Annons

Valrossen

Det sägs att de är farligare än isbjörnar, men fotografen Magnus Elander fick komma så nära att de fick nosa på hans hand.

Det var helt osannolikt. Vår stora gummibåt låg där, platt som en pannkaka, på iskanten med två decimeterlånga revor tvärs igenom de bakre pontonerna. Eftersom det var minst 1 000 kilometer högarktisk vildmark mellan oss och närmaste bebyggelse, var vi inte förberedda på vandaler. Men det visade sig snart att busarna inte var långväga ifrån.

I stället för fotspår på isen hittade vi ett brett, litet otydligt släpspår mellan båten och det öppna vattnet ett trettiotal meter bort. Det var ett omisskännligt bevis för att Odobenus rosmarus, tandgångaren, hade varit på besök. Kanske hade valrossen tagit gummibåten för en gråblek men ändå välpumpad släkting. Och vad kunde vara mer naturligt då, än att vänslas en smula?

Men valrossar kan vara brutala med sina långa betar. När djuren tar sig upp på land för att vila fastställer de, bokstavligt talat, en inbördes hackordning mellan sig. Vår båt kunde dessvärre varken göra något motstånd eller försvara sig i den kampen.

Trots de otvetydiga bevisen höjde experten på arktiska havsdäggdjur Erik Born ändå på ögonbrynen, när jag senare berättade för honom om händelsen.

- Jag skulle tänka mig att isbjörnar är kapabla att göra så där. Men en valross . . . det förvånar mig, sade han.

Farliga i vattnet

Otto Simigaq, inuit och jägare från Qaanaaq på norra Grönland, är helt övertygad om att valrossar är farligare än isbjörnar, och han om någon borde veta. Han har nämligen harpunerat och dödat mer än två hundra valrossar.

- En varning är på sin plats, även om man inte är ute för att jaga djuren, menar Henning Thing, en erfaren biolog vid Dansk Polarcenter i Köpenhamn och författare till en bok om hur man bör bete sig om man möter stora arktiska djur.

- Om du inte har en mycket god anledning och är beredd att ta konsekvenserna, ska du aldrig närma dig en valross i vattnet. Det är stora djur, helt kapabla att stjälpa din båt . . . och du överlever inte länge i det iskalla vattnet.

Men hur farliga är de egentligen? Kan det vara så att vissa individer är mer argsinta än andra och förstör artens rykte? Tillsammans med Göran Ehlmé, undervattensfilmare och specialist på att dyka i isfyllda arktiska vatten, bestämde jag mig för att ta reda på hur det ligger till. Vi valde Sandøen som är ett välkänt ställe för valrossar mitt i Nordostgrönlands nationalpark. Här skulle vi lära känna djuren bättre.

När vi först kom till Sandøen i augusti var vår plan att gå långsamt fram och hela tiden ta det säkra före det osäkra. En stor fördel var att bara en liten flock valrossar brukar tillbringa somrarna här. Det borde vara mindre riskfyllt, åtminstone inledningsvis, att ha bara en handfull djur åt gången runt båten och, senare även, under vattenytan. Förhoppningen var att ett eller två djur skulle ta oss med ut och ner till sina favoritmusselbankar för undervattensfotografering. Vår tanke var aldrig att genomföra en vetenskaplig studie, men vi ville göra ett allvarligt försök att på nära håll följa vilda valrossar i deras miljö, i deras tempo och på deras egna villkor. Om allting gick som planerat, skulle vi kanske till och med kunna bättra på deras rykte.

Försökte smyga sig på

När vi klev i land på Sandøen låg ett dussin jättar och sov i sanden på den allra sydligaste udden. Det var bara hanar och de snarkade högljutt. Honorna med sina ungar tillbringar alltid somrarna längre norrut. Trots att det finns gott om plats på ön, gillar de stora valrosshanarna att ligga tätt, tätt tillsammans, och de älskar att ha kroppskontakt med varandra. Nyanlända individer som försöker tränga sig in i flocken får alltid utstå hugg och ljudliga protester från "vänligt" sinnade grannar. Men till slut lugnar djuren ner sig, och flocken blir som en enda stor och lycklig familj.

Till att börja med höll vi oss på avstånd, men för varje dag vågade vi oss allt närmare. Vi märkte att djuren snabbt vande sig vid oss, och det dröjde inte länge förrän de knappt lyfte på huvudet när vi kröp fram på bara några meters avstånd. Vi valde så småningom ut två djur, som vi hoppades bli närmare vänner med: en ung vacker valross och hans äldre kompis. Det var kanske hans far eller möjligen farfar att döma av det ärriga, cellulitbubbliga halsskinnet och de långa raka betarna. Den yngre hade däremot jämn och fin brun päls och små, litet spretande betar. Dessutom var han barnsligt nyfiken.

En dag försökte den yngre till och med smyga sig på oss när vi jobbade med kamerorna i vattenbrynet. Han släpade sig fram som ett sjölejon på framlabbarna och förflyttade sin jättelika kropp förvånansvärt smidigt. När han till sist ställde sig alldeles framför oss på bara någon meters håll, kändes det för ett ögonblick litet hotfullt. Göran och jag var hela tiden beredda att backa blixtsnabbt om valrossen skulle ta till handgripligheter. Då gjorde Göran något oväntat. Han sträckte långsamt ut handen mot valrossen i en fredlig hälsningsgest. Valrossen blev så paff att den svarade, om än tveksamt, med att nosa på handen precis som en hund skulle ha gjort. Detta var historiskt. Nu förstod vi att djuren hade fått förtroende för oss och att det var dags att gå vidare och börja jobba med dem ute på öppet vatten.

Äter dagar i sträck

Förutom att vara användbara till att undersöka våra kamerahus, är morrhåren och läpparna också valrossens bästa redskap för att hitta någonting ätbart. Det är inte alltid lätt att direkt skilja en sten från en mussla nere på havsbottnen när de lösa lerlagren rörs upp och sikten är noll.

Forskaren Ron Kastelain vid Haderwijk Marine Mammal Park i Nederländerna studerar valrossar och deras beteende i fångenskap. I hans experiment kunde valrossarna skilja mellan små runda och triangelformade plastmynt, som inte var större än en tumnagel. Denna fantastiska känslighet hjälper valrossarna att snabbt hitta de mängder av ätbara musslor i bottensedimenten som de varje dag måste sätta i sig för att hålla vikten.

Valrossar kan äta dagar i sträck. Då är de under vattnet i genomsnitt nästan 20 timmar per dygn. Trots att de är mycket sociala på land, märkte vi att de är riktiga ensamvargar när de äter. Våra två favoritdjur var emellertid ett undantag. De simmade ofta tillsammans och dök tillsammans. Vi upptäckte också att de var mycket förutsägbara när de var ute på födosök. När valrossarna väl hittat ett bra ställe på bottnen med mycket musslor, ligger de där och dyker timmar i sträck. De kommer alltid tillbaka upp till ytan på samma ställe som de försvann. Tack vare att vi hade en tystgående elmotor på båten, var det möjligt för oss att smyga fram mot dem utan att störa.

Det dröjde inte länge förrän vi lärt oss valrossarnas monotona rutiner. Ett dyk varar i medeltal fem minuter, följt av sjuttio sekunders ytläge. Där tar de ett tiotal djupa andetag för att syresätta blodet, innan de dyker på nytt. Det här upprepas om och om igen, timme efter timme, dag efter dag.

- De kan äta en hel vecka utan avbrott, säger Erik Born. Det har hans forskning på valrossar med satellitsändare avslöjat. Sedan går de i land på någon sandstrand eller kravlar upp på ett isflak för att vila en dag eller två.

En morgon, när vi kände att djuren blivit tillräckligt vana vid oss, drar Göran på sig torrdräkten, cyklopen och dyktuberna och glider försiktigt ner i det iskalla vattnet. Med en hand håller han för säkerhets skull fast i båtrelingen. Jag ser båda valrossarna som vanligt böja sina kroppar, graciöst sträcka ut sina baklabbar och försvinna ner i djupet. När jag vänder mig om för att hjälpa Göran tillbaka ombord igen, upptäcker jag att han också är borta. Ett par minuter senare är emellertid alla tryggt tillbaka i ytläge igen. Valrossarna frustar normalt, men Göran är närmast exstatisk.

- Jag såg dem äta nere på bottnen, vrålar han triumferande.

- De använder framlabbarna för att vifta bort de lösa övre lerlagren så att de kan hitta musslorna som grävt ner sig i bottnen. De bökar runt som tryffelsvin och ser ut att använda både morrhår och läppar för känna igen godsakerna. Och bäst av allt: de accepterade mig som en av dem.

Lekte ubåt

Litet överraskande är det kanske att dessa jättelika djur lever på små ynka sandmusslor. De kan dyka ända ner till hundra meters djup, men föredrar mer lättillgängliga måltider på grundare vatten. Vi räknade ut att de måste äta mellan 2 000 och 6 000 sandmusslor (Mya truncata) varje dag för att inte tappa vikt. Valrossen suger ut mjukdelarna i musslan men skalen tuggas aldrig sönder eller krossas. Detta trots att valrossens kindtänder ser ut som perfekta nötknäckare. Musselskalen spottas i stället ut, och tiotusentals ligger kvar överallt och skräpar på havsbottnen.

Bara undantagsvis äter valrossar något annat än musslor. Då kan de t ex anfalla en vikaresäl eller en ejder. Vid ett tillfälle såg vi en valross som lekte ubåt och anföll ett par intet ont anande ejderungar. Den närmade sig i undervattensläge och just som den bröt vattenytan, vände den buksidan upp och öppnade munnen. Ejderungarna märkte inget förrän det var för sent. Inte heller någon av de vuxna ejderhonorna som höll vakt.

En morgon när vi kom tillbaka till Sandøen var det tomt. Inte en enda valross i sikte. Eftersom vädret var fint, lutade vi oss tillbaka på stranden och somnade snart till en behaglig ljudkuliss från silvertärnor och tärnmåsar. En timme senare väcktes vi till liv av högljudda grymtningar och plask. Våra två valrossvänner hade kommit tillbaka. Helt avslappade gnuggade de nu ryggen i det grunda strandvattnet alldeles framför oss. Det hade inte varit möjligt på något annat ställe i Arktis. Där djuren jagas är de mycket skyggare.

Våra två djur var verkligen behagliga personligheter som vi kommit att uppskatta mycket och som det var ett privilegium att få lära känna. Men annars är väl valrossar som folk är mest. Några är hyggliga, några är stöddiga och några är enbart fula.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar