Annons

Åter till fynden!

Få forskningsområden har påverkats så mycket av postmodernismen som arkeologin. Men Kerstin Lidén värnar den traditionella vetenskapen.

Kerstin Lidén vet knappt själv om hon är humanist eller naturvetare - hon är arkeolog.

- Arkeologer är vår tids rallare, säger hon. Vi följer med där det byggs vägar och järnvägar. På så vis är arkeologin kopplad till den ekonomiska konjunkturen. Att gräva ute i fält, i schaktet, är spännande men det är i laboratoriet som hon tycker att man kan få materialet att berätta.

Kerstin Lidén är chef för det arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet och är professor i arkeologi med laborativ analys. Sedan i april är hon ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

Hennes specialitet är biokemiska analyser av det mänskliga skelettet. De senaste tio åren har det skett en explosion på området. Forskarna kan fastställa hårfärg och ögonfärg, berätta om förflyttningar och hur människan har befolkat världen. Och om sjukdomar - både bakteriellt överförda och genetiska.

Matkultur är ett annat område som tekniken numera kan ge en bättre bild av. Kerstin Lidén är involverad i flera vetenskapliga projekt om vad stenåldersmänniskorna åt. På nybildade Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet arbetar historiker, arkeologer, matematiker, lingvister och etologer tillsammans. De har kunnat visa att kosten för 10 000 år sedan var nästan lika varierad som i dag.

- Mat är intressant för det är både natur och kultur. Man kan inte äta vad som helst, måste äta vissa saker för att överleva. Men den kulturella påverkan stor, det finns mängder av mattabun.

Ett projekt med särskild relevans för oss nordbor handlar om hur mjölkkulturen spreds. Större delen av världens vuxna befolkning blir magsjuk av att dricka färsk komjölk, men nordeuropéer - framför allt skandinaver - är ett genetiskt undantag. För omkring 5 000 år sedan uppstod denna märkliga förändring - några klarade helt plötsligt att bryta ner mjölksockret, laktosen. På det arkeologiska forskningslaboratoriet har man analyserat både mänskliga kvarlevor och kärl där mejeriprodukter har förvarats och spårat den verksamma genen i skelett från bland annat Västergötland.

Den postmoderna arkeologin

Det är den traditionella arkeologin som Kerstin Lidén slår vakt om - att analysera fynden, vilket de nya teknikerna ger så stora möjligheter till. Men arkeologin har förändrats radikalt de senaste femton åren. Riksantikvarieämbetet kritiseras för att montera ner kompetensen om runor, och gör föga historiskt underbyggda utställningar, som den häromåret om Vik-Inga Muhamed, en muslimsk, kvinnlig viking. Syftet var att demokratisera och göra kulturarvet mångkulturellt och genuskorrekt. Och Historiska museet har fått massiv kritik för att försumma samlingarna till förmån för allmänna konstinstallationer som den uppmärksammade Snövit och sanningens vansinne år 2004.

- Det är okunnigt att tro att besökarna inte är intresserade av de gamla fynden som finns på museerna och av de människor som vi har samlat materiella spår från, säger hon. Det har blivit något slags politisk korrekthet i hela denna verksamhet. Men naturligtvis kan även besökare från exempelvis det invandrartäta Rinkeby vara intresserade av vad vikingarna åt eller hur de levde sina liv.

- Det är helt felaktigt att framställa dagens mångkulturella samhälle som avvikande, som ett problem som måste hanteras. Förhistorien har alltid varit mångkulturell. Det kan man använda information från vikingatiden för att visa.

Bilderna är inte utbytbara

Hon menar att det vi ser på museerna i dag är en eftersläpning av vad som händer inom den vetenskapliga arkeologin. Utställningarna är resultat av den postmoderna arkeologin som nu är på väg ut. Den var i sin tur en reaktion på en positivistisk, naturvetenskaplig och kvantitativ arkeologi som fick fotfäste på 1970-talet.

