Annons

Kampen om sporten

Med OS i Stockholm år 1912 kom den moderna tävlingsidrotten för att stanna.

Sommaren 1912 fick den svenska allmänheten för första gången göra närmare bekantskap med modern tävlingsidrott. Visserligen hade dagspressen redan tidigare följt idrottshändelser, men den massiva rapporteringen kring OS 1912 i Stockholm saknar tidigare motstycke. Alla tidningar (utom ett antal socialdemokratiska som bojkottade OS) återgav på nyhetsplats evenemangens förlopp, både den yttre ramen och tävlingarna i sig. Dessutom kände sig redaktionerna manade att meddela sin syn på den växande idrottsrörelsen. Idrotten fick därför sin första - och hittills enda - stora principdebatt i massmedierna. Artiklarna redovisade synpunkter med en friskhet, allsidighet och sakkunskap som ännu imponerar. Diskussionen ger en tydlig bild av olika samhällsgruppers inställning till tävlingsidrotten.

På den positiva sidan stod kungahus och regeringskretsar. Dessutom var stora delar av officerskåren liksom många ledare inom näringslivet tongivande inom idrottsrörelsen. Över huvud taget kan tävlingsidrotten kopplas samman med det nya industrisamhället. Med en annan generalisering kan man säga att den urbana borgerligheten var positivt inställd. I partipolitiska termer passade tävlingsidrotten bäst samman med en moderat högerinställning. Men även bland liberaler var opinionen till största delen positiv. Starka krafter i samhället ställde sig alltså bakom idrottsrörelsen och dess tävlingsverksamhet.

Arbetarrörelsen skeptisk

Men det fanns också en stor folklig skepsis som kom till uttryck i underströmmar som sällan nådde ytan. År 1912 bekände dock många färg i idrottsfrågan. En stor del av arbetarrörelsen hade svårt att acceptera idrottsrörelsen. Ju radikalare man var, desto starkare blev motståndet. Det har att göra med att idrotten konkurrerade om samma manliga ungdom som man själv ville mobilisera. Fritidens fackliga och politiska arbete hotades av fotboll, friidrott och skidor - den socialdemokratiska ungdomsklubben hade fått konkurrens av nya idrottsföreningar.

Dessutom leddes idrottsrörelsen av kungahus, industrimän och andra representanter för den aristokratiska eller borgerliga överheten. Detta var svårt för arbetarrörelsen att förlika sig med. Inte heller ville den radikala socialisten ha klassöverbryggande verksamheter som idrott när målet var klasskamp, i slutänden kanske revolution. Så här såg resonemanget ut i ungsocialisternas tidning Brand den 13 juli 1912:

"När man fått en arbetare så långt, att han icke talar om eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp och kappspringning, och när hans största och härligaste dröm i livet är att komma in som nummer ett i en Maratonlöpning och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han en fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen."

Den socialistiska idrottskritiken rymde även planer på att bygga upp en separat arbetaridrott, något man med klent resultat sökte förverkliga under mellankrigstiden. Arbetarrörelsen var nämligen också kluven i idrottsfrågan. Tongivande ledare som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson ogillade idrottskritiken. De menade att existerande idrottsföreningar och Riksidrottsförbundet dög bra också för arbetarna. Och A-pressen (arbetarrörelsens dagstidningar) visade 1912 lika mycket olympisk entusiasm som motstånd.

Kristen kritik

En annan samhällsgrupp som hade svårt för idrotten var de kristna samfunden. Det gällde inom både Svenska kyrkan och frikyrkorna. Idrotten skapade framför allt två problem: för mycket kropp och brott mot söndagsfriden. Tävlingsidrotten byggde inte bara på fysiska prestationer, man exponerade också kroppen på ett sätt som kunde te sig oanständigt. Idrotten kunde, inte minst i olympisk tappning, ses som en återgång till den lättsinniga hedniska antiken.

Värst var ändå kollisionen på söndagarna: skulle dessa vigas åt tävlingsidrott eller åt kyrkobesök och vila? Från kristen synpunkt var svaret givet. Dessutom såg man tecken på vulgaritet i idrottslivet. En av de ivrigaste kritikerna yttrade sig på följande sätt:

"Med avsky har jag år efter år bevittnat, huru ynglingar, som ingalunda kunnat hänföras till gatpojkarnas kategori, under idkandet av sparkbollspel uttömt sin inre råhet i hela störtskurar av svordomar och de grövsta och fulaste tillmälen mot medspelare [---] Värre ändå är den fruktansvärda totala likgiltigheten för religionen, speciellt för den kristna söndagshelgden, som faktiskt är ett karaktäristikon för den svenska idrottsrörelsen." (Svenska Morgonbladet 14 juni 1912)

Även bondebefolkningen hade svårt för idrotten. Redan den anbefallda skolgymnastiken ifrågasattes. Att den manliga ungdomen dessutom frivilligt tröttade ut sig med idrott på fritiden, när åker och skog krävde alla fysiska krafter, var värre. Nyttigt arbete spelades ut mot extravagant idrott, landsbygdens strävsamhet mot städernas nöjesliv. Här fanns inte mycket förståelse för idrottsrörelsen.

Denna negativa landsbygdsopinion kom inte så ofta till uttryck. Men studerar man de samtida idrottsföreningarnas geografiska fördelning avtecknar sig en tydlig tendens. De fanns i städer och på industriorter, vanligast var bruksorter i Bergslagen och längs Norrlandskusten. Först under mellankrigstiden började idrottsrörelsen erövra landsbygden.

Kamp om skattemedel

Konflikten om idrottens vara eller icke vara gällde inte bara om idrott var nyttigt och en bra fritidssysselsättning för medborgarna. Den gällde också statsanslag.

De två ledande riksorganisationerna inom idrottsrörelsen, Riksidrottsförbundet och Sveriges centralförening för idrottens främjande, hade upprepade gånger sedan sekelskiftet 1900 vänt sig till statsmakterna för att få årliga anslag. Regeringen var positiv, men den idrottsskeptiska riksdagen avslog. Att idrottsrörelsen ändå fått visst statsstöd genom exempelvis lotterier berodde på att dessa beslut inte behövde gå genom riksdagen. Av samma skäl, en idrottsvänlig regering, hade det dyra Stadionbygget kunnat åstadkommas. Men det återstod alltså att övertyga folkrepresentationen.

Efter OS 1912 återkom idrottsrörelsens ledning med en ny ansökan. Tillfället kunde inte vara bättre valt. Tävlingarna hade uppmärksammats av varje riksdagsman. Det behöver inte i sig ha lett till en positiv ståndpunkt men gav aktualitet åt frågan och visade vilket engagemang som tävlingsidrotten kunde mobilisera. Efter långa debatter föll avgörandet i mars 1913. Det började med att kamrarna stannade i skilda beslut: den mer aristokratiska första kammaren var positiv, den folkligare andra gjorde tummen ner. Vid gemensam votering segrade den positiva sidan med 181 röster mot 170. Svensk idrottsrörelse hade fått sitt första statsanslag, 100 000 kronor. Därefter har det fortsatt, och det årliga anslaget ligger numera kring en halv miljard kronor.

Det är svårt att bevisa att OS 1912 ledde till statsanslag, lika litet som att spelen räddade den internationella olympiska rörelsen. Men man kan påstå att det är högst sannolikt att den knappa majoriteten för statsanslag inte hade kommit till stånd utan OS. Exempelvis menade en riksdagsman att de 63 svenska medaljerna vittnade om de största framgångar som Sverige vunnit sedan stormaktstiden. Ett sådant uttalande ger en föreställning om det intryck som de svenska OS-insatserna hade gjort.

Gymnastiken en stötesten

Men också en djup splittring inom idrottskulturen blev tydlig i och med OS 1912. Det var en splittring som dels gick inom landet, dels mellan Sverige och utlandet. Problemet var gymnastiken. För att förstå detta måste man känna till 1800-talets stora intresse för gymnastiska system.

Sådana hade utvecklats och slagit rot i många länder från sekelskiftet 1800 för att stärka befolkningen inför krig och fredliga framsteg. I Sverige hade en speciell gymnastik skapats kring gymnastikpedagogen, fäktaren tillika skalden Per Henrik Ling. Med statsmakternas benägna bistånd hade han 1813 startat Gymnastiska centralinstitutet (GCI), nuvarande Idrottshögskolan i Stockholm. Ling och GCI utvecklade den nationalistiska linggymnastiken, som successivt spred sig runt om i världen. Det var denna svenskstämplade gymnastik som nu på hemmaplan mötte den moderna tävlingsidrotten.

Att mötet skulle bli komplicerat kunde förutses. Exempelvis argumenterade linggymnastikens ortodoxa banerförare, i första hand gymnastiklärarna, mot allt som påminde om "sport", vilket då var ett skällsord för tävlingsidrott. De kunde inte acceptera statsmakternas stöd till OS-arrangemanget, exempelvis till en storslagen Stadionanläggning. GCI fick ju nöja sig med gamla lokaler och knappa resurser.

Motsättningarna mellan svensk linggymnastik och utländsk sport märks till exempel i Smålands Folkblad som klagade: "Till den engelska fotbollen har man mera lust än till den svenska gymnastiken." Missnöjet bottnade i att ungdomen inte frivilligt utövade gymnastik som hämmade den individuella prestationslusten. I stället drogs man till tävlingsidrotten. Men många menade att de svenska tävlingsframgångarna 1912 berodde på just linggymnastiken. Denna obligatoriska skolgymnastik gav de svenska idrottarna en mer allsidig kroppsutveckling än deras utländska konkurrenter. Så såg man dock inte på det i utlandet, där det fanns de som menade att linggymnastiken gjorde idrottsmännen stela.

Det praktiska problemet vid OS 1912 gällde hur gymnastiken skulle organiseras. Från svensk sida var man påverkad av lingskt tänkande, vilket innebar att individuell tävlan i OS inte var önskvärt bland gymnaster. Men sådana krävdes av omvärlden. Utanför Sverige hade individuell tävlingsgymnastik efter tyskt mönster bedrivits sedan länge. Typiska var de inslag som fortfarande står i centrum: räck, barr, ringar och bygelhäst. Sådant såg de ortodoxa lingianerna som föraktlig akrobatik som passade i cirkustält. Däremot skulle de ställa upp i trupptävlan efter svenskt system, där de också segrade - kanske var det något av en beställningsseger?

Det skulle sedan dröja ända till mitten av 1940-talet innan individuell tävlingsgymnastik erkändes officiellt och introducerades av Svenska gymnastikförbundet.

Genombrott före 1912

Det ligger nära till hands att tro att det var i och med OS 1912 som idrotten blev en folkrörelse i Sverige. Men den tidiga idrottsrörelsen fick sitt största tillskott av nybildade föreningar redan åren 1906-08. Det var innan Stockholm tilldelades OS, vilket skedde våren 1909.

Det var det framgångsrika svenska deltagandet i extra-OS i Aten 1906 som hade inspirerat till de många föreningar som bildades 1906-08. Efter OS-sommaren 1912 bildades också en hel del föreningar - men inte riktigt lika många. Dessutom hade idrottsrörelsen fått organisatorisk styrka och sammanhållning redan i och med Riksidrottsförbundets tillkomst år 1903. Då skapades den organisation som fortfarande består: en överstyrelse, många specialförbund för de olika grenarna och distriktsförbund för det regionala arbetet.

Ledarskiktet och idéerna fanns på plats och ändrades inte efter 1912. Avancerad arrangörsförmåga hade man också. Det största kraftprovet var de numera okända Nordiska spelen, anordnade i Stockholm normalt vart fjärde år 1901-26, en föregångare till vinter-OS.

Läggs allt detta samman framträder bilden av ett idrotts-Sverige som redan före 1912 hade nått långt, trots konflikter och motstånd. Med den internationellt slagkraftige officeren Viktor Balck i spetsen måste landet, trots sin begränsade befolkning, för omvärlden ha framstått som en avancerad idrottsnation. Det finns därför anledning att formulera om den betydelse som OS 1912 hade för den svenska idrottsrörelsen. Dessa spel var i första hand en bekräftelse på något som redan inträffat - mer av pricken över i än orsak till ett genombrott. Det var tidigare demonstrerade framgångar, organisatoriskt och på tävlingsbanan, som Balck kunde hänvisa till, när han 1909 djärvt förklarade att Stockholm var redo att ta över spelen från huvudkandidaten Berlin, som visade tecken på osäkerhet.

Ur ett internationellt perspektiv var OS 1912 viktigt för rörelsen som helhet. När den vinddrivne franske baronen Pierre de Coubertin lyckades trumma ihop en rad inflytelserika personer och år 1894 i Paris stifta Internationella olympiska kommittén (IOK), var det inte självklart att OS-rörelsen skulle bli framgångsrik. OS i Aten 1896 blev något av ett experiment som lyckades relativt bra. Men den olympiska framtiden förblev osäker. De följande tre ordinarie OS (Paris 1900, S:t Louis 1904, London 1908) blev inga odelade framgångar. De kombinerades med världsutställningar, drunknade i storstäder, var utspridda över många månader, och innehöll både bråk mellan deltagare och organisatoriska barnsjukdomar.

1912 års OS blev en framgång

Mot denna bakgrund blev OS i Stockholm 1912 särskilt betydelsefullt. Ett fiasko kunde ha äventyrat hela OS-idén, men spelen blev en odiskutabel framgång. Arrangemangen klaffade väl, OS-kyrkan stod mitt i byn, till och med solen skötte sig över förväntan. I stora drag framställs 1912 som en tidig höjdpunkt i den olympiska rörelsens historia. Omdömet gäller inte bara i samtida nationalistiska kretsar i Sverige utan även i senare internationell forskning. Kanske räddade OS 1912 den olympiska rörelsen - särskilt som OS 1916 ställdes in på grund av världskriget.

I dag har idrottsrörelsen nått total acceptans. Separata inslag ifrågasätts, men inte helheten. Vilka skulle underkänna idrottsrörelsen i grunden, om den framgångsrikt organiserade OS i Stockholm 2012?

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar