Annons

På stående fot. Ett samtal till moster, några knapptryckningar och pengarna är framme i den lilla byn, i andra änden av Kenya.

Bild: 
David Isaksson

Så blev banken i mobilen en revolution

Utvecklingen av det mobila banksystemet, e-banking, har revolutionerat livet för miljoner mobiltelefonanvändare.

Författare: 

Publicerad:

2015-10-08

Getterna strövar längs gatorna, tuggar på det de kommer åt, trafiken brummar på och överallt byggs det. Hargeisa är huvudstad i Somaliland, ett land som officiellt inte finns och som formellt är en del av det söndertrasade Somalia, men som i allra högsta grad existerar i verkligheten.

Inte långt från huvudgatan håller penningväxlarna till. De buntade högarna av smutsiga sedlar är så många att de utan problem fyller en skottkärra eller två. Ja, det är så här vi tänker oss att Afrika fungerar: trögt, gammaldags och krångligt.

Abdishakur Abdilahi som hängt med den här dagen tittar på mig med stigande förundran, allt medan jag fotograferar och pratar med penningväxlarna. Sedan skakar han på huvudet, skrattar och säger:

– Det där, det är historia för de flesta av oss nu. Vi använder mest e-cash här, bara så att du vet!

En stund senare kör vi in på en mack för att tanka. På en vägg sitter en dekal från eDahab, som är en del av företaget Dahabshiil som arbetar med penningtransaktioner. Abdishakur tar fram mobilen, knappar in numret som står på dekalen och en knapp minut senare kan vi börja tanka: mackföreståndaren har nu fått ett sms om att pengarna kommit fram. Inga sedlar, inga kreditkort, inga banker! Men det fungerar. Och samma sak sker i samma ögonblick på en massa andra ställen runt om i landet som officiellt inte finns.

De flesta tänker sig innovationer i form av helt nya tekniska lösningar som i ett slag förändrar våra liv. Men innovationer kan också uppstå när redan existerande idéer och/eller teknik används i ett helt nytt sammanhang, där användningen i sig är så betydelsefull att den förändrar människors liv på ett avgörande sätt. Utvecklingen av det mobila banksystemet, e-banking, i Afrika är ett exempel på just en sådan innovation. Mobila banktjänster är i sig inget nytt, och de startade inte i Afrika, men det var i Kenya (och senare i andra afrikanska länder) som de revolutionerade människors liv.

Men låt oss backa några år tillbaka i tiden. Utanför det kenyanska elbolagets kontor ringlar kön lång. Många har redan stått här i flera timmar för att få betala sina räkningar. Pengarna har de med sig i form av kontanter. Förutom att det hela tar lång tid och att risken att bli bestulen är stor så är möjligheterna till korruption många. Samtidigt finns det få alternativ. De allra flesta har inget bankkonto, utan måste göra alla sina affärer med kontanter. Men det fanns en sak som praktiskt taget alla har: en mobil.

Redan 2002 hade forskare noterat att människor i Kenya och Uganda använde mobiltid som en form av informellt betalningsmedel. Släktingar i till exempel Storbritannien köpte samtalstid hos en operatör som sedan fördes över till familjen i Kenya och såldes vidare. På så sätt uppstod en virtuell valuta vars värde alla var överens om. År 2004 startades den första auktoriserade marknaden för samtalstid i Moçambique, men det var efter att den brittiska biståndsmyndigheten DIFID hade kopplat samman forskarna med mobiloperatören Vodafone (som äger kenyanska Safaricom) som något verkligt hände.

År 2007 lanserades det mobila betalningssystemet M-Pesa (pesa är pengar på swahili) av Safaricom. På sex månader gick M-Pesa från 17 000 till en miljon användare. År 2008 fick M-Pesa Stockholm Challenge Award och 2013 var antalet användare (icke-aktiva inräknade) uppe i 17 miljoner, samtidigt som en mängd nya tjänster hade utvecklats. Fastighetsägare kunde nu enkelt få hyror betalda genom M-Pesa och företag kunde betala ut löner till sina anställda.

I ett slag hade kenyanerna gjort ett tekniksprång – leapfrogging är den term som brukar användas – över flera utvecklingssteg till betalningslösningar som var betydligt smartare och modernare än allt Sverige hade att erbjuda (någon som minns fiaskot WyWallet?). Det närmaste vi i dag kommer mobile banking är Swish, som dock är en bankägd lösning och som kräver att du har konto i någon av de anslutna bankerna. Sverige ligger alltså fortfarande efter.

I dag beräknas 62 procent av alla vuxna i Kenya regelbundet använda sig av mobila betalningslösningar, och genom M-Pesas betalningskanaler passerar en penningström motsvarande en tredjedel av Kenyas BNP (detta betyder förstås inte att M-Pesa svarar för denna del av BNP, utan bara att transaktionerna är omfattande).

Hur går det då i praktiken till att använda M-Pesa? Embakasi är en av Nairobis största stadsdelar med över 600 000 invånare. Här finns allt från välordnade affärscenter till slumområden utan el och rinnande vatten.

George Oguda tar mig på en rundtur i sina kvarter. Här och var sitter små skyltar som visar att företaget ifråga är M-Pesaombud. Vid var och en av dessa kan användarna både ta ut och sätta in pengar på sin mobil. Om George behöver skicka pengar till sin moster som bor i ett mindre samhälle i norra Kenya så sätter han bara in pengarna, för över till hennes mobil och därefter kan hon hämta ut beloppet hos någon av M-Pesas mer än 23 000 ombud i landet. Ja, numera är det här så självklart att ingen längre tänker på det som en nyhet.

Bob Collymore är vd för mobilföretaget Safaricom som står bakom M-Pesa. Han är förstås nöjd:

– Jag får ofta höra från folk i väst "Varför har vi inget liknande?" Jag tror att våra behov, samtidigt med våra begränsade ekonomiska möjligheter har bidragit till att vi utvecklat innovativa lösningar som ni i mer utvecklade länder också kommer att ha nytta av. Med hjälp av mobilen har vi också kunnat utveckla lösningar på andra problem, till exempel att få fram undervisningsmaterial till skolor på landsbygden, registrera nyfödda barn och föra ut hälsoinformation som kan minska spädbarnsdödligheten, fortsätter Bob Collymore, vars företag också satsar stora pengar på olika sociala program, något som gjort Safaricom till Kenyas kanske starkaste varumärke (och dessutom ett extremt lönsamt företag).

Med mobilen som den fasta punkten har det blivit enkelt att lägga till andra finansiella tjänster, och en mängd nya företag har startats med mobila betalningar som affärsidé.

Konceptet med mikrokrediter, som skulle göra det möjligt för världens fattiga att låna mindre belopp för att starta företag och annat, lanserades i Bangladesh av Muhammad Yunus, som 2006 fick Nobels fredspris. I dag finns modeller för mikrokrediter i praktiskt taget alla utvecklingsländer. Men hanteringen av mikrolån är administrativt krånglig och därmed också dyr. Personal ska gå runt, samla in pengar, föra listor över vem som betalt vad och så vidare och därefter föra in allt i ett datasystem. Med mobilen kan nu även systemet för mikrokrediter revolutioneras.


Mobiltelefoninnehav i världen. Vuxna som äger en mobiltelefon.

År 2012 lanserade Safaricom M-Shwari (som betyder ”lugn” på swahili) som ger mikrokrediter på upp till 1 100 dollar, baserat på en algoritm som bygger på användarens tidigare engagemang i M-Pesa. Med M-Shwari kan du också spara pengar och få upp till fem procents bankränta, och det tar för de flesta bara någon minut att öppna själva kontot. Tre år efter starten har M-Shwari närmare fem miljoner aktiva användare (betydligt fler än antalet traditionella banklån och mikrokrediter i landet) och varje dag tas cirka 50 000 nya lån.

Nästa område som mobilföretagen riktar in sig på är försäkringar. Även här ligger stora delar av Afrika långt efter resten av världen, samtidigt som möjligheterna att göra något nytt är stora. I bland annat Ghana har Tigo (som är en del av Stenbecksägda Millicom) rullat ut sina mikroförsäkringar via mobilen. Skadeanmälan, premiebetalning, utbetalning av ersättning – allt görs via mobilen. Att erbjuda billiga försäkringar blir också ett sätt för mobiloperatörerna att hålla kvar sina kunder – och förstås – få dem att använda mobilen mer. I många länder är det vanligt att folk har flera olika simkort som de växlar mellan beroende på vad som är billigast för stunden.

”Efterfrågan bland konsumenterna är stor när det gäller små försäkringar till låga kostnader, men fram till nu har ingen listat ut hur sådana ska kunna säljas och administreras. På de marknader där vi verkar har mobilen normalt sett nått ut till 70 procent, medan bara fem procent har en försäkring”, konstaterar Gustaf Agartsson, vd på mobil-försäkringsföretaget Bima (som delägs av Millicom) i en intervju i Financial Times.

Men det var nära att M-Pesa aldrig blev verklighet. Inför hotet om konkurrens försökte flera etablerade banker stoppa mobiloperatören från att få de erforderliga tillstånden. Det krävdes modiga politiker, men också ett starkt civilsamhälle, entreprenörer och en forskarmiljö för att idéerna skulle bli verklighet.

Det är förmiddag på iHub i Nairobi. Det stora öppna rummet, dominerat av bardisken med kaffemaskinen, är fullt av människor som, böjda över sina datorer, skapar framtidens ekonomi. På iHub kan man låna ett skrivbord, sälja in idéer, få juridisk rådgivning för sitt nystartade företag och träffa en biståndsorganisation (eller riskkapitalist) med fet plånbok. Ja, det är som vilken tech hub som helst i världen – inklusive espressomaskinen!


Sms är den vanligaste användningen. Mobiltelefonägare i sju afrikanska länder använde 2014 telefonen för att ...

Anne Selim är verksam vid forskningsprogrammet iHub research, som är en del av iHub och som bland annat samarbetar med Spider Center vid Stockholms universitet. Hon talar om den kenyanska it-världen som ett ekosystem där olika aktörer samspelar. En grundförutsättning har varit en förändrad lagstiftning och det faktum att de styrande tidigt såg sambandet mellan ökad öppenhet och ekonomisk tillväxt. På så sätt utvecklades en dynamisk innovationsmodell som också har bidragit till att stärka demokratin.

– Regeringen har aktivt underlättat för framväxten av it-industrin, till exempel genom sänkta skatter på importerade dataprodukter, vilket i sin tur har minskat barriärerna för nya företag. Stödet till olika it-kluster som iHub och investeringar i infrastruktur har också varit viktigt, säger Anne Selim.

I Kenyas långsiktiga utvecklingsplan, Vision 2030, spelar it-sektorn en stor roll. Målet är att Kenya till år 2030 ska vara ett industrialiserat medelinkomstland där miljö, liksom ekonomisk och social utveckling, står i fokus.

Att engagera den akademiska världen och göra universitetsutbildningen mer relevant har redan från början varit en del av iHubs strategi. Studenter kopplas ihop med företag, och de som har egna idéer får stöd att utvecklas som entreprenörer. En annan viktig roll spelar det civila samhället:

– Flera organisationer har medverkat i utvecklingen av mobilapplikationer som mobiliserar medborgare och ökar kunskapen om till exempel vattenfrågor. Här spelar organisationerna en viktig roll i fråga om att visa människor hur de kan använda tekniken för att stärka demokratin, säger Anne Selim.

Ekonomer och forskare räknar med att det i världen finns cirka tre miljarder människor som lever på mindre än motsvarande 2,5 dollar om dagen. De utgör vad som brukar kallas för the base of the pyramid. Hittills har företag sett dem som ointressanta, men nu vill allt fler nå denna, potentiellt enorma målgrupp. I en studie av hur mobilen når de fattiga, Mobile usage at the base of the pyramid in Kenya, som iHub Research har gjort, konstateras att 60 procent av de allra fattigaste har en mobil, men att få använder den till andra tjänster än M-Pesa. Av de tillfrågade hade en fjärdedel kunnat tjäna mer pengar tack vare mobilen, bland annat därför att de nu var nåbara och därmed lättare kunde sälja varor och tjänster. Intressant nog såg man inte heller någon skillnad mellan män och kvinnor när det gällde användningen, med undantag av internetsökningar, där välutbildade yngre män dominerade. När det gällde kunskap, som de fattiga efterfrågade, var det framför allt information om hälsa och utbildning som prioriterades. Så gott som samtliga tillfrågade ansåg att mobilen hjälpt dem att spara både tid och pengar.

Andra studier som gjorts i Kenya visar att de fattiga gör fler transaktioner än de rika, men att varje transaktion är väldigt liten, i de flesta fall under fem dollar och ofta så lite som en dollar per transaktion. Det krävs alltså ett kostnadseffektivt och strömlinjeformat system för att det ska löna sig att hantera denna typ av mikrobetalningar. De mobila betalningslösningarna har också lett till att företag som Western Union tvingats sänka sina priser på överföringar mellan länderna.

Flera studier visar också på ett tydligt samband mellan mobil teknik och ekonomisk utveckling i många afrikanska länder. Därmed inte sagt att det är lika enkelt att se ett absolut samband mellan mobile banking och ekonomisk tillväxt. I studien How has mobile banking stimulated financial development in Africa? (African Governance and Development Institute, Yaoundé, Cameroon 2012) menar författaren att mobile banking framför allt haft en positiv effekt på den informella ekonomin och därmed stärker de fattigas roll på marknaden. Denna tes överensstämmer med andra studier om att de som använder systemet är fattiga. Mobile banking hjälper alltså dem att ta steget över till ett mer formellt, ekonomiskt system. Därför är det tydligt att mobila banklösningar verkligen gynnar de som är fattiga (samtidigt som mobilteleföretagen tjänar stora summor).

Men även om M-Pesa är en framgångssaga i Kenya så har det inte gått lika bra på alla marknader. I Sydafrika till exempel är mobila banktjänster inte alls lika stort. En anledning tycks vara att Sydafrika saknar det stora nätverk av servicecenter som finns i Kenya, där människor kan sätta in och ta ut pengar. En annan orsak skulle kunna vara ett generellt bättre innovationsklimat i Kenya.

En missuppfattning är att e-banking ersätter kontanter. Det är tvärtom kombinationen mobil och kontanter som har skapat framgången i Kenya: när du skickar pengar till farmor i byn via mobilen är det för att hon ska kunna ta ut pengarna och betala för sådant som hon behöver.

Åter till Hargeisa i Somaliland. En av de viktigaste drivkrafterna för utvecklingen av mobila banktjänster har varit den stora diasporan. I Somaliland, liksom i flera andra länder runt om i världen, utgör de pengar som släktingar och vänner skickar hem, så kallade remitteringar, den viktigaste inkomstkällan, både för familjen och för landet. Under många år utvecklades informella transfereringssystem mellan den somaliska diasporan och människor i Somaliland som kompensation för de banker som inte fanns. Ur detta växte så småningom företaget Dahabshiil som i dag är en etablerad aktör på den finansiella marknaden och ett av Somalilands viktigaste företag. Genom sin tjänst eDahab ligger Dahabshiil långt fram i den tekniska utvecklingen.

– Man brukar säga att länder i Afrika kan hoppa över flera steg i utvecklingen, men frågan är om inte Somaliland har hoppat längst. Jag tror faktiskt inte att det finns något mobilt banksystem i världen som är lika avancerat som vårt. Här kan du betala allt från hotellet till resan med lokalbussen med hjälp av din mobil, konstaterar Abdirahman Jama Ismail, som är chef för eDahab och som själv tidigare bott i Umeå.

Nästa steg i utvecklingen av eDahab är ett inbyggt system för mikrokrediter utan villkor, vilket ytterligare kan stärka inte minst kvinnors företagande. eDahab planerar också för ett eget system av bankomater där man alltså ska kunna ta ut pengar med hjälp av mobilen.

– Målet är att vi ska leverera precis alla de tjänster som en vanlig bank kan erbjuda – men med mobilen som bas. I dagsläget har vi omkring 500 000 användare, men målet är att nå hälften av Somalilands 3,5 miljoner invånare.

Som ansvarig för eDahabs affärsutveckling föll det också på Abdirahman att upphandla nya tekniska plattformar. I detta hade han gärna sett att svenska företag lämnat offerter.

– Utvecklingen i Somaliland går oerhört snabbt nu. Det märks tydligt att människor litar på samhället och att demokratin kommit långt. Jag tycker därför att det är synd att svenska företag är så rädda för att göra affärer här. De har ju dessutom så mycket till godo genom det stora förtroende som finns för Sverige i Somaliland och de nära banden med diasporan i Sverige. Men tyvärr, jag har fått ge upp tanken på att anlita svenska företag, konstaterar Abdirahman Jama Ismail en aning sorgset.

För hur det nu än är med den saken, så lär Somaliland och resten av Afrika fortsätta att utvecklas, oavsett om Sverige väljer att stå vid sidan av och titta på – eller inte. Valet är vårt.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar