men den tidigare bilden kanske inte var helt korrekt, säger Örjan Johansson.

I september 2017 ändrades statusen för snöleoparden från starkt hotad (EN) till sårbar (VU) på Internationella naturvårdsunionens (IUCN) rödlista över hotade arter. Ändringen har orsakat debatt i forskar- och bevarandesamhället.

Snöleopardens hela utbredningsområde innefattar tolv länder, varav samtliga har uttryckt sin vilja att statusen ändras tillbaka till starkt hotad.

Av de två främsta organisationerna som arbetar med snöleopardernas bevarande är den ena för nedgraderingen. Den andra är emot. Organisationen Snow leopard trust – som Örjan Johansson tillhör – protesterar mot nedgraderingen och har överklagat beslutet hos IUCN. Men organisationen Snow leopard conservancy – med Rodney Jackson i spetsen – stöder förändringen.

– För att möta kriteriet för starkt hotad måste populationen ha mindre än 2 500 könsmogna individer och stammen minska med 20 procent eller mer under två generationer. Reglerna tillämpas lika för alla arter. Det är en standardiserad skala över hot, förklarar Rodney Jackson, som var med i IUCN:s expertgrupp som arbetade fram ändringen.

De olika uppskattningarna av hur många snöleoparder som lever i det vilda visar att det finns mellan 3 900 och 8 700 individer. Samtidigt medger många forskare att siffrorna är en blandning av gissning och uppskattning. Snöleoparden är en art som är svår att inventera.

För att vara på den säkra sidan har expertgruppen utgått från det lägsta uppskattade antalet snöleoparder. Enligt dessa beräkningar finns det 2 700–3 300 könsmogna individer. Därför uppfyller snöleoparden i dag kriteriet för sårbar, men inte starkt hotad.

Matt Fiechter är kommunikationschef på Snow leopard trust, organisationen som har överklagat beslutet att ändra statusen.

– Vi anser inte att den bästa tillgängliga forskningen stöder den här ändringen just nu. Det är mindre än 2 procent av snöleopardens utbredningsområde som har inventerats med vetenskapligt tillförlitliga metoder. Dessutom görs sällan studier i områden där det är glest med snöleoparder. Därför visar inventeringarna förmodligen högre tätheter än genomsnittet. Så det går att komma fram till nästan vad som helst, säger Matt Fiechter.

En av de vanligaste metoderna för att inventera snöleopard är att placera ut kamerafällor i det vilda. Snöleoparder fastnar på bild och forskarna försöker sedan bedöma hur stor populationen är genom en vedertagen beräkningsmodell. Inventeringen förutsätter att det går att särskilja olika individer från varandra genom att titta på karaktärsdrag i pälsen. Ett problem med det är att en individ felaktigt kan bedömas vara två individer, vilket skulle överskatta populationen i området.

– Det är ett realistiskt scenario att det kan finnas färre än 2 500 könsmogna snöleoparder i det vilda och att de kan minska med mer än 20 procent, precis som det också är vetenskapligt möjligt att motivera kriteriet för sårbar. Men enligt IUCN:s riktlinjer ska man alltid gå på den högre statusen på hotet, som i detta fall är starkt hotad, menar Matt Fiechter.

Snow leopard trust fruktar att ändringen i rödlistan kan leda till att arten förlorar mycket av sitt skydd och att delar av dess livsmiljöer då kan öppnas för exploatering, till exempel gruvdrift. De är även oroliga för att det politiska intresset kan mattas av.

Men Rodney Jackson vid Snow leopard conservancy menar däremot att effekterna av ändringen kan vara positiva. Han ser ändringen av hotstatus som en uppgradering snarare än ett problem.

– Ändringen motiverar allmänheten att donera mer pengar till bevarande. Donatorer kommer alltid att förstå att man måste jobba vidare, och de vill veta om bevarandearbetet är framgångsrikt eller inte, säger Rodney Jackson.

Genom Bisjkekdeklarationen (se faktaruta) som undertecknades 2013 har bevarandeåtgärderna för snöleoparden ökat stadigt. Frågan om huruvida det går bättre eller sämre för snöleoparden är däremot svår att besvara; det går inte att utläsa någon trend baserat på de inventeringsdata som finns. En studie från 2016 kom fram till att mellan 221 och 450 snöleoparder hade tjuvdödats varje år sedan 2008. Hoten mot arten anses öka, men samtidigt görs mer för att rädda den.

– Alla håller med om att det finns ett väldigt stort behov av bevarandearbete, och att snöleoparden fortfarande är hotad. Vi har olika synpunkter på statusen i rödlistan, men båda beskrivningarna innebär att katten har problem, säger Matt Fiechter.

För att bättre uppskatta antalet vilda snöleoparder lanserades i augusti 2017 initiativet Population assessment of the world’s snow leopards (PAWS). Projektet stöds av alla tolv länder där snöleoparden lever, och målet är bland annat att förbättra inventeringsmetoderna och bättre uppskatta antalet snöleoparder i det vilda.

Nästa utvärdering av rödlistan är planerad till 2020. Då kan statusen ändras igen.

Fotnot: Örjan Johansson disputerade vid Sveriges lantbruksuniversitet i september 2017 på avhandlingen Unveiling the ghost of the mountain; snow leopard ecology and behaviour.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln: