Annons

Arbete som rättighet eller plikt

Den svenska välfärdsstaten skiljer sig i synen på arbete från andra välfärdsmodeller.

Det talas ofta om en svensk modell. Men vad är det? Idén om likabehandling, allas deltagande efter förmåga och allas rätt till samhällets stöd efter behov brukar ofta ses som grundläggande i den svenska välfärdsstaten. Denna strävan efter att vara allomfattande finns inte minst i idén om en generell socialpolitik.

Den generella socialpolitiken kan ställas mot en annan tradition, en liberal modell som fanns i bland annat Sverige kring sekelskiftet 1900. Den liberala modellen byggde på den gamla fattigvårdens principer om allmosor, där rättigheter ställdes mot skyldigheter. Där fanns ofta en disciplinerande tanke om motprestation, och fattiga delades in i värdiga och ovärdiga.

Den svenska modellen - produktivism

I den svenska välfärdsmodellen finns i stället en tydlig idé om att medborgarna har sociala rättigheter och att detta är drivande i samhällsutvecklingen. Så talar vi i Sverige om individuella fri- och rättigheter i socialpolitiken, inte som i USA eller Storbritannien om motpolerna individuella rättigheter och individuella skyldigheter.

Det betyder inte att det i det svenska folkhemmet fanns en rätt att vara lat eller att uppbära samhällelig försörjning utan att delta i samhällsgemenskapen. I stället står fri- och rättigheterna och den generella välfärden i svensk politisk kultur nära en idé om effektivitet som skulle kunna kallas produktivism. Den innebär att rättvisa, jämlikhet och trygghet ses som lönsamma, produktiva krafter, som resurser. Välfärdsstaten betraktas som en förutsättning för en slagkraftig ekonomi, eftersom välfärd i sig anses skapa arbete och hjälpa individer att på olika sätt delta produktivt. I produktivismen ses individerna både som medborgare med specifika rättigheter och som samhällets produktiva resurser.

Samspelet mellan individen som en eventuellt lönsam tillgång för samhället och som en person med särskilda rättigheter är viktig för att modellen ska fungera. Om rättigheterna inte kopplas till samhällsekonomisk effektivitet och produktivt deltagande, så riskerar de att bli tomma ord. Det blir dessutom svårt att upprätthålla den solidaritet som är den svenska välfärdens grund.

Om individer å andra sidan bara ses som arbetskraft kommer det i konflikt med människovärdet. Det kan leda till ett djupt odemokratiskt effektivitetstänkande och till sociala övergrepp.

Styrkan i den svenska modellen har legat i att individen ses som en resurs för samhället och att rättigheterna samtidigt betraktas som produktiva. När de olika delarna hamnar i obalans är det svårt att upprätthålla modellen, och det är vad som skett sedan 1970-talet.

Rätten att arbeta

En betydelsefull skillnad gentemot liberala idétraditioner är att vi talar om rätten - inte skyldigheten - att arbeta. Det är en rättighet som under 1900-talet utsträckts från den manlige industriarbetaren till allt fler grupper i samhället. Rätten till arbete är till och med inskriven i den svenska grundlagen.

I svensk politisk kultur finns en bred tolkning av vad produktivt deltagande kan vara. Barnafödande, vård och omsorg har setts som produktiva aktiviteter med central betydelse för det nationella välståndet. Därför var två avgörande moment i den svenska socialpolitikens framväxt dels 1910-talets debatt om emigrationen, dels 1930-talets befolkningskris. Då förstärktes idén om individen som en samhällelig tillgång, samtidigt som de individuella rättigheterna utökades. För att få arbetskraften att stanna i landet presenterades i emigrationsutredningen förslag om förbättrade bostäder och arbetsvillkor. Befolkningsfrågan gjorde barnafödandet till en nationell angelägenhet, vilket i sin tur ledde till reformer som barnbidrag och utbyggd mödravård.

Produktiv socialpolitik

Också trygghet har i den svenska modellen setts som en produktiv kraft och otrygghet som nedbrytande: den leder till ineffektivitet och sociala kostnader. Under mellankrigstiden var det detta synsätt som skilde den svenska vägen från en liberal ekonomisk doktrin.

Tankarna togs under 1930-talet upp av den socialdemokratiske ekonomen Gunnar Myrdal i hans tal om en produktiv socialpolitik. Han hämtade inspiration från sin handledare i den så kallade Stockholmsskolan, den konservative ekonomen Gustaf Cassel. Detta är inte utan betydelse. För Gustaf Cassel var socialpolitik ekonomisk politik. Den var ett effektivare sätt att organisera samhället på, då den oreglerade marknadskapitalismen i den liberala ekonomin hade lett till fattigdom och misär för många. Socialpolitikens syfte var att förhindra ekonomiskt ogynnsam utslagning och stora orättvisor. Den skulle däremot inte verka som drivhus för det som Gustaf Cassel kallade "svaga plantor" eller bidra till omstörtande samhällsförändring.

För den socialistiske ekonomen Gunnar Myrdal skulle den produktiva socialpolitiken vara förebyggande och alltså rikta sig mot orsakerna till de sociala problemen. Han såg den produktiva socialpolitiken som ett medel i samhällets gradvisa förändring mot en samhällelig ordning där problem som arbetslöshet, fattigdom och social utsatthet reformerades bort.

Här skilde sig Myrdals välfärdsmodell från det äldre liberala systemet i och med att hjälpen inte skulle riktas till de improduktiva och utslagna, utan till dem som kunde sättas i arbete. Den förebyggande socialpolitiken var en investering, till skillnad från fattigvården som i ekonomisk mening närmast var att likna vid kapitalförstörelse.

Härmed grundlades tanken om att rättigheter i socialpolitiken kunde vara produktiva. Detta kan ses som ett slags ekonomisk pragmatism som gjorde att en utbyggd välfärdspolitik kunde motiveras strategiskt. Tanken bidrog sålunda till att skapa ett relativt samförstånd om välfärdsstaten som allas, även rikets, bästa. Omfattande insatser riktade mot svaga grupper blev ekonomiskt försvarbara och kunde ses som investeringar eftersom de förväntades frigöra samhälleliga resurser i form av framtida arbetskraft.

Med detta synsätt som grund, som man kan kalla produktiv universalism, genomfördes en rad av de numera klassiska välfärdsreformerna.

Medaljens baksida

I den svenska historien har dock förhållandet mellan individen som resurs och som person med specifika rättigheter varit komplext. Samma produktivistiska tänkande som motiverat utbyggda sociala insatser har också varit disciplinerande. Den generella socialpolitik som formulerades av den socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller under 1930-talet var till för skötsamma arbetare, inte för "asociala element". Befolkningspolitiken medverkade till att människor kunde betraktas som människomaterial av olika kvalitet. Att se människor som arbetskraft kunde dock stå i strid med människovärdet. I steriliseringspolitiken ledde detta till övergrepp i samhällsnyttans namn.

Rättigheternas centrala roll skilde svensk politik från den som utvecklades i nazi-Tyskland. Där föll rättighetsargumenten till förmån för en fascistisk effektivitetstanke, där människor i första hand sågs som arbetskraft och i andra hand som medborgare med specifika rättigheter.

Ändå var det befolkningspolitiken som gav skjuts åt den svenska välfärdsstatens framväxt. Genom att argumentera ekonomiskt för socialpolitik och se den som en lönsam investering blev välfärden ekonomiskt försvarbar.

Den så kallade arbetslinjen som i dag är så omdiskuterad uttrycker dubbelheten i systemet. Å ena sidan den individuella rätten till arbete och samhällets skyldighet att hjälpa människor till försörjning. Å andra sidan en disciplinerande norm om arbete som botemedlet mot sociala problem.

Den aktiva arbetsmarknadspolitikens framväxt under efterkrigstiden ledde alltså till att individuella rättigheter förstärktes. Människor hade rätt till sådant som rehabilitering och barnomsorg - för att kunna återgå till arbetet.

Under 1990-talet har diskussioner förts om att skärpa arbetslinjen och stärka kraven på motprestation. Bakom kraven finns den långa kontinuiteten i synen på arbete som grunden för den svenska välfärden. Men dagens diskussioner bygger också på andra idéströmmar. Framför allt ligger de närmare en liberal tradition där aktivering och motprestation är viktigare. Politiker talar oftare om rättigheter kontra skyldigheter, och i såväl arbetsmarknadspolitik som socialpolitik har den individuella skyldigheten till motprestation förstärkts. Tidigare var det de sociala rättigheterna som ansågs skapa förutsättningar för produktivitet och deltagande i såväl samhälle som arbetsliv. Nu är det inte längre så. I dag har kommunerna rätt att dra in socialbidraget för den som inte söker anvisat arbete.

Krav på större ansvar

Men det vore fel att tro att detta är något som kommit från höger. Socialdemokratisk politik under 1990-talet handlade mycket om hur man skulle formulera det individuella ansvaret när man uppfattade att arbetsviljan höll på att upplösas. Socialdemokraterna har till och med hävdat att det finns en egen tradition av att betona individuella skyldigheter. Att ställa krav på större eget ansvar i socialförsäkringssystemen är därför inte oförenligt med socialdemokratisk politik, menar man.

Balansen i folkhemsmodellens olika delar började paradoxalt nog förskjutas i och med socialdemokratins höjda ambitioner i socialpolitiken under 1970-talet. I takt med samhällets allmänna demokratisering och den jämlikhetssträvan som fanns inom socialdemokratin utökades de sociala rättigheterna. De började dessutom ses som rättigheter i sig utan koppling till samhälls-ekonomisk effektivitet. Socialvårdens mål var inte längre att återföra folk till produktionen, utan att skapa trygghet, jämlikhet och demokrati också för socialt utslagna. Också de hade medborgerliga rättigheter, och till och med rätt att välja att inte delta i produktionen. I socialtjänstlagen från 1982 lagfästes rätten till social service och omsorg. Rättigheterna kopplades bort från samhällsekonomin, och därmed var balansen i systemet bruten.

I linje med detta förändrades också synen på de svaga. De utgjorde inte längre en arbetskraftsreserv, utan sågs just som svaga och utslitna. Att ta hand om dem var visserligen en kostnad snarare än en förutsättning för tillväxt, men det var samtidigt en solidaritetshandling. Därför kunde socialpolitiken expandera, trots att den i sig inte sågs som produktiv.

Socialkostnader skulle sparas in

Under 1980-talet förändrades situationen igen. Sverige måste effektiviseras, hävdades det. Att värna allas trygghet krävde att man inriktade sig på att skapa tillväxt, vilket man delvis gjorde genom att spara. Socialpolitiken var en av de kostnader, som det kunde sparas in på.

Vi bör dessutom sätta de senaste årens svenska diskussion om skärpt individuellt ansvar i relation till 1980- och 90-talens utveckling i västvärldens välfärdsstater. I Storbritannien är utvecklingen tydlig, och där har sociologen Anthony Giddens slogan No rights without responsibilities - inga rättigheter utan ansvar - blivit något av ett mantra för labours förra partiledare Tony Blair.

Orsaken till förändringarna är nya idéer om hur man ska se på flexibilitet och så kallad anställningsbarhet, på engelska employability. Ansvaret för arbetslösheten - som varit en central aspekt av välfärdsstaternas historiska framväxt - förskjuts från staten till individen. Det är nu individens sak att vara anställningsbar.

Det nya sättet att se på arbetsmarknadspolitiken har rötterna i det som i anglosaxisk liberal tradition brukar kallas workfare, en sammandragning av work och welfare. Skillnaden mellan workfare och svensk produktiv universalism kan enkelt uttryckas som skyldigheten att arbeta, till skillnad från rätten att vara produktiv. I workfare är sociala rättigheter kopplade till skyldigheter, framför allt till den individuella plikten att förvärvsarbeta. Arbetet - framför allt marknadsberoende lönearbete - ligger till grund för sociala rättigheter, och rättigheter är något som måste tjänas in. Att vara medborgare blir synonymt med att arbeta.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Angående frasen: "Rättigheterna kopplades bort från samhällsekonomin, och därmed var balansen i systemet bruten."

Var inte det inte istället just så att den socialpolitiska biten uppsåtligt s.a.s. lyftes ut ur "systemet"? -Snarare än att man 'brutit balansen' inom det. (?)

Lägg till kommentar