Demokratin kan gynnas av nytt valsystem

Det finns brister i vårt nuvarande proportionella valsystem, menar många kritiker. Är det dags för majoritetsval - igen?
De proportionella valen ifrågasätts i dag. Argumenten skiftar, men både politiker och andra samhällsdebattörer är kritiska. En orsak till att frågan kommit upp är de senaste årens svaga regeringar. De har tvingats kompromissa med småpartier för att få igenom sin politik. Både i borgerliga kretsar och inom socialdemokratin har ledande personer uttryckt missnöje med dagens valsystem, medan det inom vänsterpartiet och miljöpartiet – som haft förhållandevis stort inflytande de senaste åren – talats tyst om saken.

Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Göran Persson är, liksom moderaten Anders Björck, exempel på framträdande politiker som har intresserat sig för frågan. Även samhällsdebattören Harry Schein har nyligen tagit upp frågan om enpersonsvalkretsar. Ett sådant system ger regeringar med majoritet i riksdagen. Detta innebär att regeringarna kan föra sin utlovade politik och ställas till svars för den i nästa allmänna val. Ett argument som förts fram inom borgerliga kretsar är att majoritetsval skulle gynna politiker som i första hand är lojala mot väljarna och inte mot partiledningarna.

De proportionella val som Sverige och de nordiska länderna tillämpar betyder att mandaten i folkrepresentationen fördelas i relation till hur många röster varje parti har fått. Det innebär att små partier kan komma in i riksdagen och att många partier konkurrerar med varandra. Ofta begränsas mångfalden av en småpartispärr som ligger mellan 3 och 5 procent, i Sverige 4.

Stora partier gynnas

Majoritetsval i enpersonsvalkretsar innebär i stället att varje valkrets väljer en enda kandidat, vilket gynnar stora och etablerade partier. Systemet har sitt ursprung i Storbritannien men finns även i bl a Indien, Kanada och USA.

Sverige övergick från majoritetsval till proportionella val vid rösträttsreformen 1907-09. Impulserna till denna reform kom från högern, medan vänstern ville behålla majoritetsvalen. I och med övergången sattes samarbetet högt på den politiska dagordningen. År 1920 menade statsminister Nils Edén att en ”svensk parlamentarisk regering samarbetar med riksdagen och sitt parti på ett helt annat sätt än den engelska”. Statsvetarprofessorn Leif Lewin vid Uppsala universitet menar att man genom detta nya proportionella valsystem gjorde nödvändigheten att samarbeta till en dygd i Sverige.

Leif Lewin använder begreppen majoritetsdemokrati respektive samarbetsdemokrati. Det förra indikerar tydligt vilka som är i regering och vilka som är i opposition. Det senare bygger oftast på förhandlingar mellan olika partier i den representativa församlingen och har konservativa rötter. Det ena bygger på konflikt, det andra på konsensus, åtminstone så långt att en riksdagsmajoritet bildas. Lewins indelning ligger nära de två olika valsystemen.

Det proportionella systemet skapar s k vågmästarpartier, småpartier som genom att ansluta sig till det ena eller andra stora partiet kan erhålla ett högst betydande inflytande. Under den senaste valperioden har vänsterpartiet och miljöpartiet haft denna roll, under den föregående centerpartiet. Under den svenska parlamentarismens moderna historia har ett enskilt parti haft egen majoritet i riksdagen endast under perioden 1968-70, då socialdemokraterna ensamma hade majoritet. Alla andra perioder har Sverige haft antingen minoritets- eller koalitionsregeringar.

Konkreta förslag

Företrädare för partier som ofta innehar en vågmästarroll har gärna lagt ut texten om det proportionella systemets fördelar. Carl Gustav Ekman, på 1920- och 30-talen ledare för frisinnade folkpartiet och två gånger statsminister i minoritetsregeringar, menade att detta system är mer demokratiskt än majoritetsdemokratin, eftersom vågmästarpolitiken innebär att de regerande tvingas ta hänsyn till olika partier och väljargrupper. Under socialdemokratins storhetstid efter andra världskriget försvann vågmästarpolitiken, eftersom kommunisterna så gott som alltid stödde de regerande socialdemokraterna. Den återkom på 1970-talet.

