Amatörerna hjälper oss att förstå universum

Lars Hermansson var på väg ut till Uppsala amatörastronomers observatorium i Sandvreten, tre mil väster om Uppsala, när han fick meddelandet: En gammablixt hade upptäckts. Så fort han kom fram riktade han sitt teleskop mot de rätta koordinaterna.

En gammablixt, eller GRB, gamma-ray burst, som astronomerna ofta säger, är ett extremt fenomen som släpper lös enorm energi under mycket kort tid, ibland bråkdelar av sekunder. De kan synas på enorma avstånd, från avlägsna galaxer. Vissa gammablixtar flammar upp och är borta igen, andra hänger kvar ett tag.

Den här gången lyckades Lars Hermansson tillsammans med ett par andra entusiaster vid observatoriet studera resterna efter gammablixten.

– Vi är troligen de enda i Sverige som har tittat på efterglöden av en GRB. Vi hade lite tur här i Uppsala, säger Lars Hermansson glatt.

Liksom andra amatörastronomer ägnar han många av sina nätter åt att observera olika fenomen på himlen.

Kort väg mellan amatörer och professionella

Begreppet amatör används oftast i kontrast till professionell – en amatör är någon som ägnar sig åt en syssla utan att ha det som yrke. Astronomin är intressant nog ett fält där det är ganska kort väg mellan amatörer och professionella. Amatörer kan bidra till forskningen på ett sätt som inte är vanligt inom så många andra vetenskapsområden.

Amatörastronomer gör samma saker som yrkesastronomer, men i en annan skala och med andra medel. Populärvetenskapliga tidskrifter, som Forskning & Framsteg, rapporterar gärna om stora genombrott och spektakulära resultat. Men för det mesta ser forskningen inte ut på det viset. Mycket handlar i stället om att år efter år göra många små observationer, som metodiskt läggs samman för att skapa en mer fullständig bild av universum.

Uppsala amatörastronomer har knappt 80 medlemmar. Den handfull som är mest aktiv är inriktad på att göra observationer som kan vara till nytta för att öka kunskapen om universum. Det är själva kärnan i verksamheten. Lars Hermansson ger exempel på flera olika observationsprojekt.

En av de saker som Uppsalaföreningen har siktat in sig på är att observera asteroider. De är små och ljussvaga, men tacksamma mål för amatörastronomer. Genom att noggrant mäta tiden då en asteroid passerar framför en stjärna kan föreningens medlemmar bidra till att räkna ut asteroidens storlek och form. Mätningarna rapporteras till internationella databaser över solsystemets små himlakroppar.

Asteroiderna är intressanta för att förstå solsystemets tillkomst och utveckling. Det är också viktigt att hålla reda på asteroider som kan komma nära jorden, förklarar Lars Hermansson. Han berättar att det finns förteckningar över närbelägna asteroider som nyligen upptäckts och där det krävs flera observationer för kunna bestämma banan. Här kan amatörastronomerna göra en insats.

Många långa nätter

Uppsala amatörastronomer har också försökt göra lite svårare observationer, som att följa hur ljusstyrkan varierar hos en knölig liten asteroid när den roterar kring sin axel. Sådana observationer ger information om rotationshastigheten.

– Då behövs det observationer under lång tid, säger Lars Hermansson.

Lång tid betyder långa nätter, och många nätter. Amatör­astronomi är en speciell hobby, som kräver mörker och stjärnklar himmel. Men det är inte heller alltid som de stjärnklara nätterna går att utnyttja fullt ut.

– Ofta ska man upp och jobba dagen efter, och man måste ju hinna sova också. Men vi kör på efter de omständigheter som råder, säger Lars Hermansson.

Det finns alltid nya observationer att ge sig i kast med när tillfälle ges. Utöver rapporteringen till olika databaser finns det mer direkta samarbeten mellan yrkesastronomer och amatörer. Det är vanligare än man skulle kunna tro att amatörastronomer blir kontaktade av forskare som ber om hjälp med en specifik studie.

Uppsala amatörastronomer har flera sådana samarbeten, bland annat med astronomen Ernst Paunzen vid Masarykuniversitetet i Tjeckien. Han kontaktade föreningen för att få hjälp med att söka efter en sällsynt typ av stjärnor som har en ovanlig kemisk sammansättning och som varierar väldigt snabbt i ljusstyrka. Föreningen fick listor på kandidatstjärnor som de observerade för att se om några av dem varierade på det sökta sättet. De fick dock inga träffar. Men resultatet presenterades ändå i en vetenskaplig artikel, där bland annat Lars Hermansson nämndes som medförfattare. Inom forskningen är även negativa resultat viktiga.

Just stjärnor som varierar i ljusstyrka, så kallade variabla stjärnor, är ett stort och populärt fält bland amatörastronomer. Det finns en svensk databas dit observationerna kan rapporteras.

Bidrar till forskningen

Databasens grundare heter Thomas Karlsson och bor i Varberg. Han berättar att han alltid har varit allmänt intresserad av astronomi. Men det var 2008, när han började hänga på ett numera nedlagt nätforum som hette Astronomiguiden, som han blev inspirerad att själv börja studera himlen. Till en början tittade han på sådant som nybörjare brukar söka upp och kryssa av, som de galaxer och stjärnhopar som kallas messierobjekt, efter den franske 1700-talsastronomen Charles Messier som först gjorde en katalog över dem. Men efter ett tag började han tycka att det inte gav så mycket.

– När man tittar en gång till så är det samma sak igen. Med variabla stjärnor är det i stället något som händer, något dynamiskt. Och så bidrar man dessutom till forskningen, säger Thomas Karlsson.

Han blev inspirerad av en annan medlem på forumet, som berättade för honom hur observationerna går till. Det gäller att ha rätt bakgrundskunskap – själva utrustningen är mindre viktig. Thomas Karlsson använder en vanlig fältkikare, fast en lite större sort.

Principen är att hitta en variabel stjärna på himlen, utifrån en stjärnkarta. Man behöver också en karta där det står hur ljusstarka de omgivande stjärnorna är. Därefter jämför man helt enkelt skenet, för att bedöma den variabla stjärnans ljusstyrka vid den här tidpunkten.

– Jag har ett antal stjärnor som jag återkommer till. Då har jag i huvudet hur starka jämförstjärnorna är, säger Thomas Karlsson.

Rapporterar till en internationell databas

Ett annat sätt är att fotografera ett område på himlen som innehåller både den variabla stjärnan och andra stjärnor att jämföra med. Då kan man använda ett datorprogram för att få ut ett värde på den aktuella ljusstyrkan. Datum, tidpunkt, stjärna och ljusstyrka rapporteras sedan in till databasen.

De värden som samlas in i Sverige rapporteras vidare till en internationell databas. Det finns stora internationella nätverk inom amatörastronomin, där medlemmarna delar med sig av sina observationer och stöttar varandra. Informationen blir där även tillgänglig för yrkesastronomer, som använder den för att öka förståelsen av astrofysik och universum.

Det som länge har varit amatörastronomernas styrka är att de är många, och att de tillsammans har gott om tid. De stora teleskopen som professionella astronomer använder är ofta fullbokade och det är konkurrens om observationstiden. Stora teleskop har också ett mycket begränsat synfält; de kan bara överblicka en liten del av himlen åt gången. Där har amatörerna en stor fördel. Tillsammans kan de hålla koll på vad som händer på himlen i stort, och bevaka många olika objekt. Men kanske håller det här på att förändras, menar Thomas Karlsson.

– Numera finns stora teleskop som skannar av hela himlen varje vecka. I framtiden blir amatörernas roll mindre viktig.

Men han tillägger att det troligen alltid kommer att finnas utrymme för samarbete mellan yrkesastronomer och kunniga amatörer som har bra utrustning. Och kanske kan det ibland vara en fördel att inte använda de stora teleskopen.

– I framtiden kan de ljusstarkare variablerna vara det intressanta. De bländar proffsteleskopen, som är gjorda för att se riktigt avlägsna och ljussvaga objekt, säger Thomas Karlsson.

Intresserade entusiaster kommer hur som helst aldrig att sluta betrakta himlen, oavsett hur efterfrågade deras observationer är i forskarvärlden.

– Man tittar ju också för sin egen skull. Det är en naturupplevelse, säger Thomas Karlsson.

I Uppsala förbereder sig Lars Hermansson för att åka till Sandvretens observatorium igen, för en ny natt av observationer. Han var med och startade föreningen Uppsala amatör­astronomer redan 1980, engagerade sig i observatoriebygget från första början och har fortsatt att ägna sin fritid åt detta. För honom är det viktigt att föreningen bidrar till astronomisk forskning, men det är inte det enda de sysslar med.

– Vi gör en massa annat trevligt och kul också, säger han.

De har till exempel medlemsmöten, anordnar resor och utflykter och arrangerar visningar för allmänheten i Uppsala universitets gamla observatorium.

Amatörer lägger pengar och tid på komplicerade projekt, bara för att de älskar vad de gör – ordet har sitt ursprung i latinets amare, att älska.

Lönen för mödan kan vara att ibland lyckas se något ovanligt eller svårobserverat, som den gången då Lars Hermansson fick se efterglöden av en gammablixt. För många handlar det om att få en känsla för rymden och vår plats i universum. Åter andra drivs av att kunna bidra till att utöka mänsklighetens kunskap, en liten bit i taget.

Infografik