En kör av glömda röster

Hon är verkligen helt unik, säger Anna Jungstrand, litteraturvetare vid Stockholms universitet, som bedriver forskning om litterära reportage och som har undersökt Svetlana Aleksijevitjs sätt att berätta.

– Svetlana Aleksijevitj tonar ner sin roll som berättare; i vissa böcker släpper hon helt ifrån sig ordet och låter kraften i vittnenas tal verka fritt. Det är härligt att dokumentärlitteraturen lyfts in i de fina salongerna, fortsätter Anna Jungstrand.

Svetlana Aleksijevitj har i projektet Utopins röster intervjuat en stor mängd personer om deras liv i Sovjetunionen. I exempelvis Kriget har inget kvinnligt ansikte (Ersatz 2012), låter hon äldre kvinnor berätta om sina minnen från andra världskriget, där närmare en miljon kvinnor stred vid fronten för Sovjetunionen. Deras berättelser ligger långt från den heroiska versionen av ”det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget har kallats i den officiella historieskrivningen.

Svetlana Aleksijevitj kallar sig en ”själens historiker” som skriver känslornas historia. Hon skriver om sitt arbete med boken om kvinnorna: ”Under kriget var dessa kvinnor sjukvårdsinstruktörer, prickskyttar, kulspruteskyttar, luftvärnsbefäl, minröjare … Men nu är de revisorer, laboratorieassistenter, guider, lärarinnor … Rollerna där och här stämmer inte överens. De berättar som om det inte handlade om dem själva, utan om några andra unga flickor. I dag häpnar de över sig själva. Men för mig får historien plötsligt en ny belysning – den ’förmänskligas’ och blir mer lik det vanliga livet.”

Så kan man sammanfatta hennes metod – att hon bryter ner historien till det som historikern och författaren Peter Englund har kallat den minsta beståndsdelen: den mänskliga erfarenheten. När Svetlana Aleksijevitj sedan låter dessa erfarenheter höras i en stor kör, så framträder en märklig mosaik av tidigare ohörda röster om andra världskriget.