Annons

Vargen som ville leka

Genom att föda upp hundvalpar och vargvalpar under exakt samma förhållanden har svenska forskare lyckats detaljstudera hur vargens beteenden förändrades när den blev domesticerad. En oväntad upptäckt är att lekfullheten kan ha spelat en avgörande roll.

Publicerad:

2019-06-20

Lyssna på artikeln:

Under vintern 2014 dök ett vargpar upp i skogarna runt Sjunda, en liten ort utanför Gnesta i Stockholms län. De mutade in ett revir, något som inte skett i dessa trakter under de senaste hundra åren. Kort därefter rev vargarna ett stort antal får på en gård i reviret. Det väckte både ilska och oro hos ortsbefolkningen. Fårägarna ansökte om skyddsjakt (läs mer i Så skyddas tamboskap bäst ur F&F #1/19). Men det blev avslag. Länsstyrelsen menade att de inte hade gjort tillräckligt för att skydda sina djur. Angreppen på får fortsatte och beslutet om avslag för skyddsjakten överklagades. Länsstyrelsen kontrade med att polisanmäla gårdens ägare för bristande tillsyn av sina tamdjur. Från att ha varit lokalt ökända blev Sjundavargarna nu rikskända och ett slagträ i vargdebatten.

Vargar och hundar i unikt försök

Samma år som vargarna mutade in sitt revir runt Sjunda, flyttade en grupp nyfödda vargungar in på en forskningsstation som ligger precis utanför gränsen till vargreviret. Där fick de sällskap av en grupp nyfödda hundvalpar. Forskarna som tog dit valparna hade följt händelserna runt de vilda vargarna i tysthet, väl medvetna om att det unika forskningsprojekt som de nu startade kunde leda till att debatten blev än mer infekterad.

– Jag var rädd att vårt projekt skulle kunna provocera både varghatare och vargälskare, säger  Hans Temrin, som är lektor i etologi vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet.

Domesticering är en avelsprocess som syftar till att skräddarsy vilda arter för människans behov (läs mer i Den tama genen ur F&F #2/12). Hunden domesticerades från vargen redan för åtminstone 15000 år sedan. Men hur gick det egentligen till? Vilka beteenden var det som förändrades hos vargen – så att den gav upphov till vår allra trognaste följeslagare? Genom att föda upp hund- och vargvalpar under exakt samma förhållanden och samtidigt jämföra deras beteenden, ville forskarna besvara de frågorna.

Vargungarna som deltog i projektet kom från svenska djurparker. Om forskarna inte tagit hand om dem hade de avlivats på grund av platsbrist. Hundvalpar ”lånade” forskarna av en uppfödare av draghundar. Han erbjöds att få tillbaka dem efter det att projektet var avslutat.

Vargungarna var bara en dryg vecka gamla när de kom till forskningsstationen.

– Om vargar ska kunna bli tama så måste de tas från sin mamma innan de öppnar ögonen. I annat fall präglas de för hårt på mamman och lär sig beteenden av henne, och då blir det omöjligt att socialisera dem på människor, säger Hans Temrin.

Eftersom forskarna skulle jämföra hur beteendena utvecklades hos varg- och hundvalparna var det ytterst viktigt att alla djur behandlades exakt likadant. Därför togs även hundvalparna från sina mammor innan de hunnit öppna ögonen. För forskarna började nu en mycket arbetsam period.

– Vi fick vara mammor och pappor åt både hund- och vargvalpar. Vi var hos dem dygnet runt under deras första månader, säger Hans Temrin. 

Hundar och vargar testades på samma sätt

Varg- och hundvalparna hölls åtskilda, men fick exakt samma omvårdnad och människokontakt. De bodde i likadana rum på forskningsstationen. Vid fem veckors ålder fick de tillgång till en mindre inhägnad. När de hade vant sig vid att vara ute flyttades de till var sitt stort hägn på forskningsstationen. Under en treårsperiod födde forskarna upp tre kullar med vargvalpar och två kullar med alaskan husky-valpar på det här viset.

Vid 8, 12 och 16 veckors ålder fick samtliga valpar genomgå ett så kallat MV-test, en förkortning av ”mentalbeskrivning valp”. Det är utvecklat av Svenska brukshundsklubben och används bland annat för att utvärdera psyket hos hundar som kan komma att användas till avel. MV–testet utförs av en utbildad försöksledare som valpen inte har träffat tidigare, i ett rum som valpen inte har besökt förut.

Forskarna använde MV-testet till att undersöka fyra beteenden som har en central betydelse för domesticeringsprocessen: rädsla, aggressivitet, socialitet och lekfullhet. Tidigare forskning har visat att dessa beteenden förändras samtidigt vid domesticering – de verkar vara sammankopplade. Om man avlar på ett av dessa beteenden, kommer de andra också att förändras. Det generella mönstret som man kan förvänta sig från domesticeringen är att graden av socialitet och lekfullhet ökar, samtidigt som graden av rädsla och aggressivitet minskar. Forskarnas unika försöksuppställning gjorde det möjligt att undersöka detta i detalj. Det hade aldrig gjorts tidigare för hund och varg.

Ingen stor skillnad mellan hund och varg

– Vi förväntade oss att få se skillnader i samtliga beteenden hos varg- och hundvalparna, och att skillnaderna skulle uppträda redan vid låg ålder, säger Christina Hansen Wheat, som är etolog och som doktorerade inom projektet (läs hennes avhandling här).

I ett av delförsöken som ingår i MV-testet släpps valparna in en och en i ett rum där en främmande person sitter stilla i ett hörn. Personen leder försöket och är utbildad i att utföra MV-test. Försöksledaren noterar hur villig valpen är att närma sig, det vill säga om dess nyfikenhet övervinner rädslan för främlingen. Resultatet överraskade.

– Det fanns visserligen en stor variation i beteenden hos olika individer, men i genomsnitt var det ingen skillnad mellan hundar och vargar i det här testet, säger Christina Hansen Wheat.

Hundarna borde ha varit modigare än vargarna i det här testet – domesticeringen anses ju leda till att rädslan minskar. Men det behöver inte handla om en generell minskning av rädsla. Det finns forskning som visar att det snarare handlar om att rädslans utveckling fördröjs. Ungar till domesticerade arter får på så sätt extra lång tid på sig att bli vana vid människor, vilket anses var en viktig del av tamheten. Men någon sådan fördröjning kunde inte ses hos hundvalparna i försöket – graden av rädsla mot främmande personer förblev oförändrad över tid, hos både hundar och vargar.

Vargar mer försiktiga än hundar

Forskarna undersökte också hur pass rädda valparna blev i okända situationer. I de här försöken träffade de inga människor. I stället fick valparna utforska främmande föremål i försöksrummet, bland annat ett gosedjur, en spegel och ett lakan som rörde sig. Testen genomfördes med jämna mellanrum upp till sex månaders ålder.

Inte heller denna gång upptäcktes någon fördröjning av utvecklingen av rädsla hos hundvalparna. Både hundar och vargar var lika rädda när de var små. Men hundvalparna blev sedan allt mindre rädda för de främmande föremålen ju äldre de blev, medan vargarna behöll sin rädsla för det okända även när de blev äldre.  

En varg har en medfödd rädsla för okända föremål och närmar sig därför gosedjuret med stor försiktighet. Vargen är 18 veckor gammal. Filmen tillhör Christina Hansen Wheat och Hans Temrin, zoologiska institutionen Stockholms universitet.

Hos hundar avtar rädslan för främmande föremål med ökande ålder, det är en följd av domesticeringen. Hunden på filmen är 18 veckor gammal. Filmen tillhör Christina Hansen Wheat och Hans Temrin, zoologiska institutionen Stockholms universitet.

– Våra resultat ger alltså inget stöd för att en fördröjd utveckling av rädsla skapar förutsättningar för tamhet hos hundar. I stället verkar det som att hundens rädsla inför det okända minskar i takt med att de blir äldre, vilket inte sker hos vargar, säger Christina Hansen Wheat.

Hundar generaliserar mer än vargar

De flesta hundägare kan se fram emot översvallande hälsningsceremonier varje gång de kommer hem från jobbet. Det är uttryck för hundens socialitet – den hälsar dig välkommen hem till flocken. De flesta hundar är också villiga att vara sociala med främlingar, ett beteende som sannolikt uppstått till följd av domesticeringen. Hundar generaliserar; om de får en trygg uppväxt så tenderar de att vara sociala och trygga med de flesta människor de träffar. Gäller det också för vargar som har fått en trygg uppväxt bland människor?

I ett av MV-testen undersöks hur pass benägna valparna är att söka fysisk kontakt med en främmande person, ett mått på deras sociala förmåga. Vid åtta veckors ålder var varg- och hundvalparna ungefär lika villiga att vara sociala med främlingen. Men en månad senare hade vargarna utvecklat en skygghet gentemot den främmande personen. Vargarna generaliserar alltså inte.

– De här skillnaderna märktes också tydligt i det dagliga umgänget med dem. Hundarna välkomnade alla nya människor som kom in i deras hägn medan vargarna var mycket skygga mot främlingar, men inte mot oss som de kände och var trygga med, säger Hans Temrin.

Många hundar behåller sin lekfullhet hela livet. Även detta anses vara en följd av domesticeringen – vilda djur leker bara under uppväxten. I MV-testet utvärderas valpars vilja att leka, både ensamma och i sociala sammanhang. Resultaten var tydliga: Vargarna tappade till stor del intresset för alla former av lek i takt med att de blev äldre. Hundarna behöll däremot lusten att leka med människor och verkade dessutom bli mer intresserade av att leka ensamma med ökad ålder.

Vissa vargar verkar vilja leka med människor

Ett av lektesten bjöd dock på en överraskning. Det gick ut på att kasta bollar till valparna för att se om de spontant ville apportera dem – en inbjudan till social lek. Flera av hundvalparna apporterade spontant bollar, trots att de aldrig hade tränats till det. Vargarna i de två första kullarna som deltog i försöket var inte särskilt intresserade av bollarna. Men under projektets sista år, då forskarna testade den tredje vargkullen, kom överraskningen.

– Tre av vargungarna apporterade spontant bollarna. Jag blev helt förbluffad. Ingen har kunnat visa detta beteende hos vargar förut, säger Christina Hansen Wheat.

Forskarna tror att viljan att leka socialt – eller snarare viljan att leka med människor – är en egenskap som kan ha varit viktigare för vargens domesticering än man tidigare har trott.

– Vi gillar ju att leka med våra hundar och vi mår bra av det, och det gjorde säkert stenåldersmänniskorna också, säger Hans Temrin.

De tre vargungarna som spontant apporterade bollar är ett exempel på att vissa individer tycks vara väldigt motiverade att leka med människor från tidig ålder. Kanske var det just sådana vargar som blev utvalda för avel under domesticeringen, menar forskarna.

Men hur var det då med aggressiviteten, det fjärde beteendet som enligt rådande teorier ska påverkas av domesticeringen? Forskarna valde att avstå från att undersöka det i detalj. MV-testet utvärderar visserligen till viss del aggressiviteten hos valpar. Ett test går exempelvis ut på att se om valparna blir arga när de lyfts upp av en främmande person. Alla valparna fick lägsta betyg i det här testet – de blev inte arga alls. Forskarna fäster dock liten vikt vid resultatet.

– Aggressivitet är ett beteende som är mycket svårt att mäta. Det är exempelvis nästan omöjligt att skilja från rädsla. Och om man verkligen vill undersöka graden av aggressivitet hos en valp, så måste man göra försök som är ganska oetiska och plågsamma. Vi ville inte utsätta dem för det, säger Christina Hansen Wheat.

Nya insikter om hur vargen blev tam

Valparna som ingick i försöken fick ingen egentlig uppfostran och tillrättavisades inte. Och forskarna försökte inte dominera över dem. Varken vargar eller hundar uppvisade några som helst aggressioner gentemot människor under de tre åren som projektet pågick. Forskarna var dock mycket noga med säkerheten runt vargarna.

– Ingen fick gå in ensam till vargarna från att de var fem månader gamla. Det var alltid två personer i hägnet, och en tredje väntade utanför staketet. Den personen hade brandspruta som skulle användas till att distrahera vargarna om något farligt hände. Men vi hade aldrig några problem, säger Hans Temrin.

Det här unika försöket ger nya insikter i hur det gick till när vargen domesticerades. De fyra beteendena som påverkas av processen verkar inte vara sammanlänkade på det sätt som de rådande teorierna förutspår. Hundar är visserligen mer lekfulla och sociala med människor än vargar. Men domesticeringen verkar inte ha förändrat rädslan hos hunden på det sätt som man tidigare antagit.

– Det skulle kunna innebära att förändringarna i beteenden som följer med domesticeringen inte är allmängiltiga – olika arter kan mycket väl påverkas på olika sätt, säger Christina Hansen Wheat.

Vargar bra på kommunikation

Under de åren projektet pågick filmade forskarna vargarna och hundarna i deras hägn. Genom att analysera filmerna hoppas forskarna kunna jämföra de sociala samspelen inom grupperna av vargar och hundar. Filmmaterialet är gigantiskt, så analyserna är långtifrån färdiga och forskarna vill helst inte spekulera i några resultat ännu. Men efter lite tjat delar de med sig av några intryck de fått under projektets gång.

– Vargarna har en mer finstämd kommunikation inom gruppen än hundarna. De använder fler ansiktsuttryck, kroppsställningar och läten i sitt sociala samspel, säger Christina Hansen Wheat.

Hon får medhåll av Hans Temrin.

– Hundarnas kommunikation ser ibland ut som en slarvigare variant av vargarnas, säger han.

Hans Temrin berättar att det verkar finnas tydligare regler hos vargarna.

– Om en varg blev tillrättavisad av de övriga och den vargen började gnälla, så slutade de andra direkt. Men hos hundarna kunde bråken eskalera, även om hunden i underläge började gnälla. Kanske är de sämre på att läsa av varandras signaler än vargarna.

Vargar mer problemlösande

Även under testen i försöksrummen kunde forskarna se tydliga beteendeskillnader.

– Vargarna var mer problemlösande än hundarna och spenderade mer tid på att utforska rummet. De var exempelvis medvetna om att det fanns två dörrar, två vägar ut ur rummet. Det förstod aldrig hundarna. Och vargarna var extremt känsliga för störningar och reagerade på minsta lilla ljud. Hela forskningsstationen fick vara tyst och stilla medan vargförsöken pågick, säger Christina Hansen Wheat.

Alla djuren fick nya hem

Du kanske undrar hur det gick för vargarna när projektet var slut. Jo, det gick bra. Vargkullarna fick flytta till djurparker i Europa, där de fick mycket större inhägnader än på forskningsstationen. Och uppfödaren fick tillbaka sina hundar, förutom ett par stycken som forskarna inom projektet adopterade.

De vilda vargarna i Sjundareviret fick ungar. Kort därefter blev varghonan skjuten. Personen som sköt hävdade nödvärn –  hens hund hade blivit hotad av vargen. Länsstyrelsen bedömde att skytten handlat korrekt, men en miljöåklagare valde att åtala mannen för jaktbrott. Skytten friades i tingsrätten, varefter åklagaren i sin tur blev anmäld till justitieombudsmannen av en handläggare på Jägareförbundet.

Under tiden som det här utdragna juridiska tumultet har pågått, så har olika vargar avlöst varandra i Sjundareviret. I år (2019) har en hona som föddes i reviret 2017 återvänt – i sällskap med en hanne från Värmland. De får troligtvis valpar inom en snar framtid. Tiden får utvisa vilket öde som väntar dem. Man kan anta att det till stor del beror på om de håller sig borta från tamdjuren eller inte (läs mer om vargrevir i Sverige och Norge).

Med tanke på den uppståndelse och de starka känslor som ett par vargar kan framkalla, är det egentligen svårt att förstå vad som drev människan till att försöka domesticera den här arten. Att de mest orädda och minst aggressiva individerna blev utvalda är en vedertagen teori. Att lekfullheten också hade betydelse verkar fullt rimligt – det är ju trots allt en egenskap som skapar starka band mellan hunden och människan, inte minst bland barn.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

Kommentarer

Väldigt intressant!

Vilken fin artikel om varg- och hundvalpar. Viktigt att många läser detta för större förståelse för vargar, tycker jag.

Slutet av artikeln beskriver ett rättsfall till följd av att en varg blev skjuten i Sjundareviret. Ärendets väg genom rättsväsendet beskrivs vilket betyder att den som vill ta reda på vem skytten var kan hämta ut offentliga handlingar i ärendet. Vad är i detta sammanhang poängen med att använda den fjantiga könsanonymiserande ordkonstruktionen ”hens hund” i texten? Skämskudde.

Lägg till kommentar