Annons
Vad händer när inget händer?
Bild: 
Magnus Bard

Vad händer när inget händer?

Vardagens invanda självklarheter gömmer en stor del av våra liv. Det är utgångspunkten för etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren, som går på djupet med våra till synes innehållslösa rutiner.

Publicerad:

2011-04-16

Kön sniglar sig fram mot kassan. Somliga lutar sig mot inköpsvagnen med den glasartade blick som avslöjar att de är långt borta i dagdrömmens värld. Andra fingrar rastlöst på handtaget och skannar hela tiden av terrängen. Valde jag rätt kassa? Är det någon som försöker tränga sig före? Det gäller att vara på sin vakt. Ibland bildas luckor därför att de som talar i mobilen inte flyttar sig framåt fort nog. Vad gör man med dessa plötsliga tomrum? Irriterade och vänliga blickar blandas. Folk kommunicerar både likgiltighet och engagemang. Ibland utdelas små sociala gåvor: ”Gå före du som har så lite.”

Denna ganska händelselösa kö verkar ändå proppad av känslor och oskrivna regler. Därför väcker den vår nyfikenhet.

Vad är det som sker när ingenting särskilt tycks hända – i snabbköpskön, under bussresan till jobbet och andra alldagliga stunder som svischar förbi utan att lämna några djupare spår? Inte mycket, skulle väl de flesta säga, i alla fall inte jämfört med mer dramatiska tillfällen.

Även om vardagslivet är ett viktigt studiefält för oss kultur- och samhällsforskare så fångar det händelsefattiga sällan intresset. Vi började fundera över vad vi missade. Det hade helt enkelt tagits för givet som något självklart och kunde inte räknas som vetenskapligt material. Det var också undflyende, som kön i snabbköpet, och snart bortglömt. Vad som pågår där är ju inte något man går hem och berättar om. Varför skulle man göra det?

Så vi gav oss i kast med sådant som vi tidigare ignorerat. En uppgift blev att iaktta mellanrummen i flödet av mer iögonfallande tilldragelser, när folk inte verkar göra någonting alls, när de stirrar rakt ut i luften eller uträttar något slentrianmässigt med tankarna på annat håll.

Vi valde att närmare studera tre typer av sådana ”overksamheter”: väntan, rutin och dagdröm. Det är sysslor som de flesta av oss blivit experter på att utföra. Men hur forskar man om dem?

Vår metod gick ut på att pröva olika material och infallsvinklar. Vi hämtade stoff från kulturhistoria, litteratur, konst och populärkultur, förutom från tidigare forskning, som vi ibland fann i oväntade discipliner. Vi gjorde observationer, ställde frågor till folk och samlade in informella enkäter. Medier och internet gav många exempel. Även våra egna erfarenheter inventerades.

Syftet med allt detta var att förstora oansenliga vardagsfenomen för att kunna se dem med nya ögon. Vi inspirerades av ett problem som den tyske sociologen Georg Simmel formulerade för hundra år sedan: Hur är samhället möjligt? Simmel tänkte bland annat på det dagliga livets myriader av aktiviteter som ett nödvändigt socialt bindemedel. Vi ska återvända till hans fråga och den roll det till synes triviala har för att organisera samhället. Men först ska vi ge ett par exempel från de arenor som vi själva har besökt.

När vi följde köandet i olika sammanhang slogs vi av hur denna väntan fylls med kulturell energi. En av orsakerna är att den aktualiserar grundläggande frågor om rättvisa, hierarki och solidaritet. Att tränga sig före i liftkön eller nattklubbs-kön väcker känslor, liksom att underkasta sig turordningen. Expediten, växeltelefonisten eller handläggaren framträder plötsligt som makthavare.

Kön är en modern uppfinning, en del av 1800-talets försök att bygga upp inte bara ett storskaligt samhälle utan även ett mer rättvist. I handelsboden expedierades människor tidigare efter rang; torparen fick snällt vänta när bonden kom in och självklart gick före. I diktaturer blir kön ofta symbolen för maktens likgiltighet för medborgarnas behov och rättigheter. Vi lade också märke till hur den förknippas med nationella stereotyper. ”Så annorlunda människor köar här i Sverige”, sa en irakisk man, och tillade ”hemma ter sig köerna som ett rufsigt hår”.

Att stå och vänta på sin tur får man som bekant i de flesta länder lära sig från barnsben. Men hur blir ett sådant beteende en ingrodd vana, en rutin som man följer utan att tänka på det?

Ordet ”rutin” kommer från franskan och betyder ursprungligen ”liten väg eller stig” – något som trampas upp och genom upprepning förvandlas till en etablerad färdväg. I det dagliga livet hamnar människor i otaliga valsituationer; utan stigar kan det bli beslutskaos. Med rutiner som ett slags stödkorsett verkar det som om vardagen tar hand om sig själv i en förutsägbar lunk.

Men slentrian kan också förvandlas till en tvångströja som låser fast en i vanetänkande. Då blir den en broms för kreativ förändring. En sådan polarisering fångar dock inte rutinernas potential, deras förmåga att i kraft av sin banalitet utgöra en oberäknelig underström som kan vända livet i olika riktningar.

När vi gav oss ut för att samla material om detta var det slående att folk ofta började med att berätta om sina morgonvanor, inte bara därför att dessa inleder dagen utan också för att de är så känsloladdade. Morgonen är en sårbar tid när människor ska klara av övergången från ansvarslös sömn till krävande klarvakenhet. Vi mötte rutiner som var nödvändiga för att ge dagen rätt start.

Till exempel slogs vi av vilken speciell betydelse morgonens makeup tycks ha för många kvinnor. De tio, tjugo minuterna är heliga, de ger en chans att få vara i fred – bara i dialog med spegelbilden – medan ungarna dunkar på badrumsdörren och vill in.

Händerna rör sig snabbt bland redskap och burkar i sökandet efter de rätta ingredienserna, färgerna och blandningarna. De mekaniska handgreppen kan nästan utföras i sömnen, och det ger tankarna en chans att vandra. Sminkandet blir ett utrymme för meditativ dagdröm. Både ansikte och själ görs redo för livet ute i den stora världen.

Men den här rutinen är mer invecklad än så. När vi bad några hundra kvinnliga studenter mellan tjugo och fyrtio år att beskriva sin sminkning fick vi väldigt olika svar. Många av dem skrev att detta är en viktig handling för välbefinnandet, ”dagens mest betydelsefulla tio minuter”, medan andra tyckte att det är slöseri med tid och pengar.

En del berättade att de älskar makeup; det är en efterlängtad stund av stilla självupptagenhet. Andra sade att de hatar den som en stressande tidstjuv. Vissa målar sig för att framhäva sitt ”sanna jag”, andra lägger en mask för att dölja sig själva.

Makeup har alltid omgivits av tabun och moraliseringar. När är ”för mycket” vulgärt eller alldeles rätt, hur ser en diskret sminkning ut och vem bestämmer det? Här skiftar smaken över klass- och nationsgränser, liksom mellan generationer.

Ska kvinnor (eller män) över huvud taget använda smink för att skaffa sig ett värde genom utseendet? Man behöver bara gå ut på nätet för att se hur intensiva diskussionerna är. Den privata seansen länkas till såväl genusdebatt som reklam för hudprodukter och multinationell kosmetikaindustri. De tio minuterna visar sig vara sprängfyllda av kontroverser.

Särskilt intressant är skiftningen mellan det intima och det sociala. Mer än en gång har vi hajat till inför kvinnor som helt ogenerat bättrar på sin makeup i tunnelbanan och på andra allmänna platser. I det ögonblicket verkar de vilja återkalla morgonstundens enskildhet – mitt bland främlingar – med hjälp av spegeln, mascaran och läppstiftet.

Vi har också intresserat oss för väntan på järnvägsstationer och flygterminaler, för dagdrömmande i bilen, på stranden och på jobbet, för vanornas makt i hem och hotellrum. Ett återkommande tema i dessa undersökningar är spänningen mellan privat och offentligt. Människor rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan att vara unika individer med ett hemligt själsliv och att vara fullt synliga samhällsvarelser styrda av kollektiva normer och förväntningar. Det är detta janusansikte i vardagens lunk vi fascineras av.

Den raka eller ringlande kön är utan vidare en allmän inrättning, där människor bakom fasaden visar mer eller mindre av vad de tänker och känner. Morgonens meditativa eller stressiga makeup är en enskild ritual bakom lyckta dörrar med sikte på ett kontrollerat framträdande inför andra. Köandet och sminkandet kan därför lära oss något om hur människor hanterar övergångarna mellan jag och vi. Ofta är man bådadera samtidigt. Man växlar blixtsnabbt mellan att vara introvert och utåtvänd, impulsiv och regelstyrd.

För många är dagdrömmar och orubbliga manér djupt personliga. Å andra sidan visar sig det mest privata vara kulturellt genomsyrat. Människor lär sig dagdrömma, vänta och organisera sin vardag – på skilda sätt i olika miljöer och epoker. Det är inte sällan en omedveten inskolningsprocess, som blir tydlig först när man sätter ord på vanorna och fantasierna. Här skapas symboliska broar mellan det egna livsutrymmet och den upplysta offentliga scenen där de stora samhällsfrågorna debatteras.

”Byt liv. Du kan förändra dig mer än du tror.” Så står det uppfordrande på omslaget till tidskriften Modern psykologi i januari 2011. Här visas hur människor kan bryta upp från invanda rutiner för att uppfinna sig själva på nytt. Det är ett tema som inte bara återkommer i självhjälpsböcker och tv-program om ”total makeover”. Gång på gång skildras en värld stadd i konstant förändring, där allt fast förflyktigas. Nya identiteter prövas och förkastas, det tycks inte finnas någon ordning utan bara konstant omorganisation. Verkligheten beskrivs som alltmer komplex. Den sägs skapa en mental överbelastning i en värld av valmöjligheter. Följden blir både stress och vilsenhet.

I denna berättartradition, som återfinns också hos många forskare, framställs alltså dagens samhälle i termer av en ständigt ökande individualism. Traditionella gemenskaper löses upp: klass och andra former för kollektivism ersätts av en brokig mångfald av livsstilar. Det sägs också att människor försöker kompensera sin otrygghet genom att söka sin tillflykt till konsumtion, och de påstås vara besatta av ytan.

Det är uppenbart att scenarier som dessa fångar samtida tendenser, men också att de sprider en del svepande överdrifter. Varje epok har en tendens att beskriva det egna nuet som kaotiskt, men vänder vi blicken bakåt mot det senaste halvseklets samhällsförändringar är det slående hur mycket i vardagen som knappast har förändrats alls eller i mycket långsam takt.

Genom att uppmärksamma det mest alldagliga insåg vi i vilken hög grad det präglas av kontinuitet. Denna kontinuitet är inte alls självklar – den måste ständigt återskapas. Men denna typ av energikrävande samhälleligt underhållsarbete är inte lika lockande att analysera som förändringens dramatik. Med ord som ”alltför trivialt” avfärdas det som ointressant. Tänk om en sådan etikett snarare skulle ses som en analytisk varningsflagga. Vet vi alls vad som pågår här?

Med ett sådant perspektiv kan det tålmodiga köandet och morgnarnas makeup tolkas som ett slags antirevolutionära budskap: vi vill att allt ska vara som det brukar! Genom sådana vardagsritualer tar människor ansvar för att upprätthålla rådande normer och motsvara omgivningens förväntningar. Men finns det då inga frön alls till förändring i det händelselösa?

Jodå. I de inrotade handgreppens evinnerliga upprepning ligger också en möjlighet till något nytt. Vardagen går sin gilla gång, men plötsligt avslöjas det vanemässiga som en skör konstruktion. Väntan exploderar i vrede, en utnött dagdröm om ett annat liv förverkligas oförmodat. Autopiloten som förvandlar dagliga manövrer till självklara reflexer kan bryta samman i en livskris. Då ser vi hur mycket vi har tagit för givet.

Våra frågor om väntan, rutin och dagdröm framkallade överraskande starka reaktioner. En anledning kan vara att där döljer sig uttryck för makt och statushierarkier. I det tysta hålls grundläggande föreställningar om till exempel klass och genus vid liv utan att ifrågasättas. ”Det där är ju bara en gammal vana”, sägs det med en axelryckning, ”ingenting att bråka om”.

Men vanor är tvärtom något som människor gärna bråkar om därför att de sätter sig i kroppen och blir en del av den egna identiteten. Om de förringas känner man sig personligen attackerad. Rubba inte mina rutiner! En pyrande irritation på sambons morgonvanor kan sluta i ett gräl som hotar relationens framtid.

I situationer som dessa blir plötsligt vardagslunkens komplicerade infrastruktur synlig – allt det som ska till för att livet ska kunna levas. Det är som om ett landskap av röda bojar dyker upp inför våra ögon, bojar som både hjälper oss att navigera och ger oss möjligheter att hitta rituella ankarplatser i den dagliga tillvaron.

Det oansenliga förvandlas alltså paradoxalt nog till något mer betydelsefullt. Köer gör samhället tydligt, men bygger också mobila väntrum där dagdrömmarna flyger i oväntade riktningar. Att börja dagen med makeup skapar en personlig frizon samtidigt som blickarna i spegeln handlar om att bli en person som helhjärtat ska möta världen. Dessa förvandlingsnummer påminner om hur människor skapar mening även i ringa bestyr. Men oftast döljs det av banalitetens slöja. Då blir tillvaron en uppgift för ryggmärgen snarare än för det rationella medvetandet.

Det är en svindlande tanke att så mycket av våra liv vilar i det fördolda, inbäddat i en bedräglig känsla av självklarhet. Att forska om detta innebär att om och om igen upptäcka det alldagligas sprängkraft. I samma ögonblick som vi intresserar oss för det till synes triviala byter det skepnad och ger oss oväntade svar på Simmels fråga om hur samhället är möjligt.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar