Annons

Han känner sin inre apa

Möt Frans de Waal, en av världens främsta primatforskare.

Det är inte mycket hos Frans de Waal som skvallrar om hans bakgrund som hippie. Håret är kortklippt, mustaschen ansad och byxorna väl pressade. Men i hans forskning om apor är det lätt att hitta ämnen med klang av proggens ideal: fred, försoning, empati och ohämmad sexualitet.

- Visst, men jag har nog sett mer våld bland primater än någon annan, säger Frans de Waal, professor i psykologi och chef för Living Links Center vid Yerkes nationella primatforskningsinstitut i Atlanta, USA.

Vi träffas när han besöker Uppsala för att föreläsa om empati bland djur. Han är mitt uppe i en föreläsningsturné som fram till i november kommer att passera två dussin städer i tre världsdelar. Överallt signerar han sina böcker och upprepar sitt viktigaste budskap: att även omtanke och samarbete är en del av människans biologiskt nedärvda natur, ett arv som vi delar med apor och många andra djur.

Visst kan både djur och människor vara hänsynslösa. Frans de Waals första bok, Chimpanzee politics, handlar om härskartekniker bland schimpanser på Arnhem Zoo i Nederländerna. Analysen av apornas intriger om makt och rang är så träffande att den amerikanska kongressens dåvarande talman, Newt Gingrich, rekommenderade boken till alla nyvalda ledamöter.

Sex löser knutarna

Men vi människor kan också spegla oss i en annan apa, den finlemmade och fridsamma bonobon. Att bonobon utgör en egen art stod klart så sent som år 1929. Tidigare hade forskarna trott att apan var ett slags schimpans.

För ungefär 5,5 miljoner år sedan skilde sig människans utvecklingslinje från den linje som senare gav upphov till både schimpansen och bonobon. Det betyder att båda aporna står oss lika nära i utvecklingshistorien. Men de är mycket olika.

Frans de Waal har utnämnt bonoboerna till primaternas hippies. De krigar inte, jagar sällan och lever i matriarkat. Spänningar i gruppen löser de som regel genom att ha sex med varandra. Öppen aggression är sällsynt, enligt Frans de Waal, som har ägnat tusentals timmar åt att studera både schimpanser och bonoboer i fångenskap.

Redan som barn var Frans de Waal en hängiven biolog. Han växte upp i den nederländska staden Waalwijk. På terrassen bakom familjens hus fyllde han baljor med salamandrar, karpar och spiggar. Där hade han också burar med möss, kajor och många andra djur.

I gymnasiet råkade han ut för en biologilärare som hade snöat in på citronsyracykeln. Det var så tråkigt att han bestämde sig för att i stället läsa fysik på universitetet. Men hans mamma insåg att det var fel väg för pojken, och lyckades avstyra beslutet. Så det blev biologi.

Vid universitetet i Nijmegen gjorde han sitt bästa för att utmana etablissemanget, bland annat genom att låta håret växa till axlarna och komma till en muntlig examen utan traditionsenlig kostym och slips. Han blev underkänd.

- Det var ett lyckokast, säger Frans de Waal.

Han fick ett halvår på sig att förbereda examen på nytt. Under tiden extraknäckte han på en psykologisk institution där han fick arbeta med två unga schimpanshanar. Därmed fick han upp ögonen för primatforskning och etologi, läran om djurs beteende.

Apor tar hänsyn

Under flera decennier efter andra världskriget var etologerna främst intresserade av aggression. Bakgrunden var kriget. För människor som ansåg sig vara civiliserade låg det nära till hands att beskriva krigets övergrepp som djuriska. Frans de Waal talar om fernissteorin, en syn på människan som ett brutalt och själviskt djur under ett tunt lager av kultur. Han menar att det synsättet fick ytterligare näring ur den tidsanda som härskade under Ronald Reagans och Margaret Thatchers tid vid makten under 1980-talet.

- De försökte bygga ett samhälle baserat på själviska principer, eftersom det är så kapitalism fungerar bäst enligt deras uppfattning, säger Frans de Waal.

Han tycker att samma principer genomsyrar boken Den själviska genen, som den brittiske biologen och författaren Richard Dawkins gav ut vid samma tid. Frans de Waal irriterar sig speciellt på bokens förment hoppfulla sista mening: "Vi kan göra uppror mot de själviska genernas tyranni, och det är vi ensamma om på denna jord."

- Innebörden är att om vi är snälla och altruistiska så är vi det trots våra gener. Men det handlar inte om att gå emot våra gener. Vi är programmerade för sådana beteenden också, säger Frans de Waal.

Aporna svalt hellre

Det finns gott om berättelser om apor som verkar ta hänsyn till andra. Till exempel är det känt att schimpanser (som inte kan simma) med fara för livet har försökt rädda andra schimpanser från att drunkna. Och i ett grymt experiment som amerikanska forskare genomförde för över 40 år sedan vägrade hungriga rhesusapor att dra i en kedja som gav dem mat, samtidigt som en annan apa fick en elstöt. Aporna svalt hellre i upp till tolv dagar än att se någon annan lida.

Evolutionen som urvalsprocess kan visserligen vara grym. Men det betyder inte att det som evolutionen skapar - till exempel apor och människor - måste vara grymma. Frans de Waal varnar för vad han kallar Beethoven-felslutet. Kompositören Ludwig van Beethovens lägenhet i Wien lär ha varit en riktig svinstia. Men i hans musik finns inga spår av röran. Det som är typiskt för en skapande process behöver alltså inte färga av sig på resultatet.

Under de senaste åren har Frans de Waal ägnat mycket arbete åt att utforska egenskaper hos apor som skulle kunna vara föregångare till några av människans mest avancerade förmågor, till exempel empati.

Han tycker att psykologer ofta ställer sådana egenskaper på en piedestal och betraktar dem som något unikt mänskligt, olikt allt annat i naturen. Som biolog är Frans de Waal van att i stället resonera från det enkla till det mer komplicerade. Han tänker sig att den empatiska förmågan har en kärna som vi delar med många djur. Utanpå den finns ytterligare lager som likt en rysk docka tillsammans bildar apors och människors mer utvecklade förmåga att sätta sig in i någon annans situation.

Empatins kärna är enligt Frans de Waal enkla och automatiska processer som gör det möjligt att avläsa andras rörelser och känslor. Den förmågan bygger bland annat på nervceller som reagerar likadant på egna mentala tillstånd som på andras, så kallade spegelneuroner (se Hjärnans speglar, F&F 8/06).

- På den nivån kan vi lätt få en känslomässig kontakt med en katt eller en hund. Det är skälet till att katter och hundar är mer populära som husdjur än leguaner - som i övrigt är vackra, lagom stora och lätta att föda upp, säger Frans de Waal, som själv har tre katter.

Han tror att evolutionen har gynnat denna enkla form av empati hos djur som tar hand om sina ungar. Ovanpå detta har många sociala djur dessutom utvecklat förmåga att bedöma en situation som någon annan befinner sig i. Med den kunskapen blir det möjligt att till exempel tänka ut ett sätt att hjälpa någon ur en knipa.

En stare kraschlandade

Frans de Waal berättar flera historier om hjälpsamma apor i boken Vår inre apa. En sommardag år 1996 ramlade en treårig pojke ner i ett gorillahägn vid Brookfield Zoo i USA. Gorillahonan Binti Jua ingrep. Hon lyfte upp pojken och vyssjade honom i knäet, för att sedan överlämna honom till den väntande personalen.

I brittiska Twycross Zoo såg bonobohonan Kuni en stare krocka mot glaset runt hennes inhägnad. Hon lyfte upp den bedövade fågeln och försökte varsamt ställa den upp. Sedan kastade hon den ett stycke. Den fladdrade till med vingarna och störtade på nytt. Då klättrade Kuni upp i det högsta trädet och höll upp fågeln mellan vingspetsarna. Hon skickade iväg staren som ett leksaksplan. Den kraschlandade, men repade sig senare och kunde mot kvällen flyga iväg för egen maskin.

- Kuni skulle förstås aldrig ha gjort så med en annan bonobo. I stället tänkte hon ut vad som var bäst för fågeln, säger Frans de Waal.

Men var Kuni verkligen empatisk? Hon kanske bara var nyfiken på hur fågeln fungerade och såg den som en leksak, snarare än som en levande varelse i behov av hjälp?

- Ja, kanske det. Med berättelser av det här slaget kan man bara visa att det finns en möjlighet att apor ser saker ur andras perspektiv, säger Frans de Waal.

För egen del tvivlar han inte på att apor faktiskt är empatiska, och även i övrigt har ett rikt känsloliv. Det är en vanlig uppfattning bland forskare som ägnar mycket tid åt att studera hur apor umgås till vardags.

Filosofer och forskare som gör laboratorieexperiment med till exempel råttor eller duvor brukar vara mer skeptiska till att spekulera över vilka känslor som får djur att bete sig som de gör. En vanlig uppfattning är att man inte bör tillskriva djur mer invecklade motiv än nödvändigt. I synnerhet bör man akta sig för att tolka dem som om de vore människor. Så kallad antropomorfism har länge varit tabu bland etologer. För behavioristerna, som var tongivande under en stor del av förra seklet, är antropomorfism i det närmaste en dödssynd.

Det har aldrig bekymrat Frans de Waal. Han tycker tvärtom att människans psykologi är en bra utgångspunkt för den som vill förstå vad som rör sig i huvudet på en apa. Vi ingår trots allt i deras närmaste släkt, så varför skulle vi vara så olika?

Frans de Waal säger att han i första hand är intresserad av apor, men drar ständigt paralleller mellan människan och de övriga primaterna. Han är biolog men jobbar på en psykologisk institution, vilket har lett till en och annan kulturkrock. När det kommer ut nya läroböcker i psykologi brukar han bläddra igenom registret för att se vad de har att säga om makt och dominans.

- Nästan ingenting. Det är en stor brist eftersom mycket av primaternas relationer kretsar kring makt och dominans, säger Frans de Waal.

Kapuciner strejkar

I sådana frågor tycker han att den italienske filosofen och statsmannen Niccolò Machiavelli hade mer att säga för närmare fem hundra år sedan än dagens psykologer.

I sin senaste bok, Primates and philosophers, resonerar Frans de Waal med filosofer om moralens ursprung. Han ser många beteenden hos apor som hos våra förfäder kan ha bidragit till att sociala djur utvecklades till moraliska människor. Apornas umgänge bygger på tjänster och gentjänster. De gynnar sina släktingar, månar om sitt rykte, löser konflikter och har en grundläggande känsla för rättvisa. Frans de Waal och hans medarbetare har till exempel visat att en kapucinapa vägrar ta emot en gurkbit som belöning om den ser att någon annan får en vindruva för samma insats. Han har också upptäckt att schimpanser hellre ger bort mat till någon som putsat deras päls än till någon annan.

Men det största steget i utvecklingen mot människans moral var enligt Frans de Waal en förskjutning av fokus från relationer mellan individer till omsorg om en grupp. Sådana tendenser finns också hos apor. Det händer att schimpanshonor föser ihop hanar efter ett bråk så att de kan mäkla fred. Och hanar som står högt i rang ingriper ofta i gräl på ett till synes opartiskt sätt, vilket bidrar till fred och stabilitet i gruppen.

Direktörer fifflade

Självklart är människans moraliska tänkande betydligt mer sofistikerat än så. Vi har till och med stiftat lagar för att underlätta livet i grupp. Efterspelet till den stora skandalen i det amerikanska energiföretaget Enron pågår fortfarande. Frans de Waal, som har bott i USA sedan 1981, har följt affären med stort intresse. Ett antal chefer mixtrade med bokföringen och blev stormrika. I kraschen som följde förlorade tusentals småsparare sina pensionspengar.

- Skandalen har lett till en tydligare insikt om att även de största kapitalisterna måste ta ett socialt ansvar för att fatta bra beslut, säger Frans de Waal.

Direktörerna bröt mot massor av lagar och krav på god bokföring. Reglerna är ett uttryck för moralen i samhället. Men sådana regler är förstås inte dikterade av det naturliga urvalet. Frans de Waal drar en parallell till språket. Vi föds utan språk, men med förmåga att lära oss vilket språk som helst. På motsvarande sätt menar han att vi föds med förmåga att ta till oss moralen i det samhälle vi växer upp i.

Men varken språk eller moral kan fungera hur som helst. Det vi kallar moral har utvecklats som en lösning på problem som uppstår när individer lever i en grupp. Människor har senare lyckats vidga sin moral till andra grupper, till hela mänskligheten och i vissa fall till djur. Frans de Waal noterar att den moraliska cirkeln tenderar att krympa när resurserna tryter. Trots det anser han att människan, jämfört med andra primater, är en anmärkningsvärt givmild art.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar