Annons
Så avslöjades bondgårdens lömska parasit

Äggen från Cryptosporidium kallas för oocyter.

Bild: 
A.B. Dowsett / SPL

Så avslöjades bondgårdens lömska parasit

När djursmitta drabbar en människa är det viktigt att spåra källan. Här berättar veterinären Charlotte Silverlås om ett lortigt detektivarbete som gav unikt resultat.

Författare: 

Publicerad:

2013-05-04

”Det här utspelade sig sommaren 2011. När jag kom till jobbet upptäckte jag ett mejl från länsveterinären. Där hade man fått information om ett fall av misstänkt djur till människa-smitta, och jag fick frågan om jag ville följa med och ta prover på djuren. Det var så jag kom in i fallet.

Det handlade om en man som sökt läkare eftersom han hade haft vattniga diarréer och magsmärtor i två veckor. Under de första dagarna hade han också haft lindrig feber. Det visade sig att han arbetade på en gård där ytterligare två anställda hade drabbats, men då de tillfrisknat på en vecka hade de inte sökt vård.

När läkaren på vårdcentralen tog prover från mannens avföring visade den sig innehålla både en parasit kallad Cryptosporidium och bakterien Campylobacter, den senare vanligt förekommande hos fåglar.

Att de tre anställda insjuknat samtidigt talar för en gemensam smittkälla. De bägge mikroorganismerna som hittades hos mannen ska enligt smittskyddslagen anmälas av behandlande läkare. I det här fallet kontaktade smittskyddsenheten länsveterinären, miljöförvaltningen och oss på Statens veterinärmedicinska anstalt.

Två dagar senare besökte vi gården, som bedriver ekologiskt lantbruk. Här fanns många djurslag: slakthöns och kycklingar, får, getter, grisar, nötkreatur och några hästar. Personalen ansåg inte att djuren hade några hälsoproblem. Men när vi specifikt frågade om diarré pekades kycklingarna ut, fast personalen ansåg att lös avföring var normalt hos dessa.

Samtliga som arbetade på gården tog hand om alla slags djur, och det fanns inga rutiner för att undvika eventuell smittspridning mellan olika djurgrupper.

Ingen i personalen kunde hjälpa mig att hantera djuren för att ta avföringsprover, så i stället fick jag samla träckprover från marken. Hästarna uteslöts eftersom det inte fanns någon färsk spillning. Highland cattle-kalvarna ingick inte heller, eftersom de levde i en två hektar stor inhägnad och inte hade varit i kontakt med människor på två månader. Jag är visserligen van att ta prover från kalvar, men var glad att jag slapp närma mig dessa djur eftersom de var så pass vilda.

Sammanlagt tog jag 27 olika prover i separata burkar. Tillbaka på labbet tog jag ett gram från varje prov och blandade i en speciell saltvätska, som gör att parasiternas ägg flyter upp till ytan. Sedan färgades proverna med en antikropp som specifikt känner igen kryptosporidieägg, eller oocystor, som de heter. De fanns i proverna från alla undersökta djurslag, utom hos nöt – men eftersom olika arter är svåra att skilja åt i mikroskop så sändes proverna till Smittskyddsinstitutet. Där höll de redan på att undersöka prov från mannen och kunde nu analysera hans prov och djurproven parallellt. Vid sådana analyser letar man efter gener som är unika för olika arter av kryptosporidier.

Parasitens arvsmassa i de olika proverna masskopierades med hjälp av så kallad PCR-teknik, och sedan analyserades arvsmassan bit för bit. Och här blev det träff! Humanprovet stämde exakt med proverna från kycklingarna och ett hönsprov. Det visade sig vara Cryptosporidium meleagridis. Smittan har fått sitt namn efter att ursprungligen, 1955, ha beskrivits hos kalkoner, som på latin heter Meleagridis gallopavo.

Det här är första gången någonsin som man har kunnat bevisa ett fall av smitta mellan fågel och människa – trots att detta är den tredje vanligaste kryptosporidien hos oss människor och trots att den anses ha sitt ursprung hos fåglar.

Att dna-sekvenserna var identiska talar för att smittan hade överförts från djur till människa, så kallad zoonotisk överföring. Kycklingarna hade enorma mängder, miljontals, oocystor från parasiterna i sin avföring – och det krävs bara hundra för att smittas. Antagligen har de anställda fått oocystor på händerna när de hanterade äggen eller skötte fåglarna.”

Berättat av Charlotte Silverlås, biträdande statsveterinär vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar