Annons
En stökig pojke som tog sig tid att skriva och tänka

Nils Uddenberg.

Bild: 
Kuba Rose

Nils Uddenberg – En stökig pojke som tog sig tid att skriva och tänka

Möt Nils Uddenberg. Som barn fick han amfetamin av sin mamma för att kunna koncentrera sig. Det var fyrtio år innan diagnosen adhd uppfanns. Som vuxen blev han psykiater och sedan författare. Nu vägrar han att välja mellan biologi och miljö när det gäller att förstå vårt själsliv.

Författare: 

Publicerad:

2011-04-16

Det kan verka som om vägen var utstakad för Nils Uddenberg: pappa var psykiater och mamma var psykiater. Följaktligen utbildade sig sonen till läkare och psykiater.

– Lite fantasilös var jag nog. Jag funderade på att studera filosofi, men tänkte att om jag läste till läkare då kunde jag ju försörja familjen.

Men det raka karriärspåret med studier, disputation och tjänst som biträdande överläkare på psykiatriska kliniken i Lund tog slut i början av 1980-talet.

– Jag började bryta mig loss någon gång i fyrtioårsåldern, då hade jag liksom gjort allt det där som förväntades av mig. Jag hade lyckats, kort sagt.

Varför ville du komma bort?

– Jag ville skriva. Skriva och tänka. Även om jag kände mig uppskattad och oftast var på relativt gott humör, som man ska vara om man ska jobba med så svåra frågor, så kunde jag inte låta bli att ifrågasätta mig själv hela tiden. Som läkare får du höra många fantastiska historier – det är som att ständigt sitta och tjuvlyssna. Men samtidigt är det rätt utmanande. Vad var min erfarenhet egentligen? En överklasspojke som gick den raka vägen, gift och barn, precis hur kälkborgerlig som helst. Vad hade jag att ge? Jag kände det ständiga tvivlet.

Medicinsk etik blev så småningom inkörsporten till att göra annat, och filosofiintresset tog överhanden.

– Mamma var inte särskilt filosofiskt lagd, men pappa var mycket av en tvivlare. Det var alltid farligt i pappas ögon att bergsäkert tro på någonting, vilket också fick honom att starkt ta avstånd från nazismen, och även från allehanda frikyrkliga rörelser. Jag är inte heller övertygad om något i den här världen, är en evig vacklare.

Båda föräldrarna var lärjungar till Henrik Sjöbring, psykiatriprofessor i Lund. Som de flesta i Sverige decennierna före och efter mitten av 1900-talet var Sjöbring biologiskt orienterad. För honom var människans gener avgörande för hennes personlighet. Sjöbring lanserade en egen människotypologi, med fyra egenskaper som var och en utrustats med i olika grader från födseln.

– Människor har alltid lockats av att systematisera, men då är risken att det blir både stereotypt och fördomsfullt. Jag finner det i så fall mer givande att hänvisa personlighetstyper till olika litterära figurer – någon kan påminna mig om Snusmumriken, Mumintrollet eller Filifjonkan.

Vilken figur Nils Uddenberg är i sagovärlden förblir osagt, men enligt dåtidens dogm skulle hans öde kunna förutsägas enligt vetenskapens alla regler. IQ-tester avslöjade visserligen att han var ett smart barn, intelligent långt över genomsnittet. Men pojken ansågs hialös, vilket är skånska för rastlös, okoncentrerad och omotiverad.

– Skolan lyckades aldrig göra mig engagerad. Jag hade förfärliga betyg och var kvarsittare, vilket på den tiden var ytterst skamligt – då var man dum i huvudet.

Men det skulle gå bra för honom oberoende av skolbetygen, det hade ju mammas IQ-tester tydligt visat. Det var hennes obändiga tro på det biologiskt föreskrivna som gav sonen tröst och frisedel, misslyckanden i skolan till trots.

– Jag skäms nästan för att jag stärktes så i min självkänsla av dessa tester, i dag har jag en väldigt kluven inställning till dem. För vad mäter de egentligen? De mäter en prestation som är väldefinierad utifrån den kultur vi lever i, och då är det inte ett dugg märkvärdigt att de som lever i den kulturen klarar IQ-testerna bättre än andra som inte gör det. Så jag tror inte på att försöka frigöra resultaten från varje form av kulturell erfarenhet. Samtidigt mäter de ju något ändå. Kanske motivationen; däremot tror jag absolut inte att det har att göra med antalet gigabyte man har i skallen.

– Jag vet inte varför det gick så eländigt i skolan för mig. Men somliga småpojkar blir lite stökiga och just hialösa, det har de varit i alla tider. När jag var verksam som psykiater hade man tankar på att det hade att göra med familjeförhållanden. Sedan kom den befriande adhd-diagnosen. Också min mamma var inne på det fyrtio år tidigare, hon till och med gav mig amfetamin under en viss period, det kanske inte var helt fel det heller, jag vet inte.

Ja, familjen eller fel i huvudet, vad ligger bakom? Själv tycker Nils Uddenberg att han har lyckats stå någorlunda stadigt mellan olika stolar. Mellan synen på människan som maskin, som vid behov kan lagas, och synen på henne som en produkt av sin historia och omgivning. Men Uddenberg tar inte ställning för den ena eller andra tolkningen av människans väsen, något som annars brukar väcka väl så hätska debatter mellan psykiatrins olika läger, för där gäller det att välja.

– Som psykiater har jag både bedrivit psykoterapi och gett elchocker till patienterna. Så jag kan se möjligheter och begränsningar hos de olika metoderna och tolkningsmodellerna. Men i stort tycker jag att vi fortfarande famlar i våra försök att förstå oss på själslivets komplexitet. Däremot har de olika tolkningsskolorna förmågan att skuldbelägga eller befria från skulden.

– Ofta tror man att det handlar om vad som är sant eller inte sant när man talar om psykiska problem. Men man behöver också fundera över vad de olika förklaringarna har för funktion. Och då är det klart att de psykodynamiska modellerna, där mänskligt sammanhang spelar större roll, är mer skuldbeläggande, medan de biologiska förklaringarna ofta befriar från skuld för de uppkomna mentala tillstånden.

De två modellerna att förstå människan har utvecklats parallellt alltsedan psykiatrin blev en vetenskap. Redan Carl von Linné vände sig på 1700-talet starkt emot att se mentala sjukdomar som en besatthet, en ond kraft som bosatt sig i människan. I stället försökte han närma sig dem mer naturvetenskapligt. Mot dem som var biologiskt orienterade ställde sig de som talar i psykologiska eller från början religiösa termer.

En 140 år äldre kollega, Carl-Ulrik Sondén, överläkare vid Danvikens hospital i Stockholm, har fångat Nils Uddenbergs intresse.

– Han var utbildad i den franska skolan som var mer neurologiskt inriktad, men han fick mig att få upp ögonen för sin meningsmotståndare, Johan Christian August Heinroth, en av Tysklands ledande själsläkare och from protestant i Leipzig. I Heinroths värld innebar sjukdomen att man inte riktigt tog till vara det som Gud hade för avsikt med människan. Sondén tar starkt avstånd från Heinroth som han ansåg skuldbelägga folk med sin syn på mental sjukdom.

Själv tog Sondén sig an frågan om vad som låg bakom predikosjukan som likt en löpeld spred sig på den småländska landsbygden i början av 1840-talet. Unga flickor blev extatiska, fick ryckningar i kroppen och började predika. Tidigare tolkades liknande avvikare som religiöst hänryckta eller kättare. Nu omskriver Sondén predikosjukan i medicinska termer.

– Ett sekel tidigare undkom Swedenborg att förklaras som galen trots att han både skådade andar och hörde röster, och därmed slapp han också att bli inspärrad. Tänk bara om man hade gett honom mediciner! Jag kan känna en viss rädsla för det, för vi skulle inte ha förstått honom bättre genom att medicinskt bestämma hans tillstånd.

Hur vettigt behovet av att balansera mellan de olika förståelsemodellerna än kan låta, så är klyftan i dag inte mindre än tidigare i historien. Naturvetenskapen systematiserar, ritar kartor och uppfinner nya botemedel – så har också psykiatrins landskap förändrats dramatiskt med den nya neurofysiologin. Men naturvetenskapen kan inte göra anspråk på att förklara allt mänskligt, den kan inte skildra och förstå den enskilda människan.

– Naturvetenskapen är ett fantastiskt verktyg för att utforska världen, men också begränsad. Den strävar efter att ta fram det övergripande, hitta allmängiltiga principer. Och då blir det svårt att nå till den enskilda människans personlighet. Varje människa är sin egen berättelse, som är skapad av en mängd mer eller mindre tillfälliga upplevelser och erfarenheter och som knappast låter sig generaliseras.

Sigmund Freuds psykoanalys kunde uppfattas som vetenskaplig för hundra år sedan, och är fortfarande kontroversiell. Själv jämförde Freud sin gärning med naturvetenskapens giganter, påminner Nils Uddenberg om. Freud skrev om att människans högmodiga självförhärligande hade utsatts för tre stora kränkningar: Kopernikus upptäckt att den jord som vi lever på inte är världsalltets centrum; Darwins beskrivning av människan som ett djur bland andra djur; hans egen upptäckt att hon inte ens är herre över sitt eget själsliv.

– Jag skulle nog hellre kalla Freud för ett slags konstnär. Han försöker skapa en idé, en gobeläng av föreställningar om människan som också är väldigt tidstypiskt. Jag tänker då på bland andra de samtida konstnärerna Edvard Munch med målningssviten Livsfrisen och Paul Gauguin med Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?

Freuds stora projekt att skildra den mänskliga existensen i sin helhet är av samma art, menar Nils Uddenberg. Freud har lyckats skapa ett språk som visar sig användbart och otroligt stimulerande för skapande konstnärer under hela 1900-talet. Men det är inte naturvetenskap.

– I så fall är litteratur ett mycket bättre sätt att tala om mänsklig erfarenhet, i synnerhet inom psykiatrin. Om man över huvud taget ska berätta utförligt, insiktsfullt och begripligt om en människa så kan man inte prata naturvetenskap.

När Nils Uddenberg kom att verka som psykiater hade naturvetenskapens metoder för att bota mentala sjukdomar skopats ut helt. Nils Uddenberg greps av 1970-talets våg av antipsykiatri, då mentalvården betraktades mest som ett sätt att utöva makt och förtryck. De som bedrev denna sorts psykiatri sågs nästan som sadister som njöt av att göra folk medvetslösa – och elchockerna var mer till för att bestraffa olydiga patienter än för att verka mot svåra depressioner, menade man.

– Så var det ju inte, man önskade verkligen att hjälpa och tillgrep de halmstrån som fanns till buds. Så är det ju alltjämt. Ibland blir det fel, ibland vore det bäst att inte göra något alls. Jag tror snarare att psykiatrin präglas av en blandning av gott uppsåt och hjälplöshet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Blev nyfiken på Nils Uddenberg efter att ha läst Gubbe och katt: en kärlekshistoria, och ville dessutom veta i vilket hus Kissen bor eftersom jag cyklar den vägen varje dag. Boken är förtjusande även för en hundmänniska som jag.

Fick boken "Gubbe och katt" i julklapp, tyckte mycket om den, har haft en katt i femton år som tyvärr dog för ett kalvår sen.
Känner igen så mycket i relationen med katten som skildras i boken, blev lite nyfiken på vad Uddenberg skrivit tidigare.

Lägg till kommentar