Annons

Vem tar vem på den litterära scenen?

Ett nytt grepp på litteraturhistorien.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång". Den danske författaren Bernhard Severin Ingemanns psalm Härlig är jorden skrevs vid mitten av 1800-talet och översattes efter några decennier till svenska. Man sjunger den fortfarande i skandinaviska kyrkor. I övrigt är Ingemann bortglömd, liksom de flesta författare i hans generation.

Ändå lever de litterära generationerna längre än de biologiska. Hur länge lever då en litterär generation? Och hur ser egentligen en litterär generation ut?

Litteraturkritiken spelar en central roll för vilka författare som ska kommas ihåg. Om en författares böcker inte uppmärksammas i recensionerna i dagspressen och de litterära tidskrifterna, blir hans eller hennes alster ofta kortlivade. Recensenterna är professionella förmedlare. Som alla sådana är de också mäktiga gatekeepers, spärrvakter.

Men det behövs mer än en eller annan recension för att ett litterärt verk ska leva vidare. Ett viktigt sätt för en författare och dennas verk att överleva är att bli omnämnd i recensioner av andra skönlitterära författares verk. Detta gäller vare sig författaren själv verkade för hundratals år sedan eller om han eller hon nyss debuterat. En sällan eller aldrig omnämnd författare existerar knappast i det litterära livet.

Enstaka återuppståndelser från de döda förekommer, även om de tenderar att bli kortvariga. När Forskning & Framsteg för ett drygt år sedan frågade litteraturprofessorerna vid de större svenska lärosätena vilka som är de bästa skönlitterära verken på svenska (se Strindberg forskarfavorit, F&F 2/04), var visserligen det äldsta nämnda verket publicerat år 1658: Georg Stiernhielms Hercules. Men tretton av titlarna på denna tjugo-i-topp-lista publicerades på 1900-talet. "Det är en period som vi litteraturvetare är väl inlästa på", som en av professorerna förklarade - ett talande yttrande.

Kvinnor nämndes oftare på 1800-talet

Den litterära scenen kan till stor del beskrivas med hjälp av omnämnanden, det vill säga när recensenter nämner en annan författare än den recenserade. Dessa omnämnanden under en viss period bildar ett gott mått på en författares betydelse.

Om man tittar på de författare som oftast nämndes i storstadstidningar under vissa år under 1800- och 1900-talen ser man att många toppnamn byts ut (se rutan på sidan 49). Men några få klassiker lever vidare - August Strindberg och William Shakespeare var stora både 1883 och 1976.

Endast två kvinnor, Germaine de Staël och Charlotte Edgren, förekommer bland dessa ledande namn, och de finns på 1800-talslistorna. Kvinnliga författare nämndes mindre ofta på 1970-talet än på 1880-talet, och de nådde sällan fram till topppositioner hos recensentkåren. Den livliga könsdebatt som pågick under 1970-talet tycks i varje fall inte ha trängt in i litteraturrecensenternas föreställningsvärld.

Lika intressant som att notera närvaron av enstaka författare är det att mäta hela författargenerationers ställning, deras introduktion, genombrott, kulmen och avklingande inom den litterära referensramen.

Nya referenser

Ständigt tränger nya författargenerationer in i recensenternas referenser. Vi ser exempelvis hur decennierna 1880-1920 dominerades av August Strindbergs och Verner von Heidenstams generationer: åttiotalisterna och nittiotalisterna. Vi ser också hur de äldre generationerna efter hand försvinner ur recensenternas tankevärld. De många författare som verkade före mitten av 1800-talet är i dag nästan obefintliga i referensramarna. Avståndet i tid blir till sist för långt för meningsfulla jämförelser. Den aktuella referensramen är därför inte särskilt stor: några hundra namn av alla de många tusentals författare som under seklernas gång skapat prosa och poesi, epik, lyrik och dramatik.

Varje ny författargeneration etablerar sig snabbt, medan avklingandet går långsammare. Periodernas längd varierar. Men alla litterära generationer närmar sig förr eller senare sitt nästan totala utplånande.

Generationen född mellan 1916 och 1940, näst längst till höger på bild 2, innehåller namn som Wolf Biermann, Heinrich Böll, Sven Delblanc, Friedrich Dürrenmatt, Per Anders Fogelström, Doris Lessing, Göran Palm och Alain Robbe-Grillet. Den generationen fick börja klinga av utan att ha haft någon dominansperiod. Kurvan bryts i förtid och sammanfaller därefter praktiskt taget fullständigt med den tidigare generationens kurva: författare födda 1897-1915.

Figurens sista generation - författare födda 1941 och senare - tycks just nu vara på väg mot sitt genombrott i recensenternas litterära referensram. Det är en brokig skara. Här finns så olika namn som Beatles, Bob Dylan, Peter Handke, Ulf Lundell, Lars Norén, Günther Wallraff och Jacques Werup. I 50-60-årsåldern är de färdiga att definitivt slå igenom i de svenska litteraturrecensenternas tankevärld.

Vissa nämns tillsammans

Men varför avbröts då kurvan för generationen 1916-40 så snabbt? Var det en effekt av det efter hand alltmer dominerande tv-mediet? Kanske har den därpå följande generationen, födda 1941 och senare, lyckats anpassa sig tillräckligt för att överleva i den förändrade mediestrukturen och dess alltmer dominerande populärkultur. Några av de namn som jag just nämnde tyder på det, som Jacques Werup och Ulf Lundell, samt naturligtvis Bob Dylan och Beatles.

Man kan även undersöka vilka andra författare som recensenterna associerar till i en recension av ett nytt verk. En recensent som läser en nyutgiven bok kommer exempelvis att tänka på och omnämna både Frans Kafka och Samuel Beckett. Detta kan vara en tillfällighet. Men om dessa båda förekommer ofta tillsammans i recensioner, så kan man hävda att de anses ha något gemensamt. Och ju oftare de nämns samtidigt, desto mer bör de ha gemensamt. Självfallet kan man också tänka sig att anledningen skulle kunna vara att de nämnda författarna är mycket olika - att de rentav är varandras motsatser i något avseende som recensenterna ansett relevant. Men även detta är ett uttryck för en association hos recensenten.

Man kan göra grafer över dessa mönster i recensenternas associationsfält samt tidsmässiga förändringar i dessa.

Broar mellan populär- och elitkultur

I dagens konkurrens mellan elit- och populärkultur är de stora bokklubbarna viktiga. De bygger broar mellan populärkulturen och delar av den elitkultur som sociologen och poeten Harald Swedner vid mitten av 1960-talet kallade finkultur. Bara några få snillen är förunnade att göra det som Carl Snoilsky drömde om på 1800-talet - att skapa den stora litteratur "som tusenden förstå".

Anna Maria Lenngren hade redan på 1700-talet velat träffa vad hon kallade "tonen för koja och slott", och hon lyckades kanske bättre än greve Carl Snoilsky. I Sverige är väl annars Carl Michael Bellman och August Strindberg, Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg de bästa exemplen på författare som kunnat överbrygga de sociala och kulturella vallgravarna.

Vilka litterära genombrott kan vi då vänta oss på litet längre sikt? Kanske ett elektroniskt genombrott - i en litteratur som just nu växer fram någonstans på internet? Kommer nya legeringar av bild-, ljud- och ordkonst att uppstå?

Vi vet inte. Men en sak är säker. Vi tolkar och förstår vår nutid genom det förflutna. Vi vandrar baklänges in i framtiden.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar