Oeniga forskare…

…hör vi talas om då och då, ibland på ett sådant sätt att forskare alltid förefaller tycka olika. Nu kan forskare vara oeniga på skilda sätt, som alla är intressanta. Det som oftast åsyftas i dagsdebatten är när forskare som studerar samma företeelser har skild syn på hur vissa iakttagelser ska tolkas, t ex vad avser orsaker eller trolig framtid. Det tydligaste exemplet just nu gäller i vad mån utsläpp av koldioxid ger ett varmare klimat. Genom klimatsambandens komplexitet och att mätningar kan utföras på så skilda sätt är det genuint svårt att uttala sig säkert.

Att forskare med olika bakgrund för fram skilda förmodanden är dock inte enbart negativt. Det ger nämligen stark drivkraft åt forskningen, vilket leder till att den sakta men säkert snävar in de tolkningar som är rimliga. Oenigheten minskar, och i vissa frågor upphör den helt. Den vetenskapliga debatten har då tjänat sitt syfte.

Ett annat sätt som forskare kan vara oeniga på gäller normativa uttalanden. De har olika syn på hur energiförsörjningen bör ordnas eller hur grödor ska odlas. Detta är inte heller något att bara beklaga. Dels är det viktigt i sig att forskare deltar i debatten, dels kan forskare ofta – tack vare sin yrkeserfarenhet – formulera argumenten så tydligt att alternativen blir lättare att värdera. Ibland är det dock inte alls oenighet det handlar om utan parallella synsätt. Det sägs ofta att naturvetares och humanisters vetenskapssyn är inbördes motstridiga. Men enligt min erfarenhet är detta en felsyn. Utifrån sina mycket skilda studieobjekt arbetar så skilda vetenskaper som exempelvis astrofysik och etnologi båda med att beskriva och förstå komplexa sammanhang. De samlar in data på de sätt som är tillgängliga, gör sina tolkningar och bygger teorier, dvs systematiserar sina iakttagelser och förklaringar. Att de sedan använder radikalt olika verktyg är uppenbart, men dessa är utvecklade för att passa de skilda studiefälten, precis som verktyg bör vara.