Annons

Den moderna världens baksida

Medan du läser denna artikel kommer ungefär 25 människor runt om i världen att ta livet av sig. Självmord är framför allt ett problem i Östeuropa, men Indien och Kina börjar nu komma i fatt till följd av ländernas snabba modernisering.

Ännu kan man stöta på uppgiften att Sverige har flest självmord per capita i världen, till exempel i en kolumn i Metro häromåret. Det är en mycket spridd myt. Sanningen är att Sverige internationellt sett ligger på en genomsnittlig nivå av självmord.

En förklaring till myten som har föreslagits är att Sverige var först i världen med ärlig självmordsstatistik, vilket för länge sedan skulle ha gett landet en tätplats, men detta stämmer inte. Det var i stället den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower som i ett tal i Chicago 1960 beskyllde vad han kallade ett vänligt, men socialistiskt europeiskt land för skyhög självmordsstatistik, vilket han kopplade samman med den överdrivet omhändertagande staten. Två år senare, under ett besök i Sverige, gjorde han avbön och förklarade att han hade haft fel.

Men myten om det svenska världsrekordet i självmord spreds över världen på 1960- och 70-talen, med god hjälp av Ingmar Bergmans världsberömda och dystra filmer. Sverige, "världens modernaste land", borde väl drabbas av modernitetens baksida mer än något annat land? För sambandet mellan antalet självmord och graden av modernitet – det vill säga sekularisering, individualism och urbanisering – etablerades redan för över hundra år sedan.

Alla som har varit i närheten av ett självmord vet att det upplevs som unikt. Ändå begår människor självmord efter skrämmande regelbundna mönster, mönster som statistiker och sociologer har intresserat sig för i över 150 år. Måndagar är den vanligaste dagen för självmord, söndagar den minst vanliga. Självmordförsök är dock vanligast på helgerna. Självmord begås mest på sommaren. De minskar under krig och ökar under lågkonjunkturer. Föräldraskap och äktenskap "skyddar" emot självmord. Protestanter är mer benägna än katoliker att ta sitt liv. Män har tre till fyra gånger högre siffror än kvinnor – med undantag av Kina, där kvinnorna är fler.

Häromåret utgav två franska sociologer, Christian Baudelot och Roger Establet, boken Suicide: The hidden side of modernity. Där har de sammanställt en stor del av den självmordsforskning som finns i världen. Men eftersom självmord fortfarande är tabu i många samhällen, så underrapporteras de i olika utsträckning. Många singelolyckor med bil kan, liksom drunkningsolyckor, vara maskerade självmord. Forskarna menar dock att felkällorna i självmordsstatistiken huvudsakligen gäller totalmängden, som mäts i antal fall per 100 000 invånare och år. Därför är de mönster man kan se i siffrornas förändringar användbara.

Ett övergripande regel i dag är att ju rikare land, desto fler självmord. Siffrorna för tredje världen är generellt låga eller ofta icke-existerande, men enstaka studier har bekräftat att självmordstalen ligger mellan 5 och 10 per 100 000 och år i länder som Nigeria och Kenya. I de rika länderna är dock självmord vanligare i fattiga områden, och oftast på landsbygden. Att vara fattig i ett rikt land innebär alltså en självmordsrisk, till skillnad från att vara fattig i ett fattigt land.

I och med sekulariseringen blev självmordet ett problem för sociologerna och inte längre för prästerna, och på 1830-talet föddes vad som brukar kallas moralstatistiken, där siffror över kriminalitet, självmord och andel oäkta barn sattes i fokus. Just självmorden kom att intressera sociologer i allt högre grad, och år 1897 utkom Émile Durkheims verk Självmordet, som är en klassiker inom sociologin. Boken utgavs under en period då självmorden ökade brant i Europa, vilket höll i sig fram till första världskriget. I Frankrike ökade de från 10 på 100 000 invånare och år till nästan 25 mellan 1860 och 1900. I Storbritannien ökade de från 6 till 12 samma tid (de stora skillnaderna mellan länderna beror troligen på olika sätt att mäta, men tendensen var densamma). Snabbast ökade självmorden i städer och rika delar av länderna.

Efter första världskriget stabiliserades siffrorna i Europa. Forskarna tror att det beror på att det var förändringarna till det moderna samhället – själva växtvärken – som ökade självmorden, inte det moderna samhället i sig. Detta verkade folk börja vänja sig vid ett par decennier in på 1900-talet.

Émile Durkheim konstaterade vidare att mindre barnkullar, fler skilsmässor, äldre befolkning och sekularisering var viktiga faktorer som ökade självmorden. Dessa samband gäller än i dag.

Den region som har högst självmordstal i dag är det före detta östblocket. Länder som Litauen, Ryssland, Estland och Ungern präglas av mycket höga siffror. Siffrorna över självmorden löper parallellt med siffrorna över alkoholkonsumtionen. Ju mer vodka, desto fler självmord – men här handlar det om ett statistiskt samband, inte om en orsak. Denna kan man snarare söka i sociala missförhållanden.

Under stora delar av kommunisttiden var självmordstatistiken obefintlig eller hemlig, men det är känt att självmordstalen ökade kraftigt i städerna efter 1917. Däremot hade Ryssland för hundra år sedan bland de lägsta siffrorna i Europa. Till en början var bolsjevikledarna ändå rätt toleranta mot självmord som en reaktion på den ortodoxa kyrkans negativa attityd. De trodde dessutom att självmorden skulle avta när det klasslösa samhället hade införts.

Det faktum att mäns och kvinnors självmordskurvor närmade sig varandra menade man dessutom berodde på att den sovjetiska kvinnan var mer emanciperad än i väst. Marxistiskt inspirerade medicinska forskare hävdade dock att sociala faktorer inte hade någon betydelse, utan att de berodde på biologiska defekter som hur hjärnan passade i skallbenet. Den teorin fick aldrig någon större spridning.

När siffrorna fortsatte att öka långt in på 1920-talet fördömdes självmorden som småborgerlig flykt från det medborgerliga ansvaret, och när Stalins son Yakov försökte ta sitt liv 1928 tog fadern avstånd från honom. Stalins frus självmord 1931 mörklades – man förklarade att hon hade dött av sjukdom. År 1936 deklarerades att självmord var att betrakta som förräderi mot partiet. Och i samma anda försvann självmordstatistiken. När denna återkom i mitten av 1960-talet hade landets modernisering fått än mer dramatiska konsekvenser än de man tidigare sett i Västeuropa. Siffran för män hade stigit från 11 per 100 000 och år (1925) till 37 (1965).

Under slutet av 1900-talet, efter murens fall, steg siffran ytterligare, till 76 för män, vilket är bland de högsta talen i världen. Särskilt äldre män som hade en god position under kommunisttiden tar sitt liv, och orsakerna är troligen den försämrade levnadsstandarden och de sociala omvälvningarna.

Efter Europas rekordår, de tre decennierna efter andra världskrigets slut, skedde en dramatisk förändring. De ungas självmordstal började öka runt om i västvärlden. I oljekrisens spår försämrades framtidsutsikterna, vilket främst drabbade de unga.

De senaste decennierna har kvinnor trätt in på en mängd manliga områden, och jämställdheten har ökat. Men detta har förvånande nog inte påverkat kvinnornas självmordstal att anta ett "manligare" mönster. I stället har gapet mellan könen ökat i länder som USA, Spanien, Tyskland och Storbritannien. I Sverige har skillnaden varit konstant de senaste decennierna.

Kvinnornas benägenhet att ta sitt liv är dessutom mindre knuten till arbetslöshet och socioekonomiska förhållanden, vilket ofta är viktiga faktorer vid männens självmord.

I Asien har man de senaste decennierna gått igenom den fas som Europa genomgick för hundra år sedan, då siffrorna ökade snabbt i takt med ökat välstånd och högre utbildning. I dag är självmord ett nationellt hälsoproblem i Indien, och mönstren följer dem som fanns i Europa för hundra år sedan. I Bangalore, Indiens IT-centrum, ligger självmordstalet på 30 per 100 000 invånare och år, att jämföra med det nationella snittet på 10.

Siffrorna för Kina är mindre tillförlitliga, men mycket tyder på att landet drabbas av fler och fler självmord, cirka 14 per 100 000 invånare och år. Mönstret är även tydigt i Sydostasien, där kvinnornas andel av självmorden är märkbart högre än i resten av världen. I Kina är det särskilt unga kvinnor på landsbygden som drabbats, och mycket tyder på att unga kvinnor, som är hårt pressade att föda en son, ofta har svårt att finna en roll i den familj de måste leva. I bortre Asien är självmord heller inte alltid skamligt, utan kan vara ett sätt att kommunicera ett budskap. I många fall av kvinnors självmord på den kinesiska landsbygden drabbar skammen snarare svärföräldrarna eller maken. Även i Indien finns liknande mönster, och i gruppen mellan 15 och 29 år har kvinnor högre siffror än män.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar