Gåtan med hepatit-C löstes i tre steg

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin, som går till Harvey Alter, Michael Houghton och Charles Rice, lever verkligen upp till Alfred Nobels kriterium att de belönade upptäckterna ska ha gjort mänskligheten den största nyttan.

Hepatit C-virus ger upphov till kronisk leverinfektion, hepatit, och med tiden skrumplever och levercancer. Det smittar via blod och kroppsvätskor och att det nu går att detektera viruset innebär att miljontals människor sluppit få smittan via blodtransfusioner. I dag finns även läkemedel som botar 95 procent av dem som får behandling.

Harvey Alter inledde jakten på det okända smittämnet redan under tidigt 1970-tal då han arbetade vid National Institutes of Health, USA. Det gick att testa blodgivare för hepatit B, men Harvey Alter såg att man trots det bara lyckades stoppa vart femte fall av hepatit efter blodtransfusioner. De kvarvarande fallen måste alltså bero på någon annan smittkälla. Han kunde visa att blod från sjuka individer gav hepatit hos schimpanser, det enda djur förutom människor som är mottagliga för smittan. Ytterligare studier gjorde honom övertygad om att det handlade om ett virus. Den allvarliga sjukdomen kallades ”non-A, non-B”-hepatit, när han publicerade sina fynd i tidskriften The Lancet 1978.

Under tidigt 1980-tal arbetade Michael Houghton i Kalifornien på läkemedelsbolaget Chiron, med siktet inställt på att ta reda på hur det okända viruset såg ut, för att kunna ta fram tester för att screena blod.

– Jag förstod att det inte skulle vara enkelt att ta fram det okända virusets sekvens, men anade inte att det skulle vara så tidsödande, säger han.

Ur blod från en smittad schimpans framställdes en mängd olika dna-fragment. De flesta antogs komma från schimpansens egen arvsmassa, men hoppet var att några av fragmenten kom från själva viruset. De olika fragmenten klonades i bakterier och testades sedan mot serum från en patient som antogs ha antikroppar. Tiden gick.

– Varje morgon när jag körde till jobbet passerade jag de hotell som höll på att byggas och tänkte att ”innan det där bygget är klart, då har vi hittat viruset”. Men det visade sig ta en tidsrymd motsvarande tio hotell, inte tre, säger Michael Houghton och lägger till att han under sin forskarkarriär har haft stor glädje av det personlighetsdrag ”som jag benämner att vara idog, men som andra nog skulle kalla envishet”.

Efter sju års arbete, då forskarna metodiskt hade undersökt miljontals olika bakteriekloner, fick de slutligen napp. Klonen 5-1-1 kunde ge upphov till ett protein som antikropparna kände igen. Detta gjorde det möjligt att få fram resten av det nya virusets arvsmassa, som bestod av enkelsträngat rna. Viruset tillhörde familjen Flaviviridae och fick namnet hepatit C-virus. Fyndet publicerades 1989 i Science ihop med ytterligare en artikel om att de lyckats ta fram ett test för att screena blod.

Det var dock fortfarande oklart om viruset ensamt kunde orsaka sjukdomen. Charles Rice var expert på rna-virus och märkte att en viktig del av virusets arvsmassa hade undgått upptäckt. Med en serie experiment klarlade han vilken del som fattades och kunde sedan via genetisk ingenjörskonst bygga ett fungerande virus. När detta sprutades in i levern på schimpanser fick de samma sjukdom som människor med hepatit C. Resultaten, som han publicerade i Science 1997, slog fast att hepatit C-virus som uppfyllde kriterierna för att vara det okända smittämnet.

Men trots att det nu gått mer än 20 år, är inte problemet med hepatit C-virus löst. Varje år avlider 400 000 människor av infektionen och drygt 71 miljoner människor är smittade. Viruset är lömskt då det orsakar en ”tyst” infektion. Hepatit B-virus, som också smittar via blod och kroppsvätskor, ger tydliga symtom strax efter smittillfället, men det gör inte hepatit C-virus. I Sverige får ungefär 1 500 personer diagnosen varje år – ofta är det injicerande missbrukare som smittats via sprutor. Dagens antivirala läkemedel är effektiva, men dyra. I Sverige får alla som behöver behandling, men så ser det inte ut i världens fattiga länder. Globalt smittas 1,7 miljoner människor årligen.

Världshälsoorganisationens, WHO:s mål är att utrota hepatit C till år 2030 men då krävs ett effektivt vaccin. Många forskare världen över arbetar med detta, varav Michael Houghton är en. 2013 lyckades hans forskargrupp ta fram ett vaccin, vilket de beskrev i tidskriften PlosONE.

– Det gav upphov till neutraliserande antikroppar mot alla upptänkliga varianter av hepatit C-virus, vilket var mycket lovande, säger han.

I samarbete med kollegor i flera länder planerar de att inleda kliniska studier under 2021. Michael Houghton är hoppfull, men tror inte på något vaccin förrän tidigast 2027–28.

Vad betyder det då för honom att belönas med Nobelpriset?

– Nobelpriset är det finaste pris man kan få och en stor personlig ära. Men jag hade inte lyckats utan mina Chironkollegor Que-Lim Choo och George Kuo, som sökte efter viruset tillsammans med mig, och Daniel Bradley som bidrog med viktiga biologiska prover, säger han och fortsätter:

– Under alla år, även när det var som motigast, har jag haft som ambition att åtminstone försöka göra något bra för människor. Det är det som har varit min drivkraft.