Hej då, Doggerland

Det är ett vidöppet landskap, med renar och hästar som strövar över marker där inlandsisen dragit sig tillbaka. Det finns isbjörn, fisk och säl. Hit kommer jägare och samlare, som gett sig ut ur skogarna där kontinenten inte varit täckt av isen.

Steg för steg vandrar träden in: gran och björk, sedan tall, ek, alm, hassel och fläder. Med dem kommer skogens villebråd – rådjur, dovhjort, björn, varg, bäver, räv och hare. I stora floder i sydväst och norr är fisket gott, i norrhavet jagas säl. Bättre jaktmarker finns knappt på kontinenten. Doggerlands invånare lever i överflöd.

Över denna landmassa kunde de för 15 000 år sedan gå torrskodda från Danmark till Shetlandsöarna, från norra Frankrike nästan till Norge.

Men sedan kom översvämningarna, allt fler, allt större och allt oftare. Landskapet blev sankt och blött, mossar och sjöar bredde ut sig. För 7 000 år sedan var allt borta, dränkt av det obarmhärtigt stigande havet. I dag ligger Doggerland på Nordsjöns och Engelska kanalens botten.

Men det finns påminnelser, ända in i våra dagar. Vid lågvatten läggs ibland stora områden med gamla stubbar i dagen vid kusterna längs Engelska kanalen, där skillnaden mellan ebb och flod är bland de största i världen.

”Noaks skogar” kallades de för 200 år sedan. När Bibeln var enda rättesnöret såg man ingen annan förklaring än att det var spår av syndafloden. Så förklarades även de väldiga betar och andra skelettdelar som fiskare vid Doggers bank då och då fick upp i sina nät, rester av mammutar och ullhåriga noshörningar. Allt ansågs skapade av Gud i tidernas begynnelse, och dränktes på grund av människans övermod.

När Nederländerna under 1900-talet på bred front började fylla ut översvämningsdrabbade områden längs kusterna kom nya fynd, stora mängder fossiler och arkeologiskt material. Fyllnadsmassorna var sand och grus från sandbankar i södra Nordsjön. När Europas största hamn, den i Rotterdam, utvidgades stegvis kom ännu mer.

Det var flintyxor och flisor från neandertalarnas tid för 50 000 år sedan och framåt. Det var spetsar av ben och horn till pilar, spjut och ljuster från tiden efter senaste nedisningen, mellan 12 000 och 7 000 år gamla. Det var skelettdelar från både djur och människor.

Fyllnadsarbetena fortsätter – miljontals kubikmeter grus och sand sprids ut varje år. Än i dag hittar strandletare fossiler och fornfynd. Varje vecka rapporteras eller lämnas nya föremål in till Riksmuseet för fornlämningar, RMO, i Leiden.

Det är framför allt detta material som arkeologerna hittills haft att jobba med – fiskares och strandletares fynd. Men det räcker inte till när arkeologerna nu söker Doggerlands invånare.

Vilka var de? Var levde de? Hur levde de?

Ingenstans har någon hittat en sjunken boplats längre än en mil från kusten eller på ett djup större än 20 meter. Men just det är vad brittiska arkeologer vill göra.

Arbetet leds av Vincent Gaffney, professor i landskapsarkeologi vid Bradford university. Han är Doggerlandforskningens nestor och har ägnat 20 år åt att kartlägga Nordsjöns botten, i samarbete med oljebolag som sökt efter olje- och gasfyndigheter.

Tack vare tillgången till deras data – framtagna i en skala och med en precisionsteknik som arkeologer bara kan drömma om – har Vincent Gaffney en god bild av var chansen är störst att hitta lämningar efter boplatser. Ändå är det som att leta efter nålar i en höstack.

– Det här är ett område som är större än ett land som Belgien. Vi vet att människor har levt där, men kommer vi ut från kusten till ett större djup har inte en enda boplats hittats. Det är en enorm mänsklig habitat som saknas. Ingenstans i världen har boplatser hittats på ett djup över 20 meter, säger Vincent Gaffney.

Hans forskarlag har sökt handfasta spår efter Doggerlands invånare i snart tre år. Sedan 2018 har de och belgiska kollegor tagit borrkärnor från Brown banks, en tre mil lång sandbank i Engelska kanalen – i skärningen mellan brittiska, belgiska och nederländska vatten.

Några av kärnorna visar att det under havsbottnen finns gamla torvmossar, vilket är en utmärkt miljö för bevarande av organiskt material som trä. De är samtidigt lämningar av forna sjöar och vattendrag, som det varit attraktivt att bosätta sig intill.

– Kärnorna har gett oss ett litet material, till exempel trä, som visar att det finns fynd att göra. Vi kan också söka efter till exempel geokemiska spår som fosfater, vilka visar att marken har använts, säger Vincent Gaffney.

Att skicka ner dykare på större djup i Nordsjön blir det inte frågan om, men forskarna vill använda fjärrstyrda undervattensfarkoster med kameror. Vid lovande fynd kan de muddra för att få upp ett större material.

De vill också ta bottenprover med pollen, frön och andra växtlämningar som visar om och hur marken använts. Men det arkeologerna fäster störst hopp till är e-dna, miljö-dna, där man tar upp en skopa jord och analyserar all dna. Tas de på havsbotten kallas det sediment-dna.

– Det kan förändra allt om det fungerar. Pollen kan ha spridits långt med vinden, medan sediment-dna ger oss en ögonblicksbild av miljön på plats. Inte bara av växtlighet, utan också av djurlivet.

Sökandet på Brown banks skulle ha avslutats i fjol, men är på grund av corona ett år försenat. Om det blir fler försök i år är oklart. Fler platser kan dock komma ifråga i senare projekt. Förväntningarna är stora.

– Allt man hittar på landytan har påverkats på något sätt, men i havet bevaras det. Allt trä, korgar av rötter, klädesmaterial – det finns därnere. Sådant hittar vi aldrig på land, säger Vincent Gaffney.

Kruxet är bara att hitta bosättningarna.

Den gängse bilden av Doggerland är grupper av män i pälskläder som jagar mammutar och sabeltandade tigrar med spjut. Det avspeglar den längre delen av Doggerlands historia – här levde neandertalarna och storviltet under första halvan av den senaste istiden, som varade för drygt 100 000 till 11 000 år sedan.

Då fanns djur som mammutar, antiloper, ullhåriga noshörningar och jättehjortar. Men denna jättefauna trängdes sakta men säkert undan av skogen, som kom insmygande. Att i dag hitta spåren efter Doggerland för 50 000 år sedan är en nästintill omöjlig uppgift, då lämningarna ligger under avlagringar på upp till flera hundra meter.

Bara kring större bankar som Doggers bank har mammutbetar och liknande kommit i dagen tack vare fiskarnas trålning. Att söka lämningarna på plats finns därför inte på arkeologernas karta, hur detaljerad den än är.

Det som dagens ansträngningar riktas in på är i stället halocen, den geologiska period vi lever i och som började med istidens slut. Arkeologiskt talar man om jägarstenåldern, som sträcker sig från islossning till jordbrukets etablering för cirka 6 000 år sedan. Men då var Doggerland redan borta.

En fantasieggande förklaring till Doggerlands undergång lanserades för 20 år sedan, då norska geologer visade att ett jättelikt undervattensskred ägt rum utanför Norge för 8 000 år sedan. Det så kallade Storeggaskredet utlöste en tsunami som sköljde in på upp till 40–50 meters höjd i västnorska fjordar och 10–12 meter i skotska floddalar.

Det lade också hela Doggerland under vatten, antog man.

Uppfattningen fick många anhängare. Steg för steg har dock geologer och arkeologer nyanserat bilden. I december 2020 visade Vincent Gaffney och kollegor i en studie att Doggerland inte påverkades särskilt mycket – det hade redan dränkts av den smältande inlandsisen.

De preciserade också skredet till mellan 6 200 och 6 000 år före vår tideräkning.

– Folk vill gärna se våldsamma, dramatiska händelser. Men när Storeggaskredet inträffade var Doggerön minimal, om den ens fanns kvar, säger Vincent Gaffney.

Doggerön, i dag Doggers bank, var dock en betydande bank som dämpade tsunamins effekter och kan ha räddat kustområden ända ned till Belgien och norra Frankrike.

Det är inte en tsunamis höjd i sig som avgör följderna, utan landskapet den träffar. Kraft som leds in i dalgångar kan fortsätta långt. Geologiska data visar att det fick katastrofala följder längs de norska och skotska kusterna. Även längre söderut slog tsunamin hårt lokalt, visar borrkärnor som Gaffneys forskarlag tagit fram.

– Vi ser spår av tre vågor, som nådde minst fyra mil in över land. Det var en enorm kraft i dem, och när de drog sig tillbaka ut i havet slet de med sig träd och annat material. Så det är inte i det området bosättningar ska sökas, säger han.

Vad förväntar sig då arkeologerna att hitta?

Vid Bouldnor Cliff, en klippig kust intill Bouldnor på Isle of Wight, har arkeologerna fått ett litet titthål in i Doggerlands sjunkna värld. Här har fiskare länge känt till en undervattensskog och sedan 1997 har marinarkeologer kartlagt mänsklig aktivitet längs en kilometerlång sträcka.

– Det är en viktig plats, som etablerades för 8 000 år sedan, just när Storbritannien skildes från fastlandet. Havet hade stigit och människor hade tvingats anpassa sig till en ny och blötare värld, säger grävledaren Garry Momber på stiftelsen Maritime Archaeology Trust.

– Hur mycket Storeggaskredet påverkade sydkusten är oklart. Men fram till för cirka 8 100 år sedan var det sötvatten här. Sedan kom havet in.

De viktigaste fynden är ett flertal plattformar byggda av bearbetat timmer, som lagts i kanten av en dåtida sjö. I dag är den sundet mellan Isle of Wight och engelska sydkusten. På platsen har även stora mängder stenverktyg hittats. Uppseendeväckande är att en del är av en kvalitet som på annat håll inte uppnåtts förrän 2 000 år senare.

Analys av en annan timmerstock tyder på att här byggdes båtar med djupa skrov – en farkost för längre färder än bara ut på en sjö. Medan Doggerland sjönk blev färder över längre avstånd allt viktigare.

– Om vår teori stämmer har jägare och samlare byggt båtar för längre färder. Tekniken liknar mer vad vi sett på kontinenten än i Storbritannien, säger Garry Momber.

Fynden är ungefär samtida med de platser på Brown banks som Vincent Gaffneys forskarlag fortsätter att undersöka. Sannolikt bodde där människor som hade kontakt med både engelska kusten och fastlandskusten.

Men båda de brittiska forskarlagen jobbar mot klockan. På Isle of Wight hotar erosion långa sträckor av kusten, där arkeologiskt material riskerar att förstöras eller begravas och kontexten gå förlorad. Vincent Gaffney ser ett annat långsiktigt problem – utbyggnaden av vindkraft runt alla de brittiska öarna.

– Vi måste få det här gjort ganska snart. De flesta områden där vi hoppas hitta lämningar kommer att användas för vindkraftsparker. Inom två decennier kommer de att vara otillgängliga för forskare, säger han.

– Det finns planer för hela Doggerland, med hundratals kraftverk. Det är inte de i sig som är problemet, utan de kablar som löper mellan dem på botten. Vi kan inte arbeta där. Just som vi börjar förstå den här undervattensvärlden kommer vi att förlora den igen.

På andra sidan Engelska kanalen jobbar arkeologerna utifrån helt andra förutsättningar. De arbetar med fynd som allmänheten gör på framför allt nederländska stränder – en typ av material som arkeologer generellt brukar rynka på näsan åt.

Det kallas lösfynd. När de inte hittas inbäddade i jordlager vet arkeologerna inget om ungefärlig ålder eller omgivning, till exempel i form av spår efter matlagning eller odling . Det gör fynden mindre värda.

Men det vill arkeologen Hans Peeters, professor vid Groningens universitet, ändra på. Han leder ett nystartat femårigt projekt där forskare vid ett dussintal universitet och museer ska analysera fynd i offentliga och privata samlingar. Det har aldrig tidigare gjorts i den skalan, för att teknik och metoder saknats.

– Vi har redan gjort förstudier på bland annat mänskligt dna, från benmaterial som hittats på stränderna. Vi undersökte tio prover från jägarstenåldern och konstaterade att det går utmärkt att skilja på manliga och kvinnliga individer – vilket kan vara svårt med osteologiska metoder när det är små fragment, säger Hans Peeters.

I en annan studie tittade forskare på delar av käkben som man trott kom från neandertalare. Men de daterades till jägarstenåldern, vilket pekar på att det fanns anatomiskt olika grupper bland Doggerlands jägare och samlare. Ett mål i det nya projektet är att söka fler spår av liknande individer, även i andra delar av Europa.

Ett annat delprojekt handlar om djurlivet. Där kommer pil- och spjutspetsar av ben att analyseras, vilka utgör en stor andel av fyndmaterialet från stränderna. Det finns över 1 000 spetsar i offentliga och privata samlingar.

– Men vi vet inte vilka djur benen kommer ifrån. Det ska vi undersöka genom att analysera proteiner i benet, som visar vilka arter det rör sig om. Mycket kommer från hjort, men två av tio spetsar som vi testat i en förstudie visade sig vara gjorda av människoben. Det väcker frågor om hur människorna såg på sig själva, säger Hans Peeters.

Att fynden kommer från stränder längs hela den nederländska kusten behöver inte vara ett problem, anser han. Forskarna samarbetar sedan ett tiotal år med myndigheter för transporter och vattenarbeten. I och med det får de koordinater för platser på havsbankar där sand och grus hämtas. Tillsammans med geologer kan de därmed reda ut exakt vilka lager materialet kommer ifrån. Det ger ett sammanhang som annars saknas för lösfynd.

Om tio år har vi en helt annan bild av Doggerland, tror Hans Peeters.

– Det jobb som hittills gjorts har gett en bild av ett historiskt landskap. Men kombinerar vi det med analys av alla fynd kommer Doggerland äntligen att bli befolkat av människor.