Postmodernismen hävdar att vi tolkar arkeologiska fynd genom våra kulturella glasögon. Vår tolkning av förhistorien blir så färgad av vår egen samtid att tolkningen om tjugo år skulle ge en helt annan bild.

- Visst är vi påverkade av vår samtid, men bilderna är inte utbytbara eller lika sanna!

- Dessutom vill jag inte gå och se utställningar där besökaren får lika stort tolkningsutrymme som fackmannen. Det visar sig att folk i allmänhet inte är intresserade av sådant.

På senare år har arkeologin upplevt många uppgörelser med ämnets nationalistiska historia, något som kan ses som en del av den postmodernistiska arkeologin. Allt fler arkeologiska avhandlingar om ämnets identitet publiceras. Det kan ge intrycket att arkeologer inte gillar sitt ämne. Kerstin Lidén har inte mycket till övers för navelskådandet.

- Det är fruktansvärt introvert, utbrister hon. Det är också en rätt pessimistisk verksamhet, att fokusera på den storsvenska arkeologin för hundra år sedan. Visst behöver den historien skrivas, självklart, men inte bara den.

- Detta är en återvändsgränd, en tvärnit, ett mode. Det är väldigt märkligt och faktiskt ett nordeuropeiskt fenomen. Det är inte så många andra discipliner där man är så besatt av det egna ämnets historia.

Utgrävning av samebyar

Om den postmoderna arkeologin är på väg att försvinna inom forskningen, så är det kanske snart de hårdföra dna-analysernas tur att dyka upp på Historiska museet.

- Men allt måste sättas i sitt sammanhang. På Historiska museet fokuserar man ofta på individen, och då behövs faktiskt konkret information. Annars blir det ju bara sagor.

Kerstin Lidéns syn på arkeologin avspeglas i den slitna favoritboken Det forntida Sverige av Mårten Stenberger. Den är från 1964, och nästan 1 000 sidor tjock. Inga postkoloniala teorier eller queerperspektiv direkt. Eller politiskt korrekt jargong om historiebruk, för den delen.

- Det här låter ju hur mossigt som helst, men jag återvänder alltid till den här luntan. Det var nästan den första bok jag köpte när jag började läsa arkeologi. Den ger en mycket bra överblick - här finns det mesta samlat som dagens arkeologi bygger på.

I sommar har hon varit ute i fält igen. Hon har grävt ut en 5 000 år gammal stenåldersboplats i Västerbotten. Två representanter från samebyar var med, även om det man hittar nog inte kan knytas till etnicitet - skifferredskap användes av alla.

Man har även karterat och inventerat fångstgropar i samarbete med ett biologiskt projekt som med hjälp av satellitsändare följer hur älgar och renar rör sig. Och de verkar röra sig kring dessa gamla fångstgropar.

- Vi kan alltså se att djurens rörelsemönster är flera tusen år gamla, berättar Kerstin Lidén. Detta är alltså tvärvetenskap på allvar, där arkeologi och dagens biologiforskning samverkar.

Fler kvinnor tar plats

Kerstin Lidén talar hela tiden snabbt och mycket, och berättar gärna roliga anekdoter från olika utgrävningar. Men när jag frågar om hur det är att vara kvinna och forskare så tystnar hon för första gången under intervjun.

- Jag reflekterar över detta, men besväras inte, säger hon till slut.

I den sedan länge extremt mansdominerade forskarvärlden tar fler och fler kvinnor plats. Och Kerstin Lidéns egen institution är numera kvinnodominerad.

- Jag tänker inte på att vara en kvinnlig förebild. Att vara ärlig och envis är det viktiga som forskare, om jag är kvinna eller man har väl mindre betydelse.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Vad menar ni med att Kerstin Lidén värnar den traditionella vetenskapen? Såvitt jag förstår värnar hon vetenskapen, kort och gott. Vi skall vara tacksamma att någon vågar göra det i dessa tider. Inga ismer har utvecklat några alternativ till den.

Lägg till kommentar