Det har nu lagts fram olika konkreta förslag på en förändring till majoritetsval i Sverige, exempelvis av socialdemokraten Hans Kilsved och folkpartisten Rickard Appelbom. De föreslog häromåret ett valsystem utifrån den brittiske politikern Roy Jenkins modell, som innebär att man låter väljarna rangordna kandidaterna vid valet. Vid rösträkningen ser man först efter om någon kandidat har fått mer än 50 procent av rösterna. Om så är fallet är kandidaten vald. Om inte tas den kandidat som har minst antal röster bort, och andrahandsrösterna fördelas bland kandidater på dessa röstsedlar. Om någon då inte heller har fått mer än 50 procent, går man vidare på detta sätt tills någon är vald.

Genom detta system skulle personer med många andrahandsröster få en fördel, och detta skulle även öka partiernas intresse av att deklarera vilka partier som ligger närmast till inför en eventuell regeringsbildning. Dessutom skulle inga röster bli värdelösa, som ju i dag är fallet med de röster som läggs på partier som inte når 4-procentsgränsen. Kilsved och Appelbom menar också att den personliga kontakten mellan väljare och politiker skulle öka i detta system.

Ett vanligt argument mot majoritetsval är att kvinnor och minoriteter blir sämre representerade. Hans Kilsved och Rickard Appelbom har framhållit att detta kan lösas genom partiernas interna nomineringar, precis som dagens proportionella system. Statsvetarprofessorn Olof Petersson vid Studieförbundet Näringsliv & Samhälle anser dock att det finns grundläggande motsättningar mellan systemen. Där måste man prioritera:

– Majoritetsval motverkar hög kvinnorepresentation, medan det å andra sidan innebär större möjlighet att kräva ansvar av politikerna. Ett annat problem är att gränsdragningen mellan valkretsarna ofta kan vara avgörande för hur den representativa församlingen sätts samman. Den som har makten att rita upp gränserna kan i praktiken ofta avgöra valet.

Ett annat konkret förslag, nyligen signerat moderaten Anders Björck, förste vice talman i riksdagen, är att ha enpersonsvalkretsar med två valomgångar enligt fransk modell. Om ingen får mer än hälften av rösterna i den första omgången, röstar man på nytt i ett val mellan de två kandidater som fått flest röster. Ett sådant system skulle bryta dagens ”författningspolitiska dödläge”, skriver han.

Ska diskussionen om enpersonsvalkretsar under år 2002 bara ses som ett uttryck för allmänt missnöje med det proportionella systemet, eller är det troligt att den faktiskt kommer att leda till en förändring av dagens valsystem? Det är en öppen fråga, men Anders Björck föreslår i alla fall en ny författningsutredning och manar till partiöverläggningar i frågan efter höstens val.

Ansvar för förd politik

Statsvetaren Carsten Anckar vid Åbo akademi i Finland har sammanfattat de viktigaste argumenten för och emot majoritetsval. Som väljare får man relativt klara alternativ att välja mellan. Det vinnande partiet kan föra den utlovade politiken och ställas till ansvar eller belönas av väljarna vid nästa val. Majoritetsval tenderar därmed att frambringa ett tvåpartisystem. Det proportionella systemet brukar i stället medföra en mängd partier att välja mellan.

Carsten Anckar menar att majoritetsval är att rekommendera för länder som har ett fragmenterat partisystem och som har svårt att bilda starka regeringar. Han anser att Sverige i internationell jämförelse dock har så pass stabila regeringar att majoritetsval inte skulle behövas. En annan iakttagelse är att majoritetsval tenderar att medföra lägre valdeltagande.

Forskningens roll

Att hitta det perfekta valsystemet är emellertid omöjligt. Även statsvetarna är oense om vad som är det bästa. Olof Petersson menar att det finns anledning att vara skeptisk till alla som tvärsäkert talar för det ena eller andra systemet. Forskningen kan i stället användas för att slå hål på myter om de olika systemen. Det finns exempelvis undersökningar som visar att majoritetsval inte gynnar väljarkontakten, vilket brukar anföras som argument för detta.

Inget system för att genomföra demokratiska val är självklart. Ståndsriksdagen avskaffade sig själv när den inte längre var tidsenlig. Senare övergick vi från majoritetsval till proportionella val, och efter ytterligare ett antal decennier avskaffade vi tvåkammarsystemet. Eftersom det politiska systemet har ändrats förr, så kan det ske igen. Om vi vill, eftersom det är vi väljare som bestämmer.

Effekter av valsystem

Anckar, Carsten
200

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor