Annons

Fusk eller Slarv

Vad är egentligen vetenskaplig oredlighet?

Frågan har aktualiserats på sistone inte minst genom den s k Baltimoreaffären, då en känd Nobelpristagare indirekt anklagades för fusk. Birgitta Forsman, docent i forskningsetik, har läst en bok om fallet. I Sverige har förslag till åtgärder lagts fram i utredningen God sed i forskningen.

Forskningsfusk är något som har kommit att uppmärksammas de senaste 15-20 åren. USA var först med att försöka komma åt problemet, och en rad pikanta fall har blivit kända där forskare har gjort de mest fantastiska konstruktioner och presenterat dem som forskningsresultat. De mest intrikata fallen är emellertid de som hamnar i en gråzon, där det är svårt att avgöra om något är en medveten förfalskning eller om det bara är en övertolkning eller omedveten bortsortering av data som inte passar in i bilden.

Ett av de mest utdragna och uppmärksammade fallen i USA är den s k Baltimoreaffären, som pågick i tio år från 1986 till 1996. Om den har nu en tjock bok kommit ut, The Baltimore Case: A Trial of Politics, Science, and Character (Norton 1998). Den är skriven av Daniel Kevles, enligt förlaget en av landets ledande vetenskapshistoriker.

Data på vift

Fallet kom att kallas Baltimoreaffären efter Nobelpristagaren David Baltimore, den mest kände av författarna till den artikel som satte lavinen i rullning. Artikeln, som handlade om immunologiska reaktioner hos transgena möss, publicerades i tidskriften Cell våren 1986.

Fallets verkliga huvudperson var emellertid Thereza Imanishi-Kari. Det var hon som hade gjort de experiment som snart kom att ifrågasättas. Imanishi-Kari är japansk-brasilianska, utbildad i São Paulo i Brasilien. Hon hade arbetat vid universiteten i Kyoto, Helsingfors och Köln, innan hon rekryterades som immunolog till David Baltimores grupp vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA. Här fick hon emellertid inte någon fast anställning, eftersom hennes produktivitet ansågs för låg för MITs standard. I stället höll hon på att flytta över till Tufts University, när denna historia börjar.

Den som först uttalade misstankar om att allt inte stod rätt till med experimenten var Margot O’Toole, som vid en privat fest hade rekryterats för ett års arbete hos Imanishi-Kari. O’Toole var också invandrare, från Irland. Hon beskrivs som en oppositionell person som gärna deltog i demonstrationer och ingrep när hon såg något hon ogillade.

Margot O’Toole hade som arbetsuppgift på MIT att vidareutveckla det som Imanishi-Kari hade påbörjat. Men hon lyckades inte få samma resultat av sina experiment som Imanishi-Kari hade rapporterat i Cell. Detta gjorde att hon så småningom började tro att Imanishi-Kari hade manipulerat sina resultat. Någon månad efter att artikeln hade publicerats, hölls ett internt möte med några forskare som diskuterade saken. Ungefär samtidigt upphörde O’Tooles anställning vid MIT.

Vad som sedan hände var, i kort sammanfattning, att frågan behandlades av inofficiella grupper av forskare, av en nyinrättad avdelning, Office of Scientific Integrity (OSI) vid National Institutes of Health (NIH), av ett underutskott i kongressen lett av John Dingell och av Office of Research Integrity (ORI), som ersatte OSI och placerades under hälsovårdsdepartementet.

Halvfärdiga rapporter läckte ut till pressen, många utanför forskarsamhället engagerade sig i frågan och Margot O’Toole blev världens mest kända whistleblower, dvs den som slår larm när något är fel. Vid flera tillfällen verkade fallet avgjort och Imanishi-Kari rentvådd, men sedan började en ny rond - och en ny.

Dingells utskott hade uppdragit åt Secret Service att göra en kriminalteknisk undersökning av Imanishi-Karis laboratorieböcker och utskrifter. De kom fram till att experimenten troligen inte hade gjorts vid de tidpunkter som angavs. Detta var en indikation på att de data som hade rapporterats kunde vara efterhandskonstruktioner. ORI, som hade att avgöra fallet, slog 1994 fast att Imanishi-Kari hade gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet ("scientific misconduct") på 19 punkter.

Vid det här laget hade en besvärsmyndighet inrättats, dit forskare kunde överklaga om de hade blivit dömda för fusk. Denna myndighet, Departmental Appeals Board (DAB), underkände ORIs dom och friade Imanishi-Kari slutgiltigt i juni 1996. Hon hade då levt med anklagelserna i drygt tio år.

Det finns ingen rak linje i den här historien. Den liknar en lång schackturnering med många spelare och många oväntade drag. Frågeställningarna är inte heller klara. Från början fanns det ingen anklagelse om fusk eller fabrikation av data. Det fanns bara misstankar om att de rapporterade resultaten kanske inte stämde. Anklagelserna om fusk och bedrägeri växte fram efter hand.

David Baltimore beskriver också en sicksackbana under perioden. Han började med att lyssna på O’Tooles misstankar men kom snart fram till att inget fel hade skett. Sedan försvarade han envist artikeln och Imanishi-Kari. Våren 1988 skrev han ett temperamentsfullt öppet brev till 400 kolleger runt om i USA, där han varnade för att en liten grupp utomstående höll på att förstöra forskningsklimatet genom att blåsa upp en bagatellartad normal vetenskaplig dispyt till något stort och kriminellt.

Tvingades avgå

På hösten samma år skickade han dock tillsammans med övriga medförfattare ett brev till Cell och korrigerade några fel i artikeln. Samtidigt försäkrade de att dessa småfel inte påverkade artikelns slutsatser. I maj 1991 drog författarna emellertid tillbaka artikeln officiellt. Imanishi-Kari och hennes närmaste medhjälpare, brasilianskan Moema Reis, vägrade att underteckna tillbakadragandet. Baltimore ångrade sig senare och betecknade tillbakadragandet som "pro forma". Han var fortfarande övertygad om att data var autentiska.

Baltimore hade under tiden affären pågick rekryterats som chef för Rockefelleruniversitetet i New York, men efter 18 månader tvingades han avgå eftersom delar av styrelsen ansåg att han var en belastning. Nu hade han också fått flera gamla kolleger och vänner emot sig.

En rad principiellt intressanta frågor och iakttagelser framträder när man läser Kevles bok. En iakttagelse är hur mycket känslor betyder. Baltimore fick journalisterna emot sig i stor utsträckning därför att de retade sig på hans arrogans. Nobelpristagaren och DNA-strukturens upptäckare, James Watson, höll på O’Toole, och när han tillfrågades om varför, sa han att han helt enkelt trodde på "den goda irländska flickan". Han tillade att hans egen mor kom från Irland och att irländare minsann inte är så dumma som folk tror.

Forskning aldrig komplett

Imanishi-Kari försvarade sig med att hon inte kunde ha motiv att förfalska resultat i en forskning som rörde autoimmuna sjukdomar. Hennes egen syster hade dött i en sådan, och själv löpte hon risk att få samma sjukdom. Alltså var hon angelägen om att utvecklingen gick framåt. Mot detta hävdade en annan forskare att just det faktum att hon var så känslomässigt engagerad mycket väl kunde leda henne vilse.

En grundläggande fråga som fallet Baltimore aktualiserar är den om vetenskapens objektivitet. Vad är sanning? Hur strikt korrekta måste uppgifterna i en publicerad artikel vara? Några av aktörerna tycks ha ansett att allt i en artikel måste stämma. Är något fel, måste artikeln dras tillbaka. Andra menar att det är en vanlig ordning i vetenskapen att felaktiga resultat publiceras. Biologen Robert Pollack, som vittnade i Dingells kongressförhör, menade att Dingell höll på att äventyra själva kärnan i hur forskning går till. Det är inte alls så att publicerad vetenskap måste vara fri från fel och misstag eller att sådana visar på bedrägliga avsikter. Publicerade misstag är väsentliga i all riktig vetenskap: "Vi forskare älskar att göra experiment som visar att våra kolleger har fel. De å sin sida älskar att visa att det är vi som har fel. Om vi i förväg måste svära på att inte göra några misstag, kan vi inte fungera som vetenskapsmän."

David Baltimore framförde ungefär samma budskap inför utskottet: "Ingen studie är någonsin komplett. Att bestämma när det är dags att skriva ihop en studie är ett godtyckligt och personligt beslut. En artikel skrivs när en forskare bestämmer att en historia kan berättas som hänger ihop, är rimlig och kan intressera andra att läsa och bygga vidare på. Den vetenskapliga litteraturen är ett samtal mellan forskare. Det är viktigt att komma ihåg, men glöms ofta bort, att en artikel inte ger sig ut för att vara en absolut försäkran om sanningen, bara den för tillfället bästa gissningen av en grupp forskare."

Bristande ordning

Det finns många exempel på kulturkrockar i hela denna affär. Vetenskapen krockar med journalistiken, med politiken och med juridiken. Vetenskapens företrädare hävdar ofta att utomstående inte förstår vetenskapens väsen och villkor. Detta stämmer säkert i ganska hög grad. Men det finns också gott om exempel på att forskare är oförstående inför samhället i övrigt. God ordning och administration tycks t ex inte alltid anses särskilt viktigt.

Om Imanishi-Kari hade varit mer noggrann och insett vikten av dokumentation, hade hon sluppit mycket obehag. När man ville granska hennes laboratorieböcker, kom hon med dem i lösblad. Hon hade rivit ur bladen ur spiralblock, därför att sekreterarna tyckte det var för jobbigt att kopiera sidorna när de satt fast. Hon hade också avrundat siffror och hade ingen ordning på datering och annan numrering. "Jag är ingen kamrer", sa hon och försäkrade att hon inte tillämpade någon rutin alls när hon skrev ner sina laboratorieresultat - utom att röka samtidigt.

Kevles hävdar att Imanishi-Kari inte fick en rättvis behandling. Först när hon hade överklagat ORIs dom fick hon se allt material som vändes mot henne. Över huvud taget menar Kevles att ärendet behandlades klantigt. Om det stämmer kan läsaren inte själv ta ställning till genom att läsa den här boken. Kevles skildring är vinklad till förmån för Imanishi-Kari och Baltimore. En anmärkningsvärd sak är att han har intervjuat många mer eller mindre centrala personer som uppträdde i ett tidigt skede av händelseförloppet. Åtskilliga presenteras med bild i boken. Men när han kommer fram till 1993, då ORI tog över utredningen, är det slut med den detaljerade skildringen. Vad ORI hade att säga, vilka vittnen de kallade, vad deras 19 anklagelsepunkter egentligen gick ut på, allt detta får läsaren knappt veta något alls om.

Kevles har många kritiska anmärkningar mot det amerikanska systemet med utredning av forskningsfusk, men han har inte brytt sig om att intervjua någon av de mest centrala personerna som har sysslat med frågorna och skrivit om dem. Sådana personer är Lyle Bivens, ORIs chef när det begav sig, Donald Buzzelli vid National Science Foundation och inte minst Kenneth Ryan, som ledde utredningen Commission on Research Integrity, vilken avgav sin slutrapport i december 1995.

Ryan och utredningen avfärdas på några rader. Det enda som citeras av Ryan är ett tidningsuttalande från 1996, där han säger om Imanishi-Kari att hennes fall visserligen inte gick att med säkerhet bevisa som fusk, men att det sätt hon förde sina anteckningsböcker på lämnar mycket övrigt att önska. "Det vi talar om är huruvida statsmakterna är intresserade av kvaliteten i det arbete de betalar för", är Ryans syrliga omdöme.

Åtgärder mot fusk

Även i Sverige har frågan om slarv och bristfällig dokumentation varit aktuell i samband med utredningar av misstänkt forskningsfusk. I ett fall kunde man inte bevisa att forskaren var skyldig, eftersom rådata inte kunde hittas. Ändå betraktas den forskaren informellt som skyldig. Man tror inte att de påstådda rådata någonsin har funnits. För en oskyldig forskare är det givetvis en mardröm att inte ha möjlighet att rentvå sig, därför att bevismaterialet har försvunnit.

Vid flera universitet och forskningsinstitut i Sverige har man börjat utforma regler för dokumentation och arkivering. Även den statliga utredning som i februari överlämnade sitt slutbetänkande, God sed i forskningen (SOU 1999:4), till utbildningsministern, har betonat vikten av att forskningsförloppet dokumenteras och arkiveras ordentligt. Detta är krångligare än man tror, och många forskare som inte har mycket till övers för formalia kommer säkert att sucka och stöna över de nya rutinerna.

Den forskningsetiska utredningen, som har letts av riksdagsledamoten Barbro Westerholm, föreslår också en ny ordning för att beivra forskningsfusk och vetenskaplig oredlighet. I drygt två år har Medicinska forskningsrådet haft en expertgrupp som handlagt fuskanmälningar inom medicinsk forskning. Nu ska verksamheten utvidgas, och man föreslår att en forskningens centrala förtroendenämnd inrättas. Idén om en förtroendenämnd kom upp inom Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik i höstas. Förebilden är Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som utreder misstänkta fel inom sjukvården.

Meningen är att envar som upptäcker något fusk eller rackarspel inom forskningen ska kunna anmäla detta, antingen till någon av instanserna inom det universitet, företag eller annan forskningsinrättning där man arbetar eller också direkt till den centrala förtroendenämnden. Denna ska se till att en utredning görs och även föreslå, men inte besluta om, sanktioner mot en forskare som har beslagits med oredlighet. Genom att den centrala instansen föreslår sanktioner, minskar risken för godtyckliga skillnader mellan olika universitet och företag. Men det är arbetsgivaren som måste fatta själva beslutet om sanktion, t ex avsked, omplacering eller löneavdrag.

Lite oklart är det hur långt anmälningsplikten sträcker sig. För anmälningar inom sjukvården finns Lex Maria, som tvingar till anmälan av misstänkta missförhållanden, men för anmälningar till Forskningens centrala förtroendenämnd har inget motsvarande föreslagits. Kanske borde man införa en Lex Margot (O’Toole)? Å andra sidan skulle detta kunna leda till ett i förlängningen djupt obehagligt angiverisystem. Det är trots allt inte särskilt väldefinierat vad vetenskaplig oredlighet är.

För att förebygga forskningsfusk, slarvig forskning och annat oskick behövs utbildning i forskningsetik. Utredningen trycker hårt på att sådan utbildning måste bli obligatorisk för forskare inom alla fakulteter. Överlagt fusk kanske inte kan stoppas med utbildning, men utrymmet för dålig forskning borde bli betydligt mindre. Thereza Imanishi-Kari hade nog haft nytta av utbildning i forskningsetik.

Av Birgitta Forsman, docent i vetenskapsteori med forskningsetik vid Göteborgs Universitet. Hennes forskning stödjs av Riksbankens Jubileumsfond.